Cassidy & Castor (Utdrag ur på ny berättelse)

Är inne i en skrivperiod just nu, och här kommer en del av en berättelse som jag för tillfället skriver på. Tror det kommer bli en lite längre novell, kanske som "Wow, du är död" eller så (inte innehållsmässigt, utan jag pratar om "längden" på berättelsen nu). Jag kan avslöja redan nu att det kommer blandas in en massa fantasy, äventyr och sånt, hehe. Och ja, det måste blandas in sorg i mina berättelser. Annars blir ju karaktärerna för "svaga". Mina karaktärer går alltid igenom en massa och blir sen starka och gör modiga saker. Det ni!

CASSIDY & CASTOR
Hon vaknade blek. Det var morgon, och drömmen hade inte varit en mardröm. Eller jo, på sätt och vis var det en mardröm - den hade skrämt livet ur henne! Men det var inte den typen av dröm som är surrealistisk och overklig, det hon drömt hade varit en flashback, alltså ett minne av något som hänt på riktigt.

Men det faktum att hon vaknade kändes inte som en befrielse. Nej, det liv hon levde var en mardröm bara det. Det var som att bli utsläppt ur en tortyrkammare, bara för att sedan bli inlåst i en cell - det lättade en aning, men blev inte bättre.

Hon heter Cassidy. Ett ovanligt namn, men då passar det ju henne utmärkt! För hon var ovanlig. Utmärkande. Jag som berättar, kan vara okänd när det gäller namn. Jag kommer gå under namnet Sagoberättaren genom denna konstiga saga. Ni vet säkert vem jag är - åjo, det gör ni - men det blir bättre om allt får vara mystiskt. Ni kan ju låtsas bättre då!

Nu ska jag försöka beskriva Cassidy. Hon är ovanligt liten och tunn. Ingen vet exakt vad det beror på, men hon ser ut att vara minst 3 år yngre än vad hon är, och i det här fallet är hon 15. Hon har inte vad man skulle kunna kalla ordinärt eller obeskrivligt utseende, nej, hon har midjelångt, lockligt, kortpsvart hår - det ser färgat ut fast det inte är det - likblek hy, och går alltid klädd i en långärmad, knälång, omönstrad klänning. Jag överdriver inte när jag säger att hennes ögon är enormt stora, och dessutom har en smaragdgrön färg. Vad är speciellt med henne? Om ni inte redan fått en bild i huvudet och redan där kan se att hon märks, så har hon även en förmåga att se folks aura. Yep, hon vet hur du är som person även om hon inte ens pratat med dig. Ingen vet om det, förutom ni som läser, ingen i denna saga i alla fall.

“God morgon”, säger Cassidy trött till sin farbror när hon sätter sig vid frukostbordet, men får inget svar. Hon upprepar samma hälsning till sin faster, men får inget svar där heller. Fast vad hade hon väntat sig? De lägger fram mat, kläder och gör allt praktiskt men kör med någon psykisk tortyr: de behandlar henne som om hon inte fanns.

Nu ska jag beskriva hennes hem. En lätt uppgift. Huset är stort, så stort att man kan gå vilse där. Ett gammalt gods är det, och inte är det renoverat heller. Inredningen går i vitt, svart, rött och grått, likt ett övergivet museum. Fast när jag säger “övergivet” menar jag inte dammigt och trasigt och med kackerlackor överallt, nej det är skinande rent men med gammaldags och lite smygpampigt utseende, även om det i vissa fall kan vara lite slitet och använt. 

Cassidy har förresten en bror som jag glömt nämna. Han heter Castor. Jag vet, skumt med så lika namn, men föräldrarna hade väl dålig fantasi (Eller om det var jag som hade det? Fast det är ju fint i alla fall, det är vad jag sa till föräldrarna och då blev det så!). Han ser ut precis som hon, fast kille istället, så jag behöver inte ge någon beskrivning. Enda skillnaden är väl att hans korpsvarta hår är axellångt och rakt istället. De är tvillingar. Märkligt nog behandlas han aningen bättre av fastern och farbrorn, även om han inte var önskad heller. Fast det är en knapp skillnad, även han får sin beskärda del av hatet. Fast syskonen står varandra mycket nära. Det är ju tur att de har varandra när de inte har någon annan.

En liten röst sa till mig att jag kanske borde förklara varför de bor hos sin faster och farbror? Enkelt, föräldrarna gav bort dem när de själva hellre ville flytta till en okänd stad i ett okänt land utan sina barn. Väldigt stort svek tycker jag!

Efter frukosten - en tyst och ouppäten måltid för Cassidy - så beger hon sig iväg till skolan. Det är snö på marken, men himlen är vindstilla och inga flingor seglar ner för tillfället. Hon knuffar upp den stora porten som håller ihop galler-staketet runt huset, och med ett gnisslande läte öppnas det. De har inga grannar på flera kilometer och det kommer sällan folk i närheten. Det är väl ett skräckinjagande ställe de bor på.
“Vänta Cassidy!” hörs en röst bakom henne.
“Castor! Jag trodde du redan gått, för jag såg dig inte vid frukosten.”
“Nej, jag har börjat strunta i det och tar en macka på vägen. Jag är så lite med faster och farbror som möjligt…”, svarar Castor och flåsar efter det smärre maratonloppet från huset. Det bildas vita moln i luften.
“Jag borde också göra det. De märker väl ingen skillnad för deras del i alla fall”
_____________________________________________

Som sagt, detta är ett utdrag. Har inte kommit så värst mycket längre (inte som jag kan visa på bloggen i alla fall). Vad tror ni?

Förresten, Castor är namnet på en ung kille i ett tvillingpar i romersk mytologi. Det är också det latiska ordet för bäver. Haha! Vilket passande namn jag valde...

/Tricia