Låt mig få slippa känna såhär (forts. "Planeten Norphor")

Skrivpuff 31/1-16: "Slippa"

- - -

PLANETEN NORPHOR - DEL 2
(Del 1 - Länk!)

Castor sneglade på sin kompanjon, Nels, när de hade lämnat slottet bakom sig.
"Jag vet vad du tänker, låt mig slippa höra det högt!" muttrar han till Nels som bara fnyser.
"Som du vill, du vet säkert vad jag tycker så ser ingen anledning att trycka ner det i halsen på dig"
Castor kände Nels alltför väl vid det här laget, han visste att han tyckte att Castor borde prata med sin syster och ta reda på felet med henne. Avoránic var så mycket mer överlägset än Jorden: teknologin var mer avancerad, planeten mer tålig, och folket visade mer respekt för varandra. Vad kunde möjligtvis Jorden ha, som var bättre än Avoránic och Norphor?

Castors svarta lockar ramlar ner i hans ansikte för att dölja missmodet. Nels knuffar rentsamt till honom.
"Ni kommer fixa detta, ska du se". Nels gröna ögonen och det busiga långa lingula håret passar utmärkt för att muntra upp Castor, för Nels har ett sådant där lustigt och bekymmerslöst utseende.
"Kom så går vi till rådsalen"

Nels och Castor gick in i salen där rådet satt, mötet skulle precis börja.
"Var är Cassidy? Vi kan inte börja utan henne. Inget illa menat Castor, men vi röstade fram henne som ledare för det här landet..." började ett av oraklen, men Castor avbryter:
"Jo det vet jag mycket väl! Hon är den som lämpar sig bäst för det uppdraget. Men jag vet faktiskt inte var hon är?" svarade Castor som började bli orolig för sin tvillingsyster. Alla i rummet visste att orden han nyss sagt kom från hjärtat, Castor var ingen ledare. Han trivdes bakom Cassidy. Men nu började hela rådsalen undra vart Cassidy tagit vägen.

"Borde vi gå ut och leta efter henne?" frågar ett annat av oraklen som står och väntar misstroget i ena hörnet av salen.
"Nej, ni vet hur hon är..."
Castor vet inte hur han ska avsluta meningen riktigt. För hur är hon, hans syster? Hur är hon egentligen? De som brukade vara så nära, nu vet han inte ens längre vem hon är.

Låt mig få slippa känna såhär, tänkte Cassidy, som satt i slottsparken och tittade ner på några fågelliknande varelser som sprang runt fötterna på henne. Hon tvinnade en svart hårlock runt fingret och med den andra handen fingrade hon på den rödskimrande drottningkronan som fanns på hennes huvud. Hon såg Noria komma mot henne, och Cassidy kunde genast se på Norias aura att hon var orolig.

"Vad är det du minns från Jorden den här gången?" frågar Noria nyfiket.
"Vid den här tidpunkten brukade det vara snö, där jag kom ifrån"
Cassidy fick något dimmigt i blicken. Sen log hon och sa:
"Äsch, jag har aldrig gillat snön ju! Vem försöker jag lura? Klart Norphor, och i synnerhet landet Avoránic är bättre än Jorden"
Cassidy kollade ner på sig själv. Hon var klädd för en vinter i sina tjocka stövlar, långa svarta kappa och den röda manteln som hade samma nyans som hennes krona.

Noria log och drog håret bakom sina jättelika alvöron.
"Du har fått en svår start, men ingen kan styra vårt land bättre än du. Kom nu, Drottning, mötet väntar på dig"

Mina sinnen ljuger inte - del 3

Bussen stannar utanför Donuts bageriet och Sam kliver av och går i rask takt mot köpcentret. Hon är i desperat behov av kaffe. Hon hör steg bakom sig, hon vet vem det är, men hon ignorerar dem. Hon går in på kaffehuset och köper den starkaste kaffesorten hon hittar och sätter sig i ett hörn av caféet. Hon hör en bekant röst, men hinner knappt reagera innan Marre sätter sig mitt emot, fullkomligt oinbjuden.

"Miranda Nilsen, varför följer du efter mig? Jag trodde vi var kvitt nu?"

Sam snörper på munnen och den spruckna läppen gör en ful grimas. Hon känner att hon börjar få näsblod igen.

