Livet

Mitt liv har vänt. Mår bättre än på länge. Life is worth fighting for.

/T

Inget är som det verkar

Klart att saker är för bra för att det ska va realistiskt. Ingenting är som det verkar. Inget kommer förändras och jag kommer alltid att tvivla. Jag kommer inte känna tillit. Aldrig mer kan det bli så idealiskt som jag trodde det hade blivit.

Jag har ett digitalt piano som jag gett namnet Emmanuel. Längtar efter att få spela på honom. Att spela är den enda sak i världen som får mig att glömma mina bekymmer.

Random (stulna) blogglistor

Bara för att jag inte har något annat att skriva om, så delar jag med mig av mina svar på några blogglistor jag snott från några andra bloggar. Okej, jag brukar inte gilla sånna - för mycket ego för min smak - men nu har jag ändå inget vettigt att skriva om. Plus att ni kanske vill lära känna mig bättre?

HAR DU NÅGONSIN:
Dejtat två personer åt gången: Nej.
Varit kär: Ja.
Förlorat någon speciell person: Ja.
Varit deprimerad: Ja, alltför många gånger, tyvärr.
Varit så trött att du somnat sittandes: Ja, en gång gjorde jag det när jag var inlagd.
Blivit påtagen när du försökte smita hemifrån? Haha har rymt ja, men aldrig blivit "haffad".
Brutit ett ben? Nej aldrig.
Gjort nåt du ångrar? Massor av saker.
Hoppat Bungee Jump? Nej, och det skulle jag aldrig göra..
Ljugit för någon du tycker om? Ja.. Vita lögner.

Ätit en hel tårta? Nope.
Gjort bort dig offentligt? Nej, det tror jag inte..?

OM DIG:
Vad är ditt fullständiga namn: Tricia Marie Sofie Furtado
Stjärntecken: Skytt
Kille eller tjej: Tjej
Grundskola: Nils Ericson Gymnasiet (läste upp grundskolan efter för många skolbyten)
Gymnasie: Vård och Omsorg
Högskola: Läst en del eftergymnasiala extrakurser, exempelvis Socialpedagogik.
Hårfärg: Mörkbrunt
Långt eller kort hår: Långt.
Längd: 1,60cm
Piercings: sammanlagt 5 hål i öronen, samt piercing i underläppen.
Tattoos: Insidan av höger handled, texten "I survived"
Höger eller vänster: Högerhänt.
Operation: No way. Om listan nu menar plastikoperation? Annars har jag opererat halsmandlarna...
Bästa vän: Har flera nära vänner, kan inte välja en.

KÄRLEK
Är du kär just nu? Japp.
Har du kysst någon idag? Nej, det har jag inte hunnit...
När kysste du någon senast? Igår kväll
Är du romantisk? Ja, det har jag fått höra i alla fall.
Är du oskuld? Nej.
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Jag har ett förhållande och vill ha det så :)
Har du varit tillsammans med två samtidigt? Nej, självklart inte..?
Vem sov du senast bredvid? Mike såklart :)
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Mamma var typ 18 och pappa 25. Cirka.
Hur ska din tjej/kille vara? Känslosam, ödmjuk, ärlig, kramig osvosvosvosv

DIN FRAMTID:
Vill du ha barn: Ja, i framtiden.
Vill du gifta dig: Tror inte det.
Karriär i åtanke: Jobb inom vården, sjuksköterska förhoppningsvis.

I ÅR HAR DU:
Lärt känna en ny vän: Nej, 2014 har ju nyss börjat...
Fått ditt hjärta krossat: Nej.

RANDOM
Hur många barn vill du ha i framtiden: 2-3 stycken? Vet inte riktigt.
Har du några husdjur?: Nej.
Vill du ändra ditt namn: Nepp.
Vad gjorde du under din förra födelsedag: Firade med närmsta familjen
Vilken tid vaknade du idag: För sent.
Vad gjorde du igår runt midnatt: Diskuterade livet med killen.
Någonting som du längtar till: Att få se världen!
En sak du skulle vilja ändra om ditt liv: Massor. Må bättre.
Vad lyssnar du på just nu: Nothing.

Är du blyg? Nej.
Har du svenskt ursprung? Nej, jag är blandad svensk/indisk/portugisisk.
Har du, eller har haft, något smeknamn? Har några stycken: Trixie, Trish, Trishie...

Vad har du i dina fickor? Inget.
Vad köpte du senast? Don't remember.. Choklad?
Hur många gånger har du flyttat? Too many. I alla fall under barndomen.
Vad åt du till frukost? Luft.
Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Tja, det var mitt i den stora härvan i mitt liv, jag va 11 år och hade precis upptäckt att jag inte var som alla andra.
Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På bordet bredvid sängen.

TROR DU PÅ:
Dig själv: Ja, det gör jag nog.
Mirakel: Absolut!
Kärlek vid första ögonkastet: Nej. Inte kärlek i dess sanna definition.
Himlen: Nej det gör jag nog inte.

Änglar: Ja.

My mood is a f*cking merry-go-round!

