Instagram

Finns på Instagram nu. Heter trichiajohansson. Följ mig gärna :)
http://web.stagram.com/n/trichiajohansson

Instagram

Finns på Instagram nu. Heter trichiajohansson. Följ mig gärna :)
http://web.stagram.com/n/trichiajohansson

Surfplatta!!!

Ett tag glömde jag nästan av ordet "blogg". Och skrivandet har legat på is ett tag, då jag helt enkelt inte har någon som helst fantasi. Inte ens när jag ska göra en skrivpuff! Så jag antar att det kan bli lite uppehåll mellan inläggen ibland..

Jag har förresten köpt en surfplatta av någon anledning! En Acer Iconia tab (A100). Den är lagom stor, och är en android. Tycker att den är helt förträfflig! Har installerat blogger-appen också, men kan även uppdatera från den vanliga webbläsaren precis som på datorn. Jag tänkte att surfplattan kan vara bra att ha med sig på t.ex semester då den både kan användas som dator, filmkamera, kamera och har appar. Så slipper man böka med sig hela laptopen. Apropå resor så ska vi till Riga (Lettland) i sommar! Har hört att det är en mycket fin stad och att det är väldigt billigt! Min surfplatta som jag döpt till Gunnar, ska också få följa med! Då kan jag ta mycket bilder till bloggen!

Här är en bild på Gunnar (bilden är inte min egen, den är funnen på Google någonstans...):

/Trichia.

Obs! För er som undrar så är Gunnar köpt på Siba och kostade strax under 2000 spänn. Ett väldigt bra köp!

Surfplatta!!!

Ett tag glömde jag nästan av ordet "blogg". Och skrivandet har legat på is ett tag, då jag helt enkelt inte har någon som helst fantasi. Inte ens när jag ska göra en skrivpuff! Så jag antar att det kan bli lite uppehåll mellan inläggen ibland..

Jag har förresten köpt en surfplatta av någon anledning! En Acer Iconia tab (A100). Den är lagom stor, och är en android. Tycker att den är helt förträfflig! Har installerat blogger-appen också, men kan även uppdatera från den vanliga webbläsaren precis som på datorn. Jag tänkte att surfplattan kan vara bra att ha med sig på t.ex semester då den både kan användas som dator, filmkamera, kamera och har appar. Så slipper man böka med sig hela laptopen. Apropå resor så ska vi till Riga (Lettland) i sommar! Har hört att det är en mycket fin stad och att det är väldigt billigt! Min surfplatta som jag döpt till Gunnar, ska också få följa med! Då kan jag ta mycket bilder till bloggen!

Här är en bild på Gunnar (bilden är inte min egen, den är funnen på Google någonstans...):

/Trichia.

Obs! För er som undrar så är Gunnar köpt på Siba och kostade strax under 2000 spänn. Ett väldigt bra köp!

Skrivpuff - 13 Juni 2012 (dock publicerad 14 juni)

Skriv om att förgås (skrivpuff)

Tack, Bailey!
Bailey blickade upp på den stora kristallkronan som hängde i taket. Det där taket som tillhörde hennes mormor Sofias irriterande pampiga hus vid havet. Hon bodde mitt i ingestans, i en mycket liten stad i England. Bailey själv hade rest rätt långt, bara komma till ett snobbigt palats och till en snobbig tant som alltid bar balklänningar av första klass. Hemma i Minnesota bodde de i ett ganska fattigt område, men det var inget de ens tänkte på. Bailey trivdes faktiskt bättre där än i det stora huset i England.

Det mest irriterande var att hennes föräldrar skulle resa till Afrika för att hålla på med välgörenhet i ett år, vilket resulterade i att deras enda dotter fick tillbringa detta år på en ny, fin privatskola tillsammans med sin ensamma mormor. Om Bailey hade riktigt otur så skulle hon få stanna där, om det visade sig att hennes föräldrar bosatte sig i Afrika. Hon vågade inte ens tänka på det, hennes föräldrar ville inte ha henne.

Sofia kom in rummet med en kaffebricka. Bailey drack inte kaffe men tvingade ner sörjan ändå. Hennes mormor hade redan hört tillräckligt med ouppfostrade och otacksamma ord från sitt barnbarn. Därför vågade Bailey inte klaga ännu mer.
- Jag går och lägger mig tidigt... började Sofia och såg allmänt nere ut.
- Okej. Sov gott, svarade Bailey surt och en aning hårt.

Hon förstod egentligen inte varför hon var så irriterad. Hennes mormor var visserligen lite snobbig men hon var inte otrevlig. Dessutom hade skolbytet gått relativt bra. I början kände sig Bailey utanför. Hon blev lite retad för sitt röda hår och glasögon, men sedan fick hon en hel del kompisar och blev rätt populär för sin mjuka personlighet. Hon agerade ofta psykolog till hennes vänner. Ibland nästan lite för mycket. Men ingen frågade hur hon mådde.

Efter ett tag ställde Sofia ifrån sig kaffekoppen och gick med tunga steg till trappan. Bailey blev lite orolig. Sofia hade inte ens druckit upp hälften av kaffet, trots att hon var kaffesugen ungefär jämt. Den 14-åriga, rödtotten som alltid såg så snäll ut hade förvandlats till en trotsig, elak tonåring som gjorde hennes mormor mer gråhårig och gammal än hon redan var. Det kändes så för Bailey när hon såg Sofias mörkbruna ögon och raka, silvergråa hår. Egentligen var Sofia ovanligt fin för sin ålder. Hennes hår var ljust och friskt och långt med oerhörd fin kvalitet. Baileys hår var i samma längd, bara att hennes var rött och lite lockigt. Men hade inte mormor fått lite fler rynkor och lite gråare hår? Självklart var det inte Baileys fel, och dessutom kunde inte hennes humör påverka det. Men det kändes så fel att se mormor så ledsen.

Bailey tassade in i sitt stora sovrum. Det var oerhört stort, med en stor, lila dubbelsäng med spetsdrapperier på vardera sida. En stor vit, byrå med tillhörande rund spegel prydde halva väggen. Den var finast av allt. den var lite flagig, men hade jättefina, snirkliga utsmyckningar och var väldigt antik. En mjuk, röd matta omgav större delen av rummet, och hon hade till och med en liten soffgrupp med TV. Datorn stod på ett fint, träbord. Gardinerna i guld täckte de jättelika spegelväggarna.