"För att jag inte har något för mig i eftermiddag. Tänkte att jag lika gärna kunde hänga på", svarar Marre och ser lurig ut.

"Så du kan plåga mig lite till? Vilken jävla mobbare du är!" Fnyser Sam och vänder tvärt blicken till fönstret istället.

"Samantha, jag tänkte faktiskt inte vara jävlig den här eftermiddagen", svarar Marre kort och självsäkert.

"Nehe du"

Sam suckar.

"Jag har ingen lust att gå hem", suckar hon igen.

Marre surplar sin kaffe latte. Hon tittar upp på Sam, som riktar blicken drömmande ut mot fönstret.

"Ja men du är ju i stan nu och då slipper du ju gå hem"

"Precis, det är därför jag alltid tar bussen in till stan varje dag efter skolan istället för att gå hem"

"Brukar du?" frågar Marre förvånat

"Det är mycket du inte vet om mig" fnyser Sam och stirrar ner i den tomma kaffekoppen.

De går genom parken när de plötsligt hör åskan mullra borta i fjärran. Små vattendroppar börjar prassla mot löven när Marre plötsligt tar tag i Sams krage och trycker henne till sig. Hon omfamnar Sam och ger henne en lång kyss. Sam förvånas över det som sker men gör inget motstånd.

"Du är alldeles röd!" Kommenterar Marre nöjt och tittar på Sam.

"Det gör det samma. Jag oroar mig mer för att gå hem, än för att du kommer reta mig i skolan imorgon för det här"

Sams mörkbruna ögon tittar intensivt på Marre som precis tänkt ge ett dräpande och retsamt svar, men plötsligt ångrar sig.

Dörren smäller igen med hjälp av vinden när Sam går in genom huvudentrén i familjens förfallna villa. Hon ser Charlie, mannen som bor i huset som hon också bor i, och Charlie vacklar till när han riktar stegen mot henne. Sam känner sig inte mottaglig för en diskussion med en alkoholiserad vårdnadshavare, så hon riktar stegen snabbt mot sitt rum och hinner precis in och slår igen dörren framför näsan på Charlie, som genast börjar vråla om hur otacksam hon är trots att hon har tak över huvudet.

"Du skulle suttit på barnhem om det inte vore för oss!"

Ibland kan ord kännas som knivar. Sam försöker tänka på kyssen istället.

Väldigt gammal illustration jag gjort, men den passar väldigt bra tycker jag :)

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 2

Soundtrack till denna berättelse, klicka!

Sam stirrar ut genom fönstret och stör sig på läraren Kurts tråkiga berättar-röst. Hon känner sig lite generad över det som hände tidigare, den där underbart udda kyssen. Marre hade blivit rasande förstås och nu var det bara att vänta på hämnden.

På väg ut från klassrummet känner Sam en hand på sin axel och hon blir indragen på toaletten som råkar ha placeringen precis bredvid skrivsalen.
"Vad fan håller du på med egentligen? Det du gjorde mot Marre är sexuella trakasserier!?"
Där står Marre och hennes gäng. Marre med armarna i kors och de tuffa tjejerna och killarna tittar äcklat på Sam.
"Så du gillar tjejer?" flinar en av grabbarna i klungan. Det kala huvudet är svettigt och de illa sittande kläderna skriker unket.
"Var är det med det då?" svarar Sam nonchalant och blänger på högen framför henne.
"Jävla äckel" konstaterar en mörkhårig fräknig tjej med kaxig uppsyn, och så är hela slagsmålet igång. Denna gången vinner faktiskt inte Sam. Hon brukar ha en bra chans, hon kan slåss, men nu vinner skolans maffia. Blodig sätter hon sig på toalettsitsen och ber en stilla bön att nästa dag ska bli smärtfriare.

När skoldagen är slut har blodet torkat och värken lagt sig. Medan Sam väntar på bussen till stan hör hon steg bakom sig. Med instinkter som ett hotat djur vänder hon sig om.
"Hur mår du?"
Frågan kommer från Marre.
"Vad fan tror du, köttskalle?" ryter Sam irriterat.
Det är ju Marres fel att hon förlorade. Hon behövde väl inte dragit dit hela sitt gäng för att spöa upp henne och sedan sparkat på henne när hon redan låg ner. Och i ett toalettbås till råga på allt.
"Antar att du inte mår prima?" svarar Marre och flinar.
"Du mår bra nu när du klått upp mig va?"
"Äh... Ska du också mot stan?"
Marre tittar på tidtabellen och riktar den specifika frågan till Sam.
"För isåfall får du stå ut med åsynen av mig lite till"

Natt-tankar: Det där med etiketter är svårt!