Både igår och idag har mitt mående varit extremt dåligt, fast har ingen aning om varför. Det är tyvärr så i den funktionsnedsättning jag har, att jag kan få återkommande depressioner "utan anledning". I texten i föregående inlägg (10/2-14) försöker jag få känslorna att uttryckas i skrift. Det gick väl sådär..

Igår var jag mest passiv hela dagen, och fick inte gjort något vettigt. Idag mår jag fortfarande konstigt, men har i alla fall tagit itu med lite skolarbete. Jag fick förresten A på mitt arbete om Psykiatrins utveckling (i ämnet Psykiatri 1). Lite underligt att jag ändå lyckas hålla en sådan hög standard på skolarbetet, trots att jag mår som jag mår...?

Har pluggat Etik och människans livsvillkor idag också, men det är dock ett ämne som jag inte är så värst intresserad av, men som jag måste läsa för att det ingår i min utbildning. Jag trodde jag skulle tycka ämnet var roligt och intressant, men det var tyvärr inte riktigt som jag trodde. Tror dock det kan bero på lärarna jag har. Känns som om de inte är så pedagogiska... Men jag blir i alla fall godkänd. Det duger.

Idag har jag hursomhelst skrivit på en filmrecension som är en av uppgifterna i Psykiatri 1 (handlar om en tjej på institution), samt om tvångssteriliseringen av unga kvinnor som skedde på 50-talet, som ansågs ha "dåligt arvsanlag" dvs psykiska åkommor. Inte vidare muntert att jobba med detta när jag redan är lite nere. Men det är ju tur att detta är ett ämne jag är bra på, så därför går det rätt lätt i alla fall. Sen har jag - som tur är - ett rätt starkt psyke och påverkas inte negativt av saker utifrån. Min nedstämdhet kommer helt och hållet från mig själv.

Igår när allt var så jobbigt, så hade jag i alla fall M vid min sida. Han är en underbar pojkvän. Trots att jag "är som jag är", så älskar han mig. Postade denna bild på min Instagram, som är ord tagna från verkligheten:

Svåra känslor

Oberoende på hur jag mår
är jag inuti som en vissen ros
Nerför kinden rinner en osynlig tår
Och känslorna blir till mos.

Kan inte urskilja detta
hur jag kan vara så grundläggande trött
Inget kan få min börda att lätta
Detta är de svåraste känslor jag mött.

Vet inte varför mina känslor inte lyder
varför de irrar omkring som de vill
trots att jag har allt omkring som betyder
Så vägrar känslorna stå still.

(C) Tricia Furtado 10/2-14 poeter.se/sneakymasterwriter

Barriär

Tittar ut ur min bur av rädsla
Rädsla för att göra fel
för att bli lämnad igen
Sårbar.

Buren stänger in mig
men är osynlig för andra
som en barriär av glas runt mig
dock bräcklig som om den varit gjord av socker.

Skriven 5/2-14, på poeter.se/sneakymasterwriter

Gammal bild från London, England, maj 2013.

Barnpsykiatrins historia och utveckling

Här kommer mitt andra arbete i ämnet Psykiatri. Detta handlar om barnpsykiatrins utveckling, dagens psykiatri, statistik, samt mina egna reflektioner kring detta. Obs! Referenserna är skrivna enligt Harvardsystemet.

Uppdatering: Fick förresten A på denna uppgift!

Historia och utveckling

Barnpsykiatrin är ungefär 100 år gammal (mutube.miun.se, 27/1-14), och har sin födelse under 1900-talets början. Ellen Key den som först uppmärksammade barns hälsa och att barn inte alls är miniatyrer av vuxna som de länge betraktats som, utan att de har helt egna behov. Ellen Key skrev även två böcker om detta. Alfhild Tamm var Sveriges första kvinnliga psykiater, verksam under 1876-1959. Hon jobbade med begåvningshandikappade barn, var utbildad i tyskland och det var även hon som uppmärksammade ordblindhet, som idag kallas Dyslexi. År 1915 skrev Isak Jundell om att man bör förbereda läkare och medicin-studerande för barns själ- och nervsjukdomar, och att psykiatriska problem bör uppmärksammas i exempelvis skolan lika väl som somatiska.

Den första ”moderna” barnavårdslagen år 1924. Först hade dock lagen bara fokuserat på att omhänderta barn, samt hållit på med barnuppfostran, men år 1928 skärptes detta i syfte att stötta och hjälpa barnen istället.

1933 var året då Stockholms PBU-verksamhet startades, även om det först ej var en verksamhet för sjukvård, utan då fungerade som ett stöd för barn och föräldrar. Under år 1999-2000 slogs dock PBU ihop med barnpsykiatrin i Stockholm och blev en landstingsverksamhet inom vården. 1934 startades Ericastiftelsens läkepedagogiska institut, som har utbildat väldigt många psykoterapeuter inom barnpsykiatrin. Läkepedagogisken var något som starkt användes i början av 1900-talet, som en teoretisk grund, och betyder ”hela genom lärande”.

Gustav Johnsson var en annan mycket framträdande person, som har en stor betydelse för barnpsykiatrin. Han var grundare till ”Barnbyn Skå”, som startades 1947, där man jobbade med barn och familjer genom miljöterapi och utifrån en antiaukoritär pedagogik. Pedagogiken ifrågasattes starkt, men verksamheten blev mycket framgångsrik och är en grund till dagens psykiatriska arbete med barn.