Varje gång Bailey steg in i rummet kände hon sig olustig. Det var sval luft i rummet, men den kändes ändå unken och väldigt svår och tung att andas. Hon snubblade fram i mörkret och letade reda efter sin vita spetsklänning som hon brukade sova i. När hon hörde snyftningar från sängens håll så vände hon sig tvärt mot snyftningarnas riktning och tände lampan. Där låg hennes mormor ihopkrupen i fosterställning med huvudet böjt mot knäskålarna. När Sofia fick syn på sitt barnbarn satte hon sig upp tvärt. Hon hade legat som ett litet, vigt barn, trots över 70 års ålder, och hon satte sig upp som en ung flicka. Snabbt och utan begränsningar kroppsmässigt. Bailey blev orolig.
- Men mormor, varför gråter du? Får du inte ont när du ligger sådär?
- Oj, Bailey! Jag trodde inte du skulle lägga dig än! utropade Sofia förskräckt och torkade snabbt bort tårarna.
- Varför sover du inte i ditt rum? frågade Bailey oroligt.
- Åh, jag tänkte på John. Han brukade sova här, svarade den gamla kvinnan snyftandes.
- Morfar?
- Ja, svarade Sofia och var röd i ögonen. Hennes långa gråa hår var alldeles spretigt och vått av tårar.

- Åh, Bailey. Jag förgås! Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
- Saknar du honom? frågade Bailey oroligt.
- Om jag gör! Varje dag är en sorg! Vet du hur han dog?
- Var det inte hjärtat? undrade Bailey försiktigt.
- Jo det var det. Han hade vetat om hjärtfelet i flera år men inte sagt något fören det var försent. Jag är så arg på John, men kan inte förmå mig att vara arg. Jag älskade honom lika mycket efter 50 år som när vi gifte oss. Åh, Bailey, kom och krama mig!

Bailey sprang fram till sin mormor och kramade henne hårt.
- Förlåt att jag varit så jobbig, mormor! grät hon.
- Nej då, gumman..
- Jo! Jag visste inte hur jobbigt du har det. Jag kände ju aldrig morfar så jag visste ju inte vem han var. Jag trodde du hade allt du ville, du har ett stort hus, pengar och var alltid glad!
- Pengar är inget emot kärlekens kraft! förklarade Sofia och tog av sig glasögonen som hade immat sig.
- Nej, jag vet, svarade barnbarnet tyst.

De låg tysta i mörkret och silverskenet från månen lyste in genom gardinerna.
- Jag lider med dig. Jag förgås om du ska vara så ledsen, mormor! Jag ska bli snällare, vi ska kämpa tillsammans! sa Bailey mjukt medan hon strök sin mormor över håret.
- Tack raring. Utan dig skulle jag inte klara mig.
- Jag ska alltid vara med dig, jag ska ta hand om dig och jag ska stanna här! viskade Bailey i Sofias öra.
- Tack, det var det jag ville höra! svarade hon.
Bailey höll om Sofia och tänkte att hon aldrig skulle lämna henne igen.

Innan de föll in i sömn så viskade Sofia sömnigt:
- Du kan inte ta Johns plats, men du har fyllt igen hålet i mitt hjärta, mitt barn. Tack vare dig är jag lyckligare än någonsin!

(C) Tricia Johansson 2012.

Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen

Denna julsaga är skriven år 2008 och är den första berättelsen om Pepp, Sickan och Krusberth. Som ni ser i personbeskrivningarna så har jag återgett mycket ord och beskrivningar från denna följetong i nummer två som heter "En slarvigt planterad maskros", men det är för att en del kanske inte har läst denna äldre saga som är den allra första. Hoppas ni gillar den!

P.s: Skriven när jag var 14-15 år så det är rätt slarvigt skrivet med en del stavfel. Tänker inte rätta, detta är ett betydande original!

Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen
Det var dagen före Julafton, som detta startade… Men vänta lite, först kanske jag ska berätta vilka det handlar om? Jo, detta är nämligen den svåraste biten i hela storyn, för alla är ju så oerhört olika, och dessutom brukade Krusberth, Sickan och Pepp bråka om vem man ska berätta om först. Vi får köra ole dole doff varenda gång någon ska lära känna dessa huvudpersoner. 

Hur som helst så brukar Pepp vinna, eftersom hon är ättling till Alexander Lukas (du vet turknutten i Kalle Anka?), och har en gnutta mer tur än Sickan någonsin haft. Nu tror ni säkert att Pepp är en anka, precis som Alexander, men det var så att Pepps mamma (Som råkade vara människovalp) blev adopterad av Alexanders son sons son, och hon gifte sig med Urban och fick Pepp, men även ifall Pepps mamma är adopterad så har turen smittat henne, och sen gått i arv till Pepp. Och därför råkar Pepp vara människa istället för anka. Jaja, nu sitter säkert ni och tycker jag snackar smörja, men Pepp tycker att jag ska tala om detta, för hon vill inte vara en anka i andras ögon. Nämen oj! Nu blev det så igen, att jag började berätta om Pepp först av dem. Jag får väl helt enkelt berätta de allra viktigaste och gå över till nästa person. Pepp är 13 år, har rött hår, glasögon, och ganska kort. Dessa fakta gillar inte Pepp att jag drar upp, men när jag hotar med att inte tala om att hon inte är en anka, så ger hon med sig. Hå hå, jaja. 

Sickan heter egentligen Sicksten Sickabarhetalia Mosawa Barsh, men ni hör ju själv hur det låter. Och alla har sagt Sickan till Sickan ända sen han va en liten knatte utan förmågan att gå, så när Sickan va 3 år så trodde han att han faktiskt blivit döpt till Sickan. Så när tant Matildeana va på besök en Julafton för cirka 11 år sen, så sa hon: ”Men lilla Sickabarhetalia, va stor du blivit, kom och sätt dig här hos mig”, och eftersom Sickan trodde han hette Sickan så rörde han sig inte ur fläcken, eller ens funderade på om det va honom hon tilltalade. Därför blev han smått förvånad när tant Matildeana sa ”Oförskämda unge, har du inte blivit fint uppfostrad?” och gick sin väg. Men som sagt, Sickan va 3 år, och visste inte va oförskämd, och uppfostrad betydde, och eftersom tåget han lekte med va mycket intressantare än Matildeanas rynkiga ansikte, så hade han inte tid med att fundera på det. Sickan är numera 14 år, har svart hår som går till axlarna, och är medellång och saker som kännetecknar honom är hans baskerkeps. Han är förövrigt hiphopare och avskyr att folk inte vet om det. 