Som jag skrivit om tidigare så är jag ju en transperson. Jag är transperson åt agender/intergender/androgyn/icke-binär hållet, alltså könsneutral (unisex). Jag definierar mig inte varken som kvinna eller man. Så mycket vet jag.

Vissa dagar, och inom visa områden känner jag mig dock som demi-kvinna. Det vill säga jag identifierar mig som delvis en kvinna.

Och andra dagar, samt inom andra områden är jag demi-man, alltså att jag identifierar mig som delvis man.

När jag går till doktorn så skäms jag eftersom jag medicinskt sätt räknas som en kvinna. För inuti mitt huvud kunde jag inte bry mig mindre om prat om livmödrar och kvinnlig anatomi. Dock är den kvinnliga kroppen fascinerade och awesome, jag faller ju för den emotionellt och sexuellt liksom.

När det kommer till pronomen är det lite lurigt. För jag känner mig mer bekväm med att bli tilltalad med han eller hen. Även om jag inte blir arg eller irriterad om någon säger hon. 

I en relation föredrar jag däremot feminint pronomen. Är jag tillsammans med en kvinna är jag hennes flickvän. Inte pojkvän. Inte enligt mitt eget huvud i alla fall. Fast skulle hon kalla mig för sin kille skulle jag  i och för sig inte ha något emot det, och det har faktiskt hänt att f.d flickvänner ibland använt termen kille i relationen.

Jag har en kluven relation till mig kropp, faktiskt. Å ena sidan vill jag vara platt och inte ha några former (men så har jag inte överdrivet mycket av det heller) för jag gillar att se androgyn ut och det matchar bättre med min insida. Å andra sidan så kan jag vissa dagar vilja ha mina bröst (jag är lite bröstfixerad, jag vet...) och andra dagar inte ha dem alls. Fast jag älskar bröst i allmänhet, fast jag trycker jämt in mina egna så de inte syns så mycket. Fast lite lite gör inget om de syns förstårs. 

När mina kompisar snackar stereotypa killgrejer är jag alltid inkluderad. När dem snackar om stereotypa tjejgrejer känner jag mig utanför och lite av en outsider. Jag brukar inte ens förstå alltid vad de snackar om. Det är ett exempel på sammanhang jag identifirerar mig som demi-man.

Fast när det gäller sex (mellan kvinnor) identifierar jag mig som demi-kvinna förstårs, för det är ju det enda jag kan göra då jag har en kvinnas anatomi när det gäller just den biten. Och inom det området trivs jag faktiskt bra som demi-kvinna och så.

Lite natt-tankar om HBTQ blev det här alltså. Tack och god natt.

/Oraklet

Sprickan i väggen

Skrivpuff 19/1-16: Skriv om "fåra"

- - -

SPRICKAN I VÄGGEN

Det är en spricka i väggen
Jag ser på den och undrar hur den kom dit
Kanske var det ett slagsmål här,
någon dunsade in i väggen med otrolig kraft.

Fast kanske var det någon som ristade in sprickan,
med flit,
slet med att få fram ett budskap,
kanske var det ett rop på hjälp.

Eller kanske är det en dålig vägg,
väggen kanske har möglat och sen spruckit.

Kanske en barnfamilj har bott här,
och kanske ett barn har bråkat med sitt syskon,
och råkat skada väggen.

Men det kan ju också vart så att här bodde en konstnär,
som blev frusterad på sitt arbete.
Slog knytnäven i väggen.

Fast knytnäven kunde ju också tillhöra en ensamstående förälder,
som fick en meltdown över att denne inte fick vardagen att gå ihop.

Fåran i väggen stirrar på mig,
medan jag går ut från lägenheten som hyresvärden haft visning i.