Det dröjde emellertid till år 1951, innan barnpsykiatrin blev en egen medicinsk specialitet, och 1957 bestämde man att barnpsykiatrin skulle finnas över hela landet. Det dröjde dock tills början på 70-talet innan alla län var inkluderade.

Den psykodynamiska synsättet och de psykoanalytiska metoderna växte fram under 60-70-talet, och var till en början grunden för all barnpsykiatri. Man hade vid denna tidpunkt utvecklat en del terapier som användes individuellt, samt det fanns även familjeterapi. Under 1990-talet kom neuropsykiatrin, och man började även diagnostisera barn mer, något som man tidigare varit emot.  Under 90-talet växte även socialpsykiatrin fram.

Vad är barn- och ungdomspsykiatri?

Man kan säga att barn och ungdomspsykiatrin handlar om att från en medicinsk synvinkel, och utifrån beteendevetenskap integrera till en helhet (mutube.miun.se, 28/1-14). Det handlar också om att i barnets utveckling lägga märke till symptom som beskrivs med fakta från en psykiatrisk synvinkel. Barnpsykiatri är annorlunda mot vuxenpsykiatrin - som har funnits i Sverige längre – då barnen ständigt utvecklas och det leder till olika symptom i olika åldrar.

Barnpsykiatrins ”rötter” bottnar från början i pedagogik, i samarbete med socialt arbete, barnmedicin, psykiatri och psykologi. Det krävs alltså ett samarbete mellan socionomer, psykiater, läkare och andra som arbetar med barn för att det ska bli rätt ”blandning” av insatser.

Psykisk ohälsa hos barn kan delas in i 4 grupper: funktionsnedsättning, neurotiska tillstånd, social missanpassning och psykisk sjukdom. Funktionsnedsättning kan bottna i intellektuella nedsättningar som kan ge upphov i psykiska problem, neurotiska tillstånd kan vara exempelvis ångest och dessa är något som är vanligare bland tonåringar. Social missanpassning är benämningen för barn som inte passar in socialt: de kan vara aggressiva, utåtagerande och ha problem med sitt samspel till andra människor. Psykisk sjukdom är den tyngsta formen och även den mest ovanliga bland barn, det kan vara sjukdomar som schizofreni eller olika typer av affektiva störningar.

Man har kommit olika långt på olika områden när det handlar om att behandla dessa olika grupper av psykisk ohälsa bland barn. Man har kommit längst med att behandla neurotiska tillstånd, det finns psykoterapi, Kognitiv beteendeterapi och en rad andra behandlingsmetoder. När det gäller intellektuell funktionsnedsättning handlar det mestadels om att ta hänsyn till barnets funktionsförmåga och utifrån detta hitta ett sätt att hjälpa barnet. Social missanpassning och psykisk sjukdom har man emellertid inte kommit lika långt, det finns dock en behandlingsform som heter ART – Aggression Replacement Training (Socialstyrelsen.se, 28/1-14) för barn med social missanpassning. För barn med psykisk ohälsa finns inte lika mycket att välja på och ibland får man ta till metoder som normalt sätt används på vuxna i brist på annat. Det finns även något som kallas ”originella barn”, som är svåra att avgöra vilken kategori de tillhör.

Barn har olika sätt att signalera när de drabbas av psykisk ohälsa, framför allt yngre barn signalerar kroppsligt: fel i utvecklingen, huvudvärk, ont i magen, ont i bröstet/hjärtat, trötthet och kräkningar kan vara tecken på att något inte stämmer. Det finns även psykiska signaler: ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter och matproblem. Dessa signaler visar sig i regel när barnet blivit lite äldre. Sen finns det även psykologiska och pedagogiska signaler: svårt att fungera i en grupp och i sociala samanhang, samt svårt i skolan trots att barnet är normalbegåvat. Beteendesignaler kan innebära impulsivitet, rastlöshet, aggressivitet och även brottsligt beteende och olika former av missbruk. De senare signalerna händer oftast när man kommer upp i tonåren.

Symptom i form av signaler som dessa ovan kan uppstå på många olika sätt. Det kan antingen vara genom miljön, eller utifrån barnet själv. Saker i miljön som påverkar är hemmet: föräldrarnas egna psykosociala hälsa och omvårdnadsförmåga, kulturella faktorer och liknande. Samhället kan även påverka hur symptomen kan bryta upp hos barn, då barn och ungdomar ofta utsätts för kravsituationer. Sen kan symptomen bero på barnet själv, det kan handla om kön, konstitution -  alltså sårbarheten hos barnet, samt den kognitiva funktionen.

Hur ser barnpsykiatrin ut idag?

Man såg över BUP – Barn- och Ungdomspsykiatrin - år 2004, granskade hanteringen av personerna som kom dit, hur mottagningsfunktionen såg ut, samt akutverksamhet och jour. Man ändrade även om så att olika basgrupper tog hand om hela vägen mellan första bokade tid, till slutgiltig behandling för att göra det lättare för patienten (mutube.miun.se, 29/1-14).