Krusberth är en gubbe på 50 år, som kan tolkas grinig enligt andra. Han skriver insändare till Tomtebybladet och klagar på grisiga fiskmåsar, flagnande parkbänkar och ungdomar som spränger brevlådor, även om det inte va hans post som regnade ner över byn utan hans fasters sambos ex flickväns äldsta dotter Sarahs, och hennes pojkväns prenumerationer på Motocross nyheter, och Starlets skönhetsbilaga. Krusberths enda kompisar är Pepp och Sickan, men det beror på att han är lika omogen som dem. Som sagt så bråkar de om vem jag ska presentera först. Pepp och Sickan är de enda som vågar besöka Krusberth. Okej, nu kan jag fortsätta med storyn, oh, föresten måste jag tillägga att Pepp och Sickan inte är ihop, det är det sista de kan vara, helt omöjligt! Pepp viskade till mig att inte glömma det. Så nu är det sagt, Pepp, är du nöjd? 

Det va dan för doppare dan, och Pepp satt i sitt rum och stirrade på snöflingorna. Som alla vet är ju dan före Julafton årets längsta dag. Det visste väl du? Samtidigt satt Sickan och kollade på HelgTV och tänkte inte på att de va dan före Julafton, och när Pepp sen knackade på fick hon bryta sig in genom källardörren som är spindelnätig eftersom Sickan satt fastklistrad vid TVn och inte hörde henne. Och om hon inte hade dragit ut honom från TVn så hade han suttit och glömt Julaftonen, tro mig. ”Vad är det med dig, det är ju skräckspecial på filmkanalen nu!” ”Äsch sluta sjåpa dig. Det är ju Julafton imorgon, och vi ska till Krusberth”. Sickan muttrade någon som ”Shiit, blä, faan, och hu jeda mig” innan han släntrade ut till Pepp som skrikigt, va fan väntar du på tio gånger i rad. 

Men Sickan är inte långsint, efter ett tag så började han snacka om hans kompis resa till Japan där han fick leta i två dagar efter en toalett och insåg sista dagen han va där att toan låg inne på hans hotellrum, och om stegar han sågat sönder, och om gubbar han satt ”Sparka mig”-lappar på ryggen på. Pepp bara suckar eftersom hon är mognast av dem, som ni kanske räknat ut. Sickan är en sån där galen med ändå schysst person, men hans enda brist är att han är besvärlig att umgås med om man inte diggar jobbiga historier om sprängda toaletter, diskbänkar som gått av på mitten, och om skosnören som är kända eftersom de suttit på Paris Hiltons hund Layla. Pepp är seriös men är omöjlig att umgås med om man har svårt att skilja på allvar hon ironi, eller ironi och sarkasm. 

Nu cyklar de ialla fall till Krusberth och Sickan sitter på styret till Pepps cykel och Pepp kämpar för att se förbi honom på vägen, men självklart ser hon inte så bra, och kör in i en snöhög och snart ligger också Sickan upp och ner och svor ”Hur fan kör du, blåbärshuvud?” och Pepp svarar ”Kan jag hjälpa att du sitter på styret och leker skyskrapa?”. De kanske håller på och kacklar i fem minuter eller om de va 8 minuter och 42 sekunder, och sen fortsätter de till Krusberth. 

När de kör slarvigt in på Krusberths uppfart och kör in i en blomkruka (Fast det va inte meningen förklarade Pepp för Krusberth senare) och släntrar in genom dörren och rakt in i Buster som ligger på dörrmattan och drar sig – som vanligt. Buster är Krusberths hund. Den är stor, och rynkig, ganska ful, men den är inte farlig, tvärtom väldigt snäll. Sickan brukar ge Buster ett par skorpor, för annars springer han runt benen på en hela tiden. Utan skorpor, ingen ro, med andra ord. ”Heeej Krusbeth!”, gapar Sickan när han springer in genom dörren och välter Buster som ligger på golvet och slickar på ett par slafsiga pepparkakor. Buster ställer sig genast upp och kräver skorpor, men det har självklart inte Sickan denna gången. De är ju alltid så att man inte har det man brukar ha när man berättar en saga, då brukar det alltid vara annorlunda, just eftersom det är en saga, och sagor är alltid dem samma typ. Buster slickar därför ner Sickans skor så strumporna blir plaskvåta. Inte för att sagor är dem samma, och för att något alltid fattas, utan för att han har brist på skorpor, men eftersom han är en hund kan han inte kräva att de ska köpa skorpor åt honom. 

Krusberth läser tidningen, och ungefär varannan mening på insändarna så klagar han på att människor är korkade och småaktiga, och glömmer helt att de va en tid då det bara va hans insändare som kom med i tidningen. Pepp och Sickan sitter och slår in de sista julklapparna. Det är ovanligt vanligt för att vara en saga. En helt vanlig dan innan Julafton-dag typ. 

Men vänta då bara några rader ner, så kommer det något helt oväntat. Krusberth lägger ifrån sig tidningen och säger glatt ”Näpp, Pepp, nu ska vi resa, du och Sickan kan ej sitta där hela dagen, och pyssla, nu skiter vi i den vanliga jul-tristessen dan för dan, och ger oss iväg till Tomten på Nordpolen”. Självklart trodde Pepp och Sickan att det bara var ett skämt, och fortsatte slå in paketen. Krusberth gick in i sitt sovrum och tog fram en bjällra, stor som en tallkotte, som satt fast i ett rött sidenband. Han blåste på bjällran, och i nästa sekund när Sickan och Pepp tittade upp när de märkte att de klappade i snö, istället för julpapper, så insåg de att det inte va ett skämt. ”Vaa?? Va.. Hur..?” Pepp, behövde inte säga mer. Krusberth tog fram sin bjällra, och sa ”Taadaa” och plingade med bjällran. 

Nu tycker ni säkert att detta va en korkad saga, liksom bara, taadaa, så är vi borta från verkligheten och inne i en story, som är hur ologiskt som helst, men va bra då, detta är en saga, så sluta klaga, (Oh, de rimmar) och en saga är inte alltid logisk för Tomtar och Troll finns ju inte i verkligheten. Va tyst nu, är det du eller jag som är sagoberättaren? 

Hur som helst, så va Pepp, Sickan och Krusberth på Nordpolen. De i gick i 4 timmar, 27 minuter och 3 sekunder innan de såg en liten stad med bruna små stugor, med lager av snö på taken. Pepp slog vad med Sickan om att de skulle rasa in snö på de boendes huvud förr eller senare, men ångrade sig eftersom tak brukar vara ganska hållbart. 