Foto & filmdag + Midnight stars "musikvideo"

Idag har jag och min fader varit på Hunneberg och fotat och filmat lite. Jag har nu gjort en liten kombinerad "musikvideo" till min låt "Midnight stars" (mest på kul), och en 'fotovideo' som ni kan se nedan:

För den som vill veta hur det VERKLIGEN lät under inspelningen av Midnight stars videon, så finns en "Behind the scenes" på min Facebooksida:

Midnight stars - behind the scenes!
Midnight stars - 'behind the scenes':Hur det EGENTLIGEN lät när vi spelade in "Midnight stars - music video & photography video"!
Publicerat av Tyler's Arts 'N' Creativity den 17 januari 2016

Direktlänk till 'Behind the scenes" på Facebook: https://www.facebook.com/triciajohanssonofficial/videos/1017331014990021

Här nedan kommer några av fotona jag tog på Hunneberg...

/Oraklet

Min resa till Japan!

Jag var i Japan (Tokyo & Kyoto) sommaren 2015, och det tror jag inte jag berättat om här i bloggen eftersom jag hade en paus i bloggandet då. Men nu har jag klippt ihop en liten film från min Japan-resa (videoklipp och foton) och ja lite pianomusik jag spelat in lade jag in som filmmusik. Hoppas ni gillar't!

Fotar med Nikon D5000 (18-105mm) och filmade med Sony Experia z3 (därav halvdålig kvalité).
Spelar på Yamaha P-35 digitalpiano och spelade in med Garageband app (lite dålig kvalité, jag vet).

/Oraklet

Krossa systemet

Skrivpuff 14/1-16: Skriv om "System"

- - -

Pennorna skrapar i skrivsalen och eleverna suckar med jämna mellanrum. Läraren hade precis givit klassen en uppgift. Att skriva om vad som helst som inkluderar en känsla. Aline tittar ner på sitt tomma papper. Hon känner sig som pappret, tom. Men så får hon en idé:

"Jag förväntas skriva något om kärlek,
jag förväntas skriva något som är av stereotyp
Jag förväntas skriva om hur jag känner, som jag inte förväntas visa utåt.

Det förväntas något cliché av mig,
Men det förväntas ändå något av djup
Man förväntas av så mycket,
annars skulle vi inte få en sådan här uppgift: stereotyp, cliché
Ni lärare tror att vi elever är djupa innerst inne,
måste få uttrycka oss.

Men jag är Aline.
Visst, jag är kär, jag är kär i Hanna.
Visst, jag kan vara en stereotyp:
jag är en stereotypisk hårdrockare som headbangar.
Visst, har jag känslor jag inte visar utåt:
jag störs av den här uppgiften utan att sucka som resten av klassen.
Visst är jag djup, jag funderar på hur mycket spaghetti varje elev har ätit i sitt liv.

Men jag är inte cliché, för jag ska krossa det här systemet!"

Aline tittar upp från sitt papper och ler för sig själv. Hon vet att den sure läraren kommer ge henne lägsta möjliga betyg. Men vad spelar det för roll när hon för första gången i sitt liv givit sig själv det högsta betyget?

Drottningen och Herr Larsson

Skrivpuff 10/1-16: Skriv om ordet "Slarvig".

Pepp, Sickan och Krusberth i "Drottningen och Herr Larsson"

Pepp, Sickan och Krusberth är en humoristisk följetong och detta är novell nummer fyra om dem.

- - -

Pepp sneglade på Sickan som satt kutryggig i solstolen. Nu tror ni förstårs att det är sommar eftersom jag skrev "solstol" men så är det minsann inte. För det är höst och Sickans moster har precis flyttat till ett nytt torp i skogen och hade ännu inte fått dit flyttlasset. Så de fick sitta på ett par gamla solstolar tills vidare.

Luften i torpet var fuktig och Sickan tycker det luktade surt. Men han kände sig ändå ganska vankelmodig över flytten då deras gamla hem hade luktat marshmallows, vilket även den lukten kunde bli tröttsam i längden!

"Nä men kom igen nu, så illa luktar det inte", försökte Pepp och tvinnade sitt röda hår runt lillfingret. Hon hade en vemodig uppsyn. "Nu bor du ju närmare Krusberth också. Du har ju bara flyttat tvåhundra meter, det är väl inget och känna sig vankelmodig över?! Fast lite surt luktar d.."

"Jaja, nu räcker det med att försöka muntra upp mig!"