Patientgruppen på BUP är 0-17 år som av sig själva eller av andra uppges ha psykiska problem. Avgörande faktorer för prioritering är givetvis problemens svårighetsgrad, men utgår även från vad personen har för andra insatser, samt utifrån hur den sociala omgivning är uppbyggd.

Nya ärenden hos BUP bedöms av en läkare, därefter tilldelas ärendet till en eller två handläggare. När man börjar arbeta med ett ärende så samlas all information om patienten in: livssituation, samt om det finns en eventuell historia bakom problematiken. Därefter tas beslut om försatt handläggning. Anställda hos BUP är bl.a läkare, psykologer, socionomer/kuratorer, sjuksköterskor, skötare, sekreterare och mottagningsbiträde.

Det finns fem tvärgrupper: ätstörningsgrupp, OCD-grupp, spädbarnsgrupp, utsatta barn-grupp och HOPP-grupp. Dessa finns till för att de som ingår i dem behöver mer specifik hjälp. I ätstörningsgruppen är i regel sådana personer som är svåra att ”ändra” och därför behövs mycket insatser. Samma gäller OCD-gruppen, eller tvångssyndrom som det också kallas. Utsatta barn-gruppen är vad det låter som: det krävs många insatser för att hjälpa barn utsatta av våld, och HOPP-gruppen innefattar barn med funktionsnedsättningar och jobbar med habilitering.

Inom BUP jobbar man mycket med familjen och nätverket kring barnet, till skillnad från vuxenpsykiatrin som fokuserar med på individen. Det aktuella barnet är i centrum, men man jobbar även så allt ska stämma överens, och tar hänsyn till föräldrar, syskon, samt familjens nätverk. Runt dessa krävs ett samarbete mellan alla insatser som är iblandade, exempelvis socialtjänsten, skolan, föräldrars eventuella behov från vuxenpsykiatrin, barnmedicin med flera.

Mitt emellan BUP och Vuxenpsykiatrin, finns en verksamhet som heter UPM, som inriktar sig till ungdomar mellan 16-25 år. UPM fungerar som ett mellanting till vuxenpsykiatrins individualism och barnpsykiatrins fokus på familj och socialt nätverk, då många yngre föll mellan stolarna. Innehållet på UPM är dock likartat som de övriga: de erbjuder stöd till de som visar tecken på psykisk ohälsa. UPM är dock enbart öppenvård, och tar inte emot akuta fall.

Hur går det sedan?

Man gjorde en uppföljning av 1400 BUP-patienter, alltså de barn och ungdomar som senare fyllt 18 och flyttats. Sökorsakerna av patienterna hos BUP var många, men de vanligaste problemen var beteendestörningar, depression och ångest, som tillsammans utgjorde 47% av orsakerna till varför barn kom till BUP. Dessa tre, plus ätstörningar/somatiska problem, samt reaktion på en kris utgjorde 77% av sökorsakerna (mutube.miun.se, 30/1-14).

Av patienterna som kom till BUP var flickor/kvinnor 52% och pojkar/män 48%. Flickor som kom till BUP var vanligare att de kom i tonåren, medan pojkar ofta kom före puberteten. Mer än hälften av patienterna levde i en splittrad familj, och genomsnittsåldern för första kontakten på BUP låg på 12 år. Var femte patient vårades inom BUP's slutenvård.

I undersökningsgruppen avled 38 stycken, varav 19 begick självmord. Dödligheten utgjorde 2,7%. För att riskera en för tidig död visar det sig att skolproblem och beteendestörningar är bidragande faktorer. I brottsregistret finns 530 av personerna, vilket är 38%. Faktorer som kan leda till risk för brottslighet är kön, det är fler män än kvinnor, att komma från en splittrad familj, haft skolproblem, beteendestörningar eller relationsproblem. 62 stycken, alltså 4,4% av personerna är patienter som haft schizofreni eller psykossjukdom. Risken för att drabbas av psykos kan vara att man för sent kom i kontakt med barnpsykiatrin, att man kom med ångest som sökorsak eller att personen är förvirrad eller har ändrad personlighet. Av samtliga hade 37,9% kontakt med vuxenpsykiatrin.

Hur ser man på barn och ungdomar med psykisk ohälsa?

Trots att man börjar lära sig mer och mer om psykiatrin, och trots att samhället börjar bli mer och mer förstående, samt ofta skriver i tidningen för att ”lära ut” om psykisk ohälsa, finns det fortfarande en hel del generalisering mot barn och ungdomar som har någon form av psykisk ohälsa. Det finns fortfarande en del fördomsfulla antaganden som att dessa barn och ungdomar ”ska” vara på ett visst sätt, och ofta att man inte ser personerna som egna individer, utan synen styrs av en redan uppmålad bild.

Trots det har man ändå gjort framsteg de senare åren, och det verkar som om folk inte längre tycker att psykisk ohälsa är något nytt. Detta är enligt min åsikt rätt bra, för man har ju sällan tyckt att somatiska åkommor är något nytt? Psykisk ohälsa är inte värre än fysiska sjukdomar. Sakta men säkert tror jag samhället börjar tycka det också.