De gick in i byn och fick syn på en stor stenbyggnad mitt i. Ingen av dem va uppfostrade, så de gick rätt in, och hoppades att de va ett museum, eller något. När de kom in så såg dem att de va som ett hål mitt i byggnaden, som en mur typ, och inne där fanns det samma sort stugor som utanför. De gick och knackade på en dörr lite försiktigt och när ingen öppnade, så började de knacka ännu högre. ”Va sjutton snokar ni omkring här för?” hördes en röst bakom dem. Det va en historia som Pepp fick berätta för honom, eftersom hon va mognast, eller ja egentligen va det bara hon som kom på att berätta det. Alla vet ju att tjejer är smartare. Och snyggare. Men jaja det har ju inte med saken att göra. När Pepp ialla fall berättat så sa Nissen (För det va en nisse som frågat varför de snokat omkring för) så sa han att de skulle följa med in till Tomten. Sickan sjåpade sig och gapade att Tomten inte fanns, men med lite övertalning blir han ialla fall inte värre än en blåval med nageltrång (Fast valar har ju inte naglar, men ändå, du kan väl tänka dig hur det skulle vara om en val fick nageltrång?). 

Tomten hade fått lilltån bruten när han hade lekt med renen Rudolph. Han hade ridit på Rudolph Med Röda Mulen, och eftersom Tomten va så tjock och Rudolph så liten och nätt, så brakade dem samman, och Tomten bröt tån. Nu satt han i sin stol, såg ner på önskelistorna från alla snälla små barn, och tittade upp när Nissen, & co som kom in och störde honom. ”Dessa tre kan sköta julklappsutdelningen istället för dig, på Julen istället, HURRA JULEN ÄR RÄDDAD!”. ”Ska vi?” svarade Pepp, Sickan och Krusberth i kör. ”Ja, det ska ni”, svarade Nissen. ”Jaha. Det visste vi inte att vi skulle!” Sa Sickan, och höjde ett ögonbryn. Han sa det på ett sånt där lite korkat vis som när din faster till exempel säger ”Är du mätt?”, efter världens största middag med släkten, och du svarar ”Ja faster”, och hon maler på ”Nej det är du inte, ta lite morotssoppa!” Och du svarar: ”Är jag hungrig? Det visste jag faktiskt inte. Men om du säger det så…”. Typ så va det. Men ialla fall så tog Pepp, Sickan, och Krusberth tag i saken, och tog på sig ansvaret. De skulle starta vid midnatt. 

”Lycka till. Och kom tillbaka med min vackra släde!”, vinkade Tomten adjö när de skulle åka iväg för att dela ut julklappar till alla barn när klockan va 11:58. Rudolph och alla andra renar sprang som om de hade eld i häcken, och släden, som va röd med guldiga räcken, om du inte visste det, for iväg över himlen. Varannan meter stannade de till och delade ut julklappar, genom att klampa in i huset istället för att glida ner genom skorstenen. De märkte att de gjorde på fel sätt, först när en liten pojke med en traktor i handen snyftade ”Ni gör fel!” och brast ut i gråt så förstod dem. Han va visst väldigt känslig, tyckte Pepp, men de gav honom hans julklappar, och sen sket dom i han , och hans mjölk och kakor, och gick vidare ut. 

Strax före 5 på morgonen va de färdiga, och lämnade släden tillbaka till Tomten med bruten tå, och gick hem till sig själva. Och de va tur, för annars hade de ju missat frukosten!

Pepp, Sickan & Krusberth: En slarvigt planterad maskros.

En liten berättelse tillhörande min (lite roliga) saga "Pepp, Sickan och Krusberth". Jag har skrivit en gammal historia om dem som heter "Pepp, Sickan & Krusberth i Nordpolen" som finns på min poeter.se-sida. Kommer publicera den novellen här någon gång. Så länge så finns den HÄR.

En slarvigt planterad maskros.
Om inte Pepp hade träffat Sickan den där morgonen i Mars så hade hon inte blivit så himla förbannad. Vänta lite? Nu förhastade jag mig lite. Kanske jag ska berätta vad som hände först? Eller helt enkelt berätta vilka det handlar om? Jo, detta är historien om Pepp, Sickan och Krusberth. Det är alltid lika svårt att välja vem jag ska berätta om först. Vi brukar alltid, och jag repeterar alltid, köra "ole dole doff" innan vi ska börja, då de aldrig, jag repeterar aldrig, ens kan komma överens en minut. Pepp brukar vinna eftersom hon är ättling till Alexander Lucas. Du vet den där turknutten i Kalle Anka? Honom kan du inte ha missat. Men eftersom Pepps mamma var så kallad människovalp och adopterad av Lucas halvsysters kusins farmor Märta, så råkar Pepp inte vara anka, utan en människa. Pepp brukar som sagt vinna, så nu hade Sickan och Krusberth återigen oturen att hamna tvåa respektive trea. Men egentligen har jag ju inte sagt något vettigt om Pepp ännu? Jahaja, Pepp är i alla fall en flicka på 13 katastrofala år, har rött hår och glasögon. Dessa fakta gillar faktiskt inte Pepp att jag berättar, men när jag hotar om att inte berätta att hon inte är en anka så brukar hon ge med sig, och jag får ett gott skratt, men en bister min från henne.

Okej, nu ska jag väl försöka gå vidare då. Sickan är en mycket lat liten pojk.. Oj, ursäkta! Okej, jag försöker igen. Sickan gillar inte att jag kallar honom "pojk" och "lat" i samma mening. Han viskade det till mig. Hur som helst, Sickan är.. erhm.. en mindre aktiv kille på 14 underbara år. Tror jag. Fast egentligen heter han Sicksten Sickabarhetala Mosawa Barsh, men alla har sagt Sickan till Sickan sedan har var en knatte utan förmågan att gå. Ni hör ju själva hur otroligt oigenomtänkt hans namn låter? Så när han var ungefär fyra år så trodde han att han faktiskt blivit döpt till Sickan. När faster Matildeana kom besök för, ja, sisådär än tio år sedan så var hon mycket glad att träffa sin lilla sonson.
- Men lilla Sickabarhetalia vad stoooor du har blivit! Kom och sätt dig hos faster!
Eftersom Sickan trodde att han hette Sickan så rörde han sig inte ur fläcken.
- Oförskämda pöjk, är du inte fint uppfostrad? Snäste hon på sin egendomliga värmländska och gick sin väg. Sickan blev ganska förvånad över hennes plötsliga reaktion, men eftersom tåget han lekte med var mycket intressantare än Matildeanas rynkiga ansikte så hade han inte tid att fundera på det.

Sickan är i alla fall hiphopare av avskyr att folk inte vet om det. Ett särskilt uppseendeväckande ting som kännetecknar honom är hans såkallade baskerkeps, och går inte utan den ens när han sover. En baskerkeps är en keps som ser lite grann ut som en basker. Om du inte förstod det. Konstigt nog så får alltid Sickan mer information om sig än vad Pepp brukar få.. Tur för honom då!