I samma stund hade Krusberth vaknat. Pepp och Sickan är de enda vänner Krusberth har. De är förstårs bara små ynkliga och klenbenta tonåringar, men eftersom Krusberth är den griniga gubbe han är, så får han nöja sig med detta sällskap. Gubben satte sig på sängkanten och borstade bak sina fyra hårstrån medan han slirade lite i tanken och kände sig tvehågsen när han kom på att han ej fått någon frukost på sängen idag heller. Klart han bor själv, och de klenbenta ungdomarna bor på andra sidan byn, men folk är så småaktiga som inte kan göra frukost åt andra, eftersinnade Krusberth där han satt.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var Pepp och Sickan.
För dig som inte vet är Pepp en flicka på 13 år som nog kan betraktas som trions huvud. Inte mycket till huvud, men får ta vad man har... Sickan är 14 år  och hans signalament är en sliten beige basker-keps. Krusberth är en grinig 50-åring som de gillar att hänga med för att det inte finns så många andra att förbrödra sig med i området.

"Jaha, och nu kommer ni? Varför fick jag ingen frukost på sängen?"
"Va? Jag vill ha kaffe", svarar Pepp och rotar sig genast fast i hans soffa medans hunden Buster slemmar ner hennes strumpor.
"Ha och ha..." muttrar gubben och slår på kaffekokaren. "Ni ska bara ha och ha och ha och ha och..."
"Jaja vad är detta?" svarar Sickan utan att egentligen svara och håller fram en tavla på en proper kvinna i medelåldern. Hon hade silvergrått, långt, lockligt hår, skrattrynkor och log med ett självsäkert men ödmjukt leende mot fotografen.
"Är det din flickvän?"
"Va? Nej du vet väl att jag bara haft pojkvänner?" grymtar Krusberth från köket och sneglar pillemariskt på Sickan. "Dessutom är hon kunglig. Aldrig att jag skulle orka ha att göra med kungligheter..."
"Va?" utbrister Pepp förundrat och hoppar ut till Sickan i vardagsrummet där han står och trycker i ett hörn med bilder på kungligheter.
"Varför har du ens bilder på kungligheter?" början hon spörja ihärdigt medan Krusberth kommer ut med kaffe.

Nu blev Krusberth sådär tvehågsen igen.
"Ja hur var det nu... Min ingifta fasters faders... erhm farbror..? Var bror till.. Hmm Herr Larsson..."
"Vem är Herr Larsson?" frågade ungdomarna och såg bortkomna ut.

Plötsligt hördes en sträv och lite smått näsvis röst i bortre änden av rummet:
"Nej nej nej, det var din ingifta fasters faders morbrors bror. Om jag får be!"

De två ungdomarna och den gamle mannen tittade förskräckt mot dörren och såg den propra damen i silverlockar stå där.

"Va? Men vad är detta... Ah jag bugar å det ödmjukaste.." börjar Krusberth och bockar för damen.
"Det där är väl inte nödvändigt unge herr Krusberth", fnyser Damen, "Vi är ju släkt".
Bakom damen står en liten böjd farbror och tittar fram.
"Nej men det var längesen!" tjuter Krusberth och springer fram till paret.
"Vem pratar han med?" viskar Sickan till Pepp.
"Ingen aning.."
"Barn, låt mig presentera Drottning Smaragda, min gammelgammelfaster och.. erhm.. Herr Larsson. Han fick ingen kunglig titel för han kände inte för't helt enkelt..."

Ungdomarna stirrar framför sig, de förstår ingenting.
"Ja men var inte oförskämda, hälsa nu på ers höghet!" tjatar Krusberth och tänker att den här generationens ungdomar är ovanligt otursamma när de tänker. Tänk att bara sitta där och dega när de har en kunglighet i rummet! Så slarvigt uppfostrade de är!
"Det gör ingenting", skrockar Drottningen och klappar Krusberth på axeln. "Jag är bara ytterligare en av dina förnimmelser".

"Varför hänger vi med dementa gubbar?" frågar Sickan och ställer tillbaka kortet på byrån.
"Jag är inte dement! Visa lite vördnad om jag får be!"
"Låt honom hållas..." försöker Pepp men det bryter ut i bråk.
Gubben tjatar om slarvig uppfostran ända tills Sickans flyttlass kom, tolv timmar senare.

- - -

Idéer av Tricia Furtado och Per-Anders Johansson (min käre fader). Författad av mig, Tricia. Vissa detaljer fick farsan i alla fall bidraga med som inspiration till denna berättelse, för att det är lite kul att fantisera far och dotter/son emellan! Det är min och farsans favoritsysselsättning nämligen...