Statistiksiffror

En fjärdedel av ungdomar mellan 16-18 lider av någon form av psykisk ohälsa (Aftonbladet.se, 29/1-14), och risken är högre för depression, självskadebeteende och suicidiala tankar hos ungdomar som är arbetslösa. Unga killar som vårdas för självskadebeteende har ökat med 27% på 10 år. Förut var dock detta mer förknippat med unga kvinnor.

Enligt SSR tycker 9 av 10 av kuratorerna i skolan att de inte har resurser för de elever som söker hjälp. De anser även att den psykiska ohälsan bland eleverna ökar. Enligt skolinspektionen anser mer än var tredje rektor att skolpsykologens resurser inte räcker till.

Diskussion

Jag har funderat under tiden jag hållit på med detta arbete, över vad, hur och varför människor påverkas så olika. En person kan väldigt lätt bli drabbad av psykisk ohälsa, trots att omgivningen inte tycker det hänt något direkt traumatiskt i personens liv, medan en annan människa kan gå igenom vad som helst utan att beröras av det. Är det genetiskt, eller blir man helt enkelt lite smått ”härdad” av att gå igenom trauman gång på gång?

Det skulle kunna vara en blandning av både genetik, så som Ulf Engqvist pratade om att barn är har olika sårbarhetsgrad rent genetiskt, men också att ett barn som ofta går igenom svåra saker kan börja reagera på instinkt – ungefär som ett hotat djur – och därför bli ”hårdare” och näst intill ”immun” mot att påverkas av det som inträffar. Ett sådant exempel finns det beskrivet i böckerna Rävungen och Tigerungen, av psykologen Torey Hayden (Hayden, 1995, 15). Huvudpersonen i boken var inte i stånd att påverkas av vad som hände, då hon blivit utsatt för så mycket att hon nästan blivit stärkt av det – dock på ett negativt sätt, då barnet reagerade med ”gör andra illa, innan de hinner göra illa dig”. Jag vet inte hur pass vanligt denna reaktion är, men jag tror att det är relativt vanligt att barn som lever i verklig fara, överlever genom denna strategi.

Sen har jag reflekterat över vilka faktorerna är att barn och ungdomar i dagens samhälle helt uteslutande mer mer dåligt idag än för ett tiotal år sen. Jag har några tankar och teorier om varför det kan vara så. Den ena är den press som finns idag: vi alla förväntas vara perfekta. Vi ska se perfekta ut, prestera högt, vara sociala och alltid glada. Detta kan vara svårt att leva upp till om man ska vara realistisk. Ingen människa kan vara alla dessa egenskaper samtidigt, möjligtvis kan man ha några av dessa förmågor, men det är för idealiskt att tro ett en människa kan ha alla dessa. Detta omöjliga krav gör givetvis att folk mår sämre och sämre, i synnerhet unga som ju precis börjat sina liv och på så sätt är skörare än andra. Jag tror det ligger mycket i det jag skrev under ”statistiksiffror”, som läste om på Aftonbladets hemsida, att på grund av att ungdomar exempelvis känner att de presterar för lågt och då inte är nöjda med sig själva, vilket kan utvecklas till exempelvis depression.

Den andra teorin jag har om detta, är att vi ju vet mer idag än vi gjorde för några år sen. Vi vet att jorden snart kommer gå under, vi vet att det förekommer mer naturkatastrofer nu än någonsin. Vi blir matade med nyheter om mord, krig, misär, brottslighet och elände. Förr var barn och ungdomar inte lika insatta i allt som sker, och på så vis också lyckligt ovetande. Barn idag må vara mer medvetna, har mer koll, och på ett sätt ”smartare” än någonsin, men det har ett högt pris: är det möjligt att de unga vet för mycket och därför mår dåligt av det faktum att vi lever i en grym värld?

Om psykisk ohälsa fortsätter att öka som det gör nu, så känns det enligt mig som om detta kan bli en bidragande faktor till jordens undergång. Situationen är som den ser ut nu, ganska oroväckande. Det känns nästan som samhället väljer att blunda för att utvecklingen är för skrämmande.

För att förhindra att unga människor mår dåligt, kanske man först och främst borde se över världen vi lever i. Kraven och omgivningen är de största orsakerna till ohälsa. Sen givetvis att vara mer medmänsklig: inte döma vid misslyckanden, inte ha för inringade uppfattningar, eller att helt enkelt bara acceptera människor som de är. Med detta  i åtanke skulle ohälsan minska avsevärt.

Källförteckning

Webb

Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1154/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+1, 27/1-14, 2/9-12
Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1155/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+2, 28/1-14, 2/9-12

Socialstyrelsen,http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/art,28/1-14,senast uppdaterad okänt.

Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1156/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+3, 29/1-14, 2/9-12

Mittuniversitetet, http://mutube.miun.se/video/1157/Barn-+och+ungdomspsykiari+del+4, 30/1-14, 2/9-12

Aftonbladet,http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article16362107.ab, 29/1-14, 6/3-13.

Litteratur

Hayden, Torey, 1995, Tigerungen, Natur och Kultur.