Krusberth är en gubbe på 50 år som kan tolkas grinig enligt andra. Han sänder jämt in insändare till Tomtebybladet och klagar på flagnande parkbänkar och grisiga fiskmåsar. Krusberth är lite av en enstöring, och det enda besök han får är av dessa irriterande ungdomar ovan. Den här gubbens största intresse är blommor och blir alltid lika irriterad när någon vattnar dem, han bara måste göra det själv!

Krusberth har en ganska rund mage, spretigt grått hår och sällan jacka på sig. Mer behövs nog egentligen inte säga om denne man. Man får se efter hur han beter sig själv. Han är till attityden ganska småaktig och barnslig, därför passar han utmärkt tillsammans med Sickan och Pepp! Oj då, nu fick jag en mycket arg armé med blickar från dem här bredvid mig... Aja, jag fortsätter där jag slutade, alltså med storyn!

Okej, det var alltså i början på Mars (eller om det var i mitten på mars?) som Pepp kolliderade med Sickan på hans rostiga cykel när han kom farande på den trasiga grusvägen (kan grus vara trasigt?). Pepp hade försökt plantera en maskros vid vägkanten, när Sickan cyklade rätt på den. Eller fel på den kanske man borde säga!
- Hur fasen i sjutton kör du, blåbärshuvud? tjöt hon irriterat när han tvärnitade en meter ifrån hennes fot.
- Va? svarade han förvånat och fick sedan en irriterad blick.
- Du körde på min blomma, din skyskrapa! gnällde Pepp när Sickan undersökte baksidan av skon där maskrosen geggat ihop sig.
- Än sen? Maskrosor är ogräs! sa han och log ett irriterat leende som alltid gjorde så Pepp kokade över. Det kändes alltid i henne som om någon kokade ärtsoppa i hennes huvud när han log på det där viset!
- Det är det inte alls!
- Jodå!
De kacklade i cirka 4 minuter och 39 sekunder innan de la sig ner och inte orkade komma på fler argument. Det lät såhär på ett ungefär!
"Din surstrumpa!"
"Äckelgiraff!"
"Fiskhjärna!"
"Tusenfotiga smurf!"
"Dumma kisskorv!"
Men sedan gav de upp.
- Ska vi cykla till Krusberth? frågade Sickan efter en stund.
Pepp är inte särskilt långsint så hon tjöt av glädje.
- Vad är du så glad för? undrade Sickan och rynkade ett ögonbryn.
- Du ser ut som Nalle Puh! kacklade hon förtjust.
- Äh.

När de cyklade in på Krusberths gård och rakt in i både en krukväxt och Buster som är Krusberths väldigt rynkiga hund, så kom Krusberth ut på gården och började gorma.
- Vad är det Krusse? utropade Sickan förvånat.
- Jag heter inte Krusse... började Krusberth, men Pepp avbröt honom.
- Han heter inte Krusse! härmade hon.
- Precis, och förresten så körde du på min blomkruka..
Krusberth hann inte avsluta meningen då Pepp återigen fortsatte.
- Precis!
- Och dessutom..
- Så är du blå!
Krusberth vände sig irriterat till Pepp.
- Kan jag få..
- Prata klart? Visst! svarade Pepp och såg glad ut medan de andra var ganska sura.
- Du vet att jag älskar mina krukor! gapade Krusberth och blev röd i ansiktet.
- Ni är ju så otroligt fåniga och imbecilla, suckade Sickan lågt och smet in i huset.
- Vad betyder imbecilla? frågade Pepp Krusberth samtidigt som Krusberth frågade Pepp samma sak.

Sedan gick de in och Buster slickade ner Sickans strumpor när han kollade på TV. Sickan blev i vanlig ordning väldigt sur och allt var ungefär som vanligt.
- Vet du vad? frågade Pepp entusiastiskt och vände sig till Krusberth.
- Nej? svarade Sickan medan han hade ögonen på fotbollsmatchen.
- Jag frågade inte dig!
- Nähä.
- Vet du vad? frågade Pepp igen.
- Vad då? undrade Sickan.
- Krusberth, vet du vad? frågade båda ungdomarna på samma gång,
- En gång för alla: Nej! Vad är det? svarade gubben.
- Det är fotboll på TV!
- Sickan körde på min maskros!
De gapade i kör.
- Körde han på din maskros? frågade Krusberth förvånat och blev helt till sig.
- Ja, elakt va?!
Pepp grät på låtsas bara för att det var kul.
- Kom Pepp, så ska jag visa dig något! gapade Krusberth i hennes öra. Det skulle vara en viskning fast den blev lite högre än han förväntat sig.
- Får inte jag vara med? utropade Sickan och hoppade jämfota efter dem till köket.
- Maskrosor är också blommor! sa Krusberth och visade en sprucken blomkruka (som han hade satt silvertejp på för att laga den) med en ensam, böjd maskros i.
- Vad fint! berömde Pepp.
- Vad fult! kritiserade Sickan.

Sedan åt de middag som var lasagne.

Ett H gör skillnad...

Vill bara informera allmänheten om att jag ändrat stavelsen till mitt namn. Jag heter nu Trichia och inte Tricia. Jag har blivit grymt trött på att jag blir kallad lite allt möjligt när jag presenterar mig. "Alicia", "Teresia", "Felicia" blablabla. Eftersom Tricia är ett engelskt namn så utalas C som "ch" och i:et på slutet hörs inte. Alltså blir det "Trisha" om man ska vara helt korrekt. Eftersom folk hör fel och nästan ingen människa jag möter hör rätt första gången så gör jag mig själv en tjänst och sätter in ett H i det hela. Det är självklart för min egen skull och inte för de andras. Men jag känner mig faktiskt väldigt obekväm med att "heta" något annat. Flera som träffat mig har kallat mig "Felicia" typ flera veckor innan de märkte att jag hette Tricia.

För att förtydliga: Placera ett H mellan c och i på slutet annars blir jag otrevlig. Eller ja, kanske inte om man råkar göra fel, men lär er mitt namn, snälla.

Det tog ca 5 år för min släkt att lära sig att jag heter Trichia och inte Patricia, som jag hette innan.

Trichia är mitt namn, gott folk!

/Trichia.

P.s: Bloggadresser, hemsideadresser och andra saker som kan vara svåra att ändra så folk hittar tillbaks är likadana som innan!

Ett H gör skillnad...

Vill bara informera allmänheten om att jag ändrat stavelsen till mitt namn. Jag heter nu Trichia och inte Tricia. Jag har blivit grymt trött på att jag blir kallad lite allt möjligt när jag presenterar mig. "Alicia", "Teresia", "Felicia" blablabla. Eftersom Tricia är ett engelskt namn så utalas C som "ch" och i:et på slutet hörs inte. Alltså blir det "Trisha" om man ska vara helt korrekt. Eftersom folk hör fel och nästan ingen människa jag möter hör rätt första gången så gör jag mig själv en tjänst och sätter in ett H i det hela. Det är självklart för min egen skull och inte för de andras. Men jag känner mig faktiskt väldigt obekväm med att "heta" något annat. Flera som träffat mig har kallat mig "Felicia" typ flera veckor innan de märkte att jag hette Tricia.