/Oraklet

Utdrag ur min tanke-bok...

Här kommer fler utdrag ur min tanke- och filosofibok. Obs! Finns risk att folk - dvs ni som läser - inte förstår allt, för jag tänker lite konstigt ibland...

Vissa kända filosofer anser att världen är odelbar och föränderlig. Jag håller delvis med, men jag tror den är odelbar men i ständig rörelse. Att den går i cycler.

Ja, jag kan t.o.m filosofera om sex...

Kan naivitet och intelligens hänga ihop? Inte enligt min teori i alla fall...

Röriga tankar om expanderad IQ/procent på hjärnaktivitet

Och om man då hamnar i något slags "drömtillstånd" (där man är kapabel att tänka) efter döden - för vem vet? - betyder det att man existrerar då? Och är existens bara till för levande ting? Kan man "vara" dvs existera även efter ens fysiska död? Om existens sitter i tanken kanske tanken kan leva vidare men är det en ytterligare en expantion av "att vara, att existera"?

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte

Första delen av en eventuell berättelse...

Ljudet av tårar hördes inte. För sånt hörs inte. Men hade tårar kunnat ge ljud ifrån sig, så hade hela rummet dånat. Här satt hon och lyssnade på fiolmusik, på lägsta möjliga volym för att inte störa resten av huset. Hon studerade tavlorna framför sig. De hade hennes mamma målat. Det var allt som fanns kvar efter branden och ett av hörnen var fortfarande svart från lågorna. När brandmännen släkt elden, som ätit upp största delen av huset, kunde hon urskilja några saker som inte var svarta av kol. Tavlorna. Sam vill inte minnas.

Det var ljust och fint väder. Skolklockan ringer och Sam ser hur alla barn och ungdomar på skolgården springer in. Hon ser det stökiga gänget bredvid porten, de som alltid muckar gräl med alla. Hon hamnar då och då i slagsmål med Marre. Varför? För att Sam är den enda som inte accepterar skit från dem. Fast det är något visst med Marre och hennes långa ljusa, nästa vita, hår, hennes ljusgröna ögon som man kan drunkna i. Så farlig, så elak, men så tilldragande. Som en sagofigur.

"Är det inte lilla rödluvan som kommer?" tjuter någon ur Marres gäng just som Sam går förbi.
"Ja, jag är rödhårig, stör det dig? Kanske mitt röda hår bränner din stackars hud som eld eller?" snäser Sam och kom på att det lät töntigare när hon sa det högt än när hon tänkte det i huvudet. Hon tänkte smidigt glida förbi de fyra personerna som hånler, men så subtilt blev inte rörelsen när Marre tar tag i hennes krage och griper hårt tag om Sams nacke.

"En dag kommer jag vinna över dig. Du bör inte vara så uppkäftig"
Marres gröna ögon borrar sig in i Sam, som trots smärtan i nacken blir lite pirrig av de där ögonen. Hon hånler tillbaka på gänget.

"Visst, in your dreams!" skrattar hon och går in genom huvudentrén.
"Jävla tomboy alltså"

Lektionerna går och på rasten sätter sig Sam i skuggan under ett träd och läser i mobilen för att verka upptagen. Hon känner en karatespark i ryggen och dunsar handlöst ner på marken.
När hon tittar upp ser hon Marre som kisar med ögonen mot henne.

"Jaså, du måste gå på bakifrån för att ha en chans..." morrar Sam och tittar ilsket på sin rival.
"Det här får du för att du jämt är så uppkäftig, det är jag som regerar på den här skolan!" skriker Marre och måttar ett slag mot Sam som väjer undan i sista stund. Ett flin bryter ut och Marre blir röd i ansiktet av irritation. Några fler slag, och några fler missar och när Marres ansikte är precis intill Sam så trycker sig Sam emot henne med all kraft och kysser henne.
"Vad fan sysslar du med din jävla hora?!"
"Hånglar med dig, vad ser det ut som? Om du inte kunde uppfatta det så borde din uppfattningsförmåga vara ganska tillplattad!" flinar Sam till en förvirrad Marre. De två tjejerna bara ser på varandra. Sams rival blev besegrad av en kyss.