Vad är psykiatri? (skolarbete)

Tänkte lägga upp det första arbetet jag gjorde i ämnet Psykiatri (gymnasial nivå), som handlar om vad psykiatri är, när psykisk ohälsa debuterar i olika åldersgrupper och om diagnostik och terminologi.


Vad är Psykiatri?

För att först förklara skillnaden på Psykologi och Psykiatri, så kan man förklara det relativt enkelt, med att psykologi är ett stort område som beskriver hela människans psyke och hur den fungerar. Det finns inget så kallat ”sjukt” runt ämnet psykologi, för det förklarar hur vi människor helt enkelt är uppbyggda psykiskt, och inom psykologin finns psykiatrin som en del av helheten. Psykologi är med andra ord läran om människans psykiska förmåga.

Psykiatri däremot, är den del som beskriver när psyket inte fungerar som det ”ska”, alltså enligt normerna som beskriver hur psyket bör fungera. Psykiatrin beskriver därav något man kallar ”sjukt beteende”. Man kan helt enkelt säga att Psykiatri är en del av Psykologi, men att psykiatrin specialiserar sig på när saker inte är som det ska.

Det talas ofta om vart gränsen går, vad är egentligen sjukligt? Oftast baserar vi vad som är normalt respektive onormalt på normerna och vad som är majoritet. Man pratar också om realnorm, som betyder att jämföra med sig själv, och om statisk norm, alltså att jämföra med en normalgrupp. Man räknar med att 5% av befolkningen anses vara ”onormala” eller ”avvikande” av något slag, men detta är både på gott och ont. Det kan gälla både ”sjukliga beteenden” som att ha en antisocial personlighet, eller att vara ”onormalt” begåvad på dans. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Sen kan man undra vad diagnostik kan handla om inom psykiatrin, och det betyder att urskilja eller särskilja på något. En diagnos ska vara meningsfull, den ska ha en betydelse, fylla en funktion. Den ska också kunna särskiljas från andra syndrom.

Inom psykiatrin använder man DSM, som betyder Diagnostic and Standard Manual of mental disorders, sammanställt av American Psychological Association, som grundats på 50-talet.

Psykiatrisk diagnostik har 5 axlar i hur man bedömer ett tillstånd, och dessa kallas multiaxlar (DSM-IV-multiaxial-deskriptiv diagnostik). Först bedömer man hur tillståndet är just nu, bedömning nummer två granskar beteendemönster i jämförelse med statistisk norm, nummer tre bedömer i beaktande av somatiska problem, nummer fyra tar hänsyn till händelser som kan ha påverkat tillståndet och nummer fem gör en skattning av hur funktionsduglig personen är mellan 1-100.

Utifrån dessa multiaxlar, kan det beskrivas vidare mer djupgående om vad som ingår i dessa. I ”Axel I”, finns det kliniska syndromgrupper, förstämningssyndrom, ångestsyndrom, malaptiva syndrom, Psykotiska syndrom och en rad andra ”sjukdomsgrupper”.

I ”Axel II” beskrivs sedan personlighetsstörningarna. Dessa delas in i 3 grupper: Udda/Excentriska, Dramatiska/färgglada och Inåtvända/Ängsliga. I den första gruppen ingår Paranoid – beskrivs som överdrivet misstänksam, Schizoid – beskrivs som ensamvarg och Schizotypal – beskrivs som övernaturlig. I den andra gruppen finns Antisocial – folk med oförmåga till att sympatisera, Borderline – svårt att hantera känslor, Histrionisk – överdrivet ”förförande” personer och Narcissistisk personlighet – sjukligt besatt av sin egen person. I den tredje gruppen är det folk med fobisk, osjälvständig och tvängsmässig personlighetsstörning.

”Axel IV” utgår från den somatiska delen och behöver därför inte nämnas så mycket om, och ”Axel V” handlar om hur man skattar en människas tillstånd från 1-100.

Sen kan man ju undra vad som egentligen utmärker en bra diagnos? En diagnos måste dels vara valid, det vill säga avgränsande och meningsfull, och den måste också ha reliabilitet, som menas med att den är pålitlig och överensstämmande. I psykiatrin måste människor själva kunna bedöma ett tillstånd och i detta vara reliabla, då det inte finns några redskap och hjälpmedel som det finns inom den somatiska vården. Människor som jobbar inom psykiatrin, måste därför träna på att ha en reliabel syn och även jämföra detta med andra. Att bedöma en diagnos lika, av flera oberoende personer kallas ”inter-rater reliability”, och att bedöma ett tillstånd likadant vid två olika tillfällen kallas ”test-retest reliability”

Psykiska åkommor kan vara genetiskt ärftliga, och det sägs att om man har en anhörig inom den närmsta familjen som har någon psykiatrisk sjukdom, så finns det en chans på 10% att man själv också drabbas. Om en enäggstvilling får någon form av psykisk ohälsa, är dock risken att den andre tvillingen också drabbas med 40%.

Diagnostik är en av psykiatrins viktigare arbeten, då diagnosen lägger en grund för all vidare behandling av patienten.

Varför och när debuterar psykisk sjukdom?