För att förtydliga: Placera ett H mellan c och i på slutet annars blir jag otrevlig. Eller ja, kanske inte om man råkar göra fel, men lär er mitt namn, snälla.

Det tog ca 5 år för min släkt att lära sig att jag heter Trichia och inte Patricia, som jag hette innan.

Trichia är mitt namn, gott folk!

/Trichia.

P.s: Bloggadresser, hemsideadresser och andra saker som kan vara svåra att ändra så folk hittar tillbaks är likadana som innan!

Skrivpuff - 9 Juni 2012

Skriv om att det svider (skrivpuff)

Blödande hjärta.
Hon kände ångesten bubbla inom henne. Siris första kärlek var ett helvete, även om det kunde vara vackert vissa stunder. Hon kände sig maskäten när hon tänkte närmare på det. Hur kunde hennes bästa vän vara hennes fiende..? Det sved i hennes hjärta när hon tänkte tanken på att Mia inte kände samma sak.

- Killar ska vara med tjejer och tvärtom, så är det bara! hade Mia svarat när Siri frågat vad hon tyckte om tjejer som gillar tjejer. Hon kände sig så besviken, både på sin vän och på sig själv. Tolv år och homosexuell. Tolv år och helt hopplöst kär. Hennes hjärta svider, det blöder inifrån.

- Vill du komma hem på middag? frågade Siri glatt när hon såg sin vän i skolan dagen efter. Hon ska försöka glömma allt och bli som en normal människa.
- Visst, kan jag komma kvart över tre? frågade Mia lyckligt och förklarade att hon skulle till dagiset och hämta sin lillebror.
- Självklart! svarade hennes bästis med ett leende på läpparna.

Maten var faktiskt lyckad. Det var enkelt, köttfärs och makaroner fast med mer kryddor och lite mer stuvade makaroner.
- Du är ju duktig! berömde Mia henne och hon blev lite röd om kinderna.
- Tack, svarade Siri förläget.
- Varför är du röd i ansiktet?
Mia ställde frågan hårt och snabbt. Siri svalde hårt och kände tårarna komma.
Svidande hjärta, snälla gå under! Försvinn!

- Alltså.. Ja..
Siri kunde inte fortsätta det hon egentligen skulle säga. Eller inte säga. Det tog stopp i hjärnan och munnen hade blivit fastklistrad med skam. Mia såg irriterad ut.
- Efter du hade frågat det där med homosexualitet så hade jag fattat med en gång att du var kär i mig. Visst är det så? frågade Mia med ett både triumferande och lite elakt leende.
- Nej, alltså.. Jag bara undrade! svarade Siri men man såg tydligt att hon ljög.
- Du ljuger! Killar ska vara med tjejer, och tjejer ska vara med killar! Tänk om alla skulle vara lika äckliga som du? Då skulle det inte bli några barn alls, och världen skulle gå under! skrek Mia nära intill hennes kompis gråtande ansikte.
- Men jag är inte alls kär i dig!
- Gå en kurs i att ljuga!
Mia skrek det sista. Siri började stortjuta och man kunde se hur hennes vän fick stora ögon av både dåligt samvete men även skadeglädje.
- Du har rätt, jag var kär i dig! Men inte längre. Jag vill inte ha en tjej som är fördomsfull mot andra. Att du inte gillar tjejer har du rätt att göra, men du behöver inte förakta homosexuella bara för det! utropade Siri med nyvunnen kraft. Hon kände sig nöjd med sig själv, även fast hon småljög. Hon var ju fortfarande helt kolosalt förälskad.

- Du är ju helt sjuk! skrek Mia och reste sig hastigt från bordet och smällde igen ytterdörren efter sig. Det skakade i hela lägenheten och kvar satt Siri med en tallrik som inte längre var full med köttfärs. Hon hade böjt huvudet nedåt när hon börjat gråta. Nu var den full av något annat. Den var full av tårar.

(C) Tricia Johansson 9/6-12

Sagolikt

Sagolikt är namnet.
Jag försöker i alla fall uttala det
Och tro på det.
Jag smakar på ordet.
Sagolikt.
Jag tycker att livet är motsatsen
Det är brutalt som ett åskväder.
Inte sagolikt och fint.
Men man kan ju låtsas det!

Tricia J.

Tigerflickan

"Med ärr på armar och ben smyger jag omkring som en tiger. Jag smyger genom stadens gator, genom psykiatrins portar. Jag smyger omkring i tystnadens ovisshet, och letar efter ett lämpligt byte. Jag är ingen tiger. Jag är en tigerflicka. Ärren efter självskadebeteendet sitter djupt och dessa är för mig tigerränder. Jag letar efter bytet i ren rädsla. Jag måste hitta bytet. Men det slutar alltid med att bytet är mig själv."

(C) Tricia Johansson 7/6-12.

Skräckhistoria: Mimmis dödsdag.

Mimmis dödsdag (Spökhistoria)

Hon gick genom de frusna vintergatorna. Mamman hade gett henne en örfil när hon vägrade passa sin fyraårige lillebror. Eller, ja, halvbror. Mamman hade tydligen kärat ner sig för säkert tusende gången. I Henrik, den kolosalt förstörande gestalten. Mimmi fräste fast hon inte hade någon framför sig att fräsa åt. Hon gick i sin mest alldagliga klädsel, hem från fotbollsplanen trots att hon hatade fotboll. Och umgänget som brukade uppenbara sig där.

Mimmi.. Ett fult namn, tyckte hon. Hon fick plötsligt flashbacks, allt för att förstöra för henne. Inbrottet, hur hon fallit till golvet. Rädslan över att dö.

-Mimmi!

Mamman hade övertalat henne att ta hand om den lilla skitungen.

- Eskil behöver mat vid 4, jag och Henrik ska ut på dans. Snälla, ta ditt ansvar som vuxen kvinna, Mimmi!

- Jajaja, när ska skitungen sova då?

- Säg inte så om din bror! Han ska sova vid 7, glöm inte det.

- Ingen risk.

Mimmi längtade till 7-tiden så hon kunde knuffa Eskil i säng. Hon fick de där flashbacksen igen. Hon kände kniven rakt genom henne. Mannen bakom svart mask.

Mimmi satt framför TVn när hon plötsligt hörde åskvädret. Hon skyndade sig att stänga av TVn, och satte sig i sitt rum och höll för öronen. Eskil sov, men gnydde lite i rummet intill. Mimmi hade alltid varit rädd för åskan.

Hon vaknade vid 02:00. Hennes mamma och olycksalige styvpappa skulle inte komma fören på morgonen. Hon gick till Eskils typiska pojkrum och kikade på honom. Han dregelsov och hade kastat av sig täcket på golvet. Mimmi gick fram till honom och lade upp täcket och stoppade om honom igen.

- Mim? hördes en ynklig röst som tillhörde Eskil.
- Ja, vad är det, sötnös? frågade hon mjukt.
Trots att hon inte gillade sin bror visade hon aldrig honom det. Hon var den där jättesnälla storasystern som tog hand om honom så fort föräldrarna skulle bli fulla. Han kröp tätt intill henne och Mimmi slöt armrna om honom och blev lite nervös. Visserligen hade Eskil aldrig varit en sån där jobbig lillebror, tvärtom var han jättelugn och nästan lite utstött på dagis. Han hade ett dockansikte med ljusa lockar, långa ögonfransar, blåa stora ögon och lite småknubbiga kinder. Han var ett ovanligt vackert barn. Mimmi hade hunnit bli 14 men ser betydligt mycket yngre ut än så. Hon hade svarta, långa spirallockar som nådde midjan, långa svarta ögonfransar och stora bruna ögon. Hon var en kopia av sin lillebror bara att han var ljusare och hon mörkare. Hennes pappa var från någonstans i Asien som hon inte riktigt visste vart det var.

Men nu blev Mimmi som sagt nervös. Varför var Eskil så rädd? Hon kände hur hon faktiskt brydde sig om honom.
- Mim, jag är törstig. Kan jag få chokladmjölk, snälla syster?
Hon gav ifrån sig en irriterad suck, men tog honom i handen och ledde ner honom till köket. Mimmi kände hjärtat bulta. Fanns det något utanför? Hon hade känt dåliga vibbar sedan åskan kommit. Hon hade ju också fått flashbacks två gånger inom loppet av några timmar. Var det ens sanning de där flashbacksen hon fick? Som kommer hela tiden? Hon fick metallsmak i munnen och hjärtat slog dubbla slag kändes det som. Hon kramade Eskils hand som var alldeles kall. 

Mimmi vände sig om och såg en oerhörd rädd lillebror.
- Mim.. Mim..? Skada inte Mim! hördes Eskils uppskärrade lilla röst.
Hon förstod ingenting, men när hon gick fram till spegeln så såg hon att hon var blodig i ansiktet och hon såg en man bakom sig. Hade det förflutna kommit tillbaka?

Eskil grät hejdlöst och försökte väcka sin storasyster. Hon låg på hallmattan och blödde.
- Mim, vakna, syster, sov inte mer!
Han hulkade och stapplade fram till köket och hällde upp chokladmjölk i ett glas. Den var kall för enligt deras mamma lät honom aldrig använda något elektroniskt köksverktyg, till exempel mikron. Han spillde ut lite av chokladmjölken när han återigen vinglade tillbaka till sin syster. Hon andades inte.

- Miiiiiiim! hördes Eskils gälla skrik när han såg mannen huka sig över hans syster. Mannen struntade i Eskil, trots att han hörde honom. Den svartklädda gestalten försvann och Eskil sprang fram till Mimmi och försökte få henne att dricka mjölken.
- Mim, jag är vuxen nu, drick mjölken, snälla syster, vaknaaaaaa!

Han betedde sig inte alls som en fyraåring, hur kunde han veta så mycket? Senare tänkte hon att man får adrenalin som får en att göra otroliga saker när det blir nödvändigt.

Mirakulöst så vaknade Mimmi när Eskil lagt sig under hennes arm och kramat henne.

- Es? hördes henne svaga röst.

Hon hade sett allting som uppifrån. Hur Eskil hämtat chokladmjölk, skrikit, hur mannen styckat henne levande och hur Eskil på något underligt sätt skött situationen som en vuxen människa. Hon blev lite rädd för sin bror, men när hon såg hans söta ansikte när han vaknade så blev hon alldeles varm.
- Mim! skrek han och omfamnade henne. Han hade röda ögon men de var så glada.

- Eskil, min lilla älskling! sa hon och kramades tillbaka.

Men det var inte slut här. Hon gick till garderoben utan att veta vad som förde hennes steg dit. Mimmi kikade in och fick se lådan hon gömt för många, många år sedan. Först nu, i en nära döden-upplevelse så kände hon plötsligt att detta hade upprepat sig igen. Hon måste ta reda på sanningen, för exakt samma sak hade hänt ett år innan Eskil föddes, ett år innan hennes mamma träffade Henrik. Ett år innan inbrottet i deras förra hus...

Hon rotade i lådan, och tog upp det första som låg där. Eskil stod bakom henne. Han sa inte ett ljud. Mimmi hittade artikeln om inbrottet hos familjen Almstad. Det var hennes familj.
"Flickan hittades död i badrummet. Hennes kropp var söndertrasad, men ansiktet var igenkännligt. Hon hade en snara runt halsen. När kroppen undersöktes såg vi att hon hade blivit mördad på en rad olika sätt. Mannen hade försökt både stycka henne med kniv, hänga henne och dränka henne, men hon dog inte. Tillslut tog han hennes liv natten den 5 mars i år. Flickans mamma, Elisa var i chocktillstånd. Hennes dotter Mimmi Almstad var ju död, hon kunde inte reagera annorlunda."

Mimmi blev kall. Hon hade i bakhuvudet att något hänt. Men konstigt nog kände hon sig inte äcklad vid tanken av att hennes namn stod där. Hon var i trans. När hon plötsligt kom tillbaka till verkligheten så började hon reagera på det sätt man brukar. Hon var död. Hon var levande död! Panik, ilska, förtvivlan, stress.

När hon lugnat ner sig lite och tittade på Eskil som somnat på soffan, så fortsatte hon sitt sökande.
"Fantombilden av mannen framkallades idag, den 9 mars."

Hon svalde hårt. Vem hade dödat henne? Varför levde hon isåfall? Och 9 mars.. Det är ju Eskils födelsedag! Hon började gråta. Mimmi som aldrig grät. Hon förstod ingenting.

Men Mimmi vägrade ge upp. Hon ville vila i frid, eller leva normalt. Även om hon inte levde på riktigt. Hon var i chock när hon förstod att hon mer eller mindre var ett spöke. Varför var hon ett mellanting? Hon letade förtvivlat i lådan och fick upp ett foto.
"Mannen fälldes för mord på den 9 åriga flickan. Mimmi Almstad begravdes veckan efter med hela staden som gäster. Flickan var oerhört omtyckt och det var kaos i kyrkan!".