Det finns olika orsaker till att folk drabbas av psykiska sjukdomar. De främsta orsakerna är miljö och arv, och oftast är det en kombination av båda dessa som kan resultera i sjukdom. Det finns även barn som rent genetiskt är ”starkare” än andra: de kan gå igenom mängder av tragedier, men ändå inte utvecklas psykisk sjukdom. Det är dessa barn som man är folkmun kallar ”maskrosbarn”. Det finns även barn som är genetiskt sårbara, och som lättare än andra kan drabbas av psykisk problematik, både i samband med barndomstrauman, eller genom ärftlighet eller detta kombination av de båda.

Man har genom olika tester konstaterat att barn som får exempelvis depression, kan får återfall av dessa även i vuxen ålder, och att psykiska problem rent generellt är mer allvarliga ju yngre man är. Blir man drabbad av depression som barn, kan detta växa in i ens självbild, då barnet inte lärt sig om vem han/hon är än, på samma sätt som en vuxen. Man kan då få en dålig och/eller snedvriden självbild, och inte se skillnad på sin egen person och vad depressionen framkallar. Det är därför lättare för en vuxen att klara sig ur en depression, då denne redan vet vem denne är som person - då den är färdigutvecklad till skillnad från barnet - och kan identifiera depressionen som något ”utomstående” som inte nödvändigtvis blandas ihop med ens personlighet. På så sätt är det ”lättare” för vuxna med depression.

Blir man som vuxen drabbad och aldrig tidigare varit drabbad psykisk ohälsa, är det oftast lättare att bli helt återställd, och ju äldre man är desto ”snällare” är symptomen.

När det gäller i vilken ålder människor generellt sätt drabbas av psykiska sjukdomar, så debuterar de 75-90% innan 25 år. I tonåren ökar social fobi och depression, särskilt hos tjejer. Missbruk, paniksyndrom och generaliserat ångestsyndrom ökar dock hos båda könen.

Medianålder för att insjukna i ångestsyndrom är 11 år, medan förstämningssyndrom är 30 år. Det görs en hel del tester för att mäta detta, så kallade prospektiva longitudinella studier, som betyder att man följer människors liv i olika åldersgrupper, och över längre tidsperioder.

Diagnoser som i regel sätts på barn, så kallade ”barndiagnoser” är baserade på avvikelser inom den naturliga utvecklingen hos barnen. De vanligaste av dessa diagnoser är ADHD, autism, separationsångest, mental retardation, trotssyndrom/ODD med flera. ADHD, separationsångest och flera andra barndiagnoser minskas dock, eller till och med försvinner före puberteten.

För att få en antisocial personlighetsstörning krävs att personen har haft trotssyndrom eller uppförandestörning i barn- och ungdomsår. En person som drabbas av antisocial personlighet genom genetik och i tidiga år, är oftast de som sen får stora problem med dessa och hamnar inom kriminalitet. En person som drabbas genom sociala faktorer, ser dock prognosen mycket bättre ut för. För att stötta barn som har tendenser till denna personlighetsstörning, är det viktigt med att lära ut bra sätt att lösa konflikter, och hur man på bästa sätt hanterar dessa. Dåliga modeller för dessa barn, och att själv ta sig ton, ger snarare effekten att det uppmuntrar deras personlighetsstörning att använda ett sånt beteende för konfliktlösning.

En psykiatrisk anamnes betyder att man tar hänsyn till olika faktorer för att utvärdera en människas tillstånd. Man tar kollar ärftlighet, utveckling, livshändelser, social situation, tidigare och aktuella somatiska tillstånd, tidigare och aktuella psykiatriska tillstånd, läkemedelsbehandling och om det finns några missbruk.

Av befolkningen, så har ungefär 30% psykiatriska problem, men bara 14% söker hjälp för dessa. Det är vanligare bland kvinnor än bland män att söka hjälp. Av dessa människor är det dock enbart 3-4% som får hjälp inom den psykiatriska öppenvården.

Psykiatrisk terminologi & diagnostik

Terminologi är ”språket” som pratas inom psykiatrin. Man använder en mängd olika begrepp för att förklara olika psykiska fenomen. Sinnesintryck kallas på psykiatrins språk för perceptioner, känslor för emotioner och tankar för kognitioner. Det är sen när dessa blir sjukliga, som man kallar de för peceptionsstörningar, emotionella störningar och kognitiv disfunktion, eller kognitiva störningar.

Man behöver få ett sinnesintryck för att få en känsla, känslorna styr i vilken riktning vårt beteende går. Känslorna styr även kroppen, och när man får en känsla styrs kroppen efter den.

När känslor och sinnen blir sjuka, så kan man få olika symptom med dessa som grund. Man kan få hallucinationer, som är en sensorisk perception som sker utan någon yttre stimulans hos sinnena. Hallucinationer upplevs dock som verkliga för den drabbade. Det finns även något som heter illusioner, som betyder att en yttre stimulans blivit missuppfattas eller feltolkas. Depersonalisation betyder att en förändring av uppfattning av den egna personen och man kan uppleva att man inte känner igen sig själv och/eller är avskild från sin egen kropp eller psyke. Derealisation är en känsla av overklighet, och upplevs som att man är avskild från omgivningen.

Sen finns det olika begrepp för när känslor, emotioner, blir sjuka. Affekt är ett observerat beteende som uttrycker och visat emotioner. Stämningsläge betyder att det finns en genomgripande och varaktig känsla som påverkar en människas sätt att förhålla sig till och uppfatta världen runt omkring. Ångest är när man känner olustighetsskänslor, och somatiska symptom, exempelvis spänningar, ofta inför en förväntad fara. Panikattacker är en hastigt påkommande, avgränsande attack av intensiv rädsla, skräck och/eller fruktan.

Tankar, kognitioner, som kan få olika symptom, kan drabbas av desorientering, som betyder en oförmåga att hålla ordning på tid och rum. Tankeflykt som upplevs som att tankarna går för ”snabbt”, men samtidigt är utifrån logiska associationer. Tankestopp innebär att tanken ”tar slut” och man kan drabbas av plötslig glömska. Sen finns det även något som heter uppluckrade associationer, alltså mönster i talet som innebär att en människa kan byta spår i ett samtal utan förklaring, samt hänsyftningsidé, som är överdrivna tankar om att tillfälligheter och händelser har en speciell betydelse för den enskilde. Vanföreställning är när en felaktig uppfattning grundad på fel slutsatser från omgivningen överdrivet hålls fast vid av en person, trots bevis på dess osanning.

Beteendet är något som påverkas av psykisk ohälsa. De beteendestörningar som finns är psykomotorisk agitation, som betyder att en person har en överdriven motorisk aktivitet, ofta förknippad med en inre spänning. Det finns även ett begrepp som kallas psykomotorisk hämning, som kan beskrivas som motsatsen till psykomotorisk agitation, alltså en person tydligt och framträdande blir långsammare i rörelser och/eller tal. Ett katatont beteende innebär tydlig abnormitet i motoriken, stereotypa rörelser är upprepade och ofta meningslösa rörelser, tvångshandlingar är konkreta upprepade handlingar i syfte att ”förhindra” något, och tics innebär återkommande, ofrivilliga, ofta stereotypa motoriska rörelser och/eller tal.

För att bedöma en patient, så utgår man från att bedöma personens psykiska status, man kollar då personens allmänna utstrålning, motorik, emotionella beteenden, talets begriplighet och tempo, eventuella tankestörningar, samt perception och sjukdomsinsikt.

Psykiatrisk diagnostik innefattar anamnes och diagnostiska hjälpmedel: psykisk status, somatiskt status samt kompletterande utredningar. Anamnesen ökar validiteten och hjälpmedlem ökar reliabiliteten.

En diagnos sätts på bästa sätt genom metoden Longitudinal Expert All Data – LEAD, som innebär att lägga samman all fakta, och inte enbart olika källor och göra en sammanfattning. För att sätta en diagnos efter denna metod, gör man en klinisk intervju samt en strukturerad intervju, använder symptomsskattningsskalor, har intervju med anhöriga inklusive ställer frågor om ärftlighet, samt observationer av personen över tid.

Man brukar säga att diagnoser alltid är valida, men att kliniker inte alltid är reliabla. Dålig reliabilitet kan bero på exempelvis otillräcklig information, förutfattade meningar, att klinikern är för snabb, att information efterfrågat för selektivt och en rad andra faktorer. Det är viktigt att innefatta de diagnostiska hjälpmedlem för att förhindra dålig reliabilitet, då dessa förhindrar att information samlas in selektivt, det standardiserar intervjuprocessen och beslutsprocessen, samsjuklighet missas inte, samt det kommer då fram vilka som är de egentliga problemen.

Referenser
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video1
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video2
http://media.medfarm.uu.se/flvplayer/intropsykiatri/video3

Plugg o sånt...

Nu är jag hemma hos min pojkvän och har varit det några dagar. Ska va här hela februari och det är inte sista gången jag ska va här heller... Tur att jag är i skolan så sällan och nästan enbart har hemstudier. Då kan man ju göra uppgifterna var som helst.

Nu är jag i alla fall klar med första delen av en uppgift i Psykiatri som handlar om psykiatrins utveckling (skolarbete). Tänk att metoderna/kunskapen har utvecklats så pass mycket men att behandlandet av människoliv på ett värdigt sätt, knappt har förändrats alls..? Jag kommer hur som helst kanske lägga in arbetet här när det är klart! Jag menar utifrall nån är intresserad av detta...

Har för övrigt skickat in blanketten till skatteverket nu ang. bytet av mitt efternamn. Som ni ser har de flesta av mina sidor (instagram, twitter etc) ändrats till mitt nya efternamn nu. Det gick snabbare än vad jag tänkt med att skicka in blanketten, men tänkte att det är onödigt att dra ut på det, för att 1) jag kunde inte känna mig mer säker, och 2) ingen i min närhet blev särskild förvånad + att alla acceptera det som helt naturligt så det finns inget att "vänja" sig vid från deras sida. Så lika bra att få det gjort!

Skriver från mobilen så orkar inte skriva så mycket mer än så här..

/Tricia F.