När Mimmi såg vem mannen var så slocknade det för ögonen. Henrik.

Svart. Återigen svart. Nej, nu blev det vitt! Hon såg en gestalt i vitt komma fram till henne.
- Är du vad man kallar Gud? frågade Mimmi med klen röst.
- Ja, min flicka. Jag vet vad som hände dig. Henrik blev helt ifrån sig när hans son dog i samband med födseln. 

- Eskil?

- Ja. Han ansåg att du var skyldig. Du hade inte gett honom en chans, och trodde att du hade en förbannelse över dig. Han var svårt sjuk, han var psykiskt instabil.

Gud tittade på henne med sorgsna ögon.

- Varför upprepade sig historien? frågade hon med lite stadigare röst än innan.

- Det kan inte ens jag svara på. Men en teori är att du skulle få reda på sanningen och inte skulle försvinna helt ovetandes. Henrik rymde från fängelset och blev aldrig straffad för vad han gjorde. Du och din bror uppstod av kärlek till varandra. Trots att ni inte alls kom överens i det ni trodde var "livet", så vann kärleken och för att Henrik inte vill bli fasttagen igen så lät han er vara där. Levande döda. Ingen skulle få veta trodde han.

- Så.. Jag har varit död i 4 år? Sedan Eskil föddes.. Hur kunde jag inte veta om det?

Mimmi var röd av ilska, men stod still. Gud rynkade ögonbrynen och blev sedan väldigt sorgsen.

- Flashbacksen var den enda nyckeln till att du skulle få reda på sanningen, sa han.

Eskil vaknade i soffan. Var är Mim?

Elisa öppnade dörren och såg sin son liggandes på soffan. Död.

- Eskil! skrek hon och vände sig om. Där stod Henrik.

- Vad är det? frågade han, men fick i samma stund syn på sin son.

- Var är min dotter? frågade hon Henrik som log med ögonen.

- I himlen, svarade han.

Innan han visste ordet av satt han i cellen igen. Elisa grät, hade hennes älskade man dödat hennes dotter? Poliserna hade tagit honom när hon ringde polisen med ett tips om en misstänkt. Han hade ju skrattat när hennes dotter försvann, det var ju uppenbart att han var den skyldiga. Men hur kunde jag förtränga att både Eskil och Mimmi var döda? Jag var ju där, tänkte hon där hon stod ensam, utan sina barn och utan sin man.

Det hade gått en vecka nu. Elisa gick med en stor bukett rosor till kyrkogården. Hennes små barn hade samma grav. Hon tyckte det var så fint. "Syskonen Mimmi och Eskil Almstad". Hon grät och gick hem igen. Hon försökte glömma.

Vad hände med Eskil och Mimmi då? I samma stund som Mimmi fick redan sanningen så hade hon sett sin bror. Gud hade kramat henne. Eskil lekte med molnen. Han är ju bara 4. Och kommer alltid vara 4. Eskil omfamnade Mimmi och tittade med tindrande ögon på henne.

- Mim, ska vi leka kurra gömma bland molnen? frågade han med ett glatt leende.

Skräckhistoria: Mimmis dödsdag.

Mimmis dödsdag (Spökhistoria)

Hon gick genom de frusna vintergatorna. Mamman hade gett henne en örfil när hon vägrade passa sin fyraårige lillebror. Eller, ja, halvbror. Mamman hade tydligen kärat ner sig för säkert tusende gången. I Henrik, den kolosalt förstörande gestalten. Mimmi fräste fast hon inte hade någon framför sig att fräsa åt. Hon gick i sin mest alldagliga klädsel, hem från fotbollsplanen trots att hon hatade fotboll. Och umgänget som brukade uppenbara sig där.

Mimmi.. Ett fult namn, tyckte hon. Hon fick plötsligt flashbacks, allt för att förstöra för henne. Inbrottet, hur hon fallit till golvet. Rädslan över att dö.

-Mimmi!

Mamman hade övertalat henne att ta hand om den lilla skitungen.

- Eskil behöver mat vid 4, jag och Henrik ska ut på dans. Snälla, ta ditt ansvar som vuxen kvinna, Mimmi!

- Jajaja, när ska skitungen sova då?

- Säg inte så om din bror! Han ska sova vid 7, glöm inte det.

- Ingen risk.

Mimmi längtade till 7-tiden så hon kunde knuffa Eskil i säng. Hon fick de där flashbacksen igen. Hon kände kniven rakt genom henne. Mannen bakom svart mask.

Mimmi satt framför TVn när hon plötsligt hörde åskvädret. Hon skyndade sig att stänga av TVn, och satte sig i sitt rum och höll för öronen. Eskil sov, men gnydde lite i rummet intill. Mimmi hade alltid varit rädd för åskan.

Hon vaknade vid 02:00. Hennes mamma och olycksalige styvpappa skulle inte komma fören på morgonen. Hon gick till Eskils typiska pojkrum och kikade på honom. Han dregelsov och hade kastat av sig täcket på golvet. Mimmi gick fram till honom och lade upp täcket och stoppade om honom igen.

- Mim? hördes en ynklig röst som tillhörde Eskil.
- Ja, vad är det, sötnös? frågade hon mjukt.
Trots att hon inte gillade sin bror visade hon aldrig honom det. Hon var den där jättesnälla storasystern som tog hand om honom så fort föräldrarna skulle bli fulla. Han kröp tätt intill henne och Mimmi slöt armrna om honom och blev lite nervös. Visserligen hade Eskil aldrig varit en sån där jobbig lillebror, tvärtom var han jättelugn och nästan lite utstött på dagis. Han hade ett dockansikte med ljusa lockar, långa ögonfransar, blåa stora ögon och lite småknubbiga kinder. Han var ett ovanligt vackert barn. Mimmi hade hunnit bli 14 men ser betydligt mycket yngre ut än så. Hon hade svarta, långa spirallockar som nådde midjan, långa svarta ögonfransar och stora bruna ögon. Hon var en kopia av sin lillebror bara att han var ljusare och hon mörkare. Hennes pappa var från någonstans i Asien som hon inte riktigt visste vart det var.

Men nu blev Mimmi som sagt nervös. Varför var Eskil så rädd? Hon kände hur hon faktiskt brydde sig om honom.
- Mim, jag är törstig. Kan jag få chokladmjölk, snälla syster?
Hon gav ifrån sig en irriterad suck, men tog honom i handen och ledde ner honom till köket. Mimmi kände hjärtat bulta. Fanns det något utanför? Hon hade känt dåliga vibbar sedan åskan kommit. Hon hade ju också fått flashbacks två gånger inom loppet av några timmar. Var det ens sanning de där flashbacksen hon fick? Som kommer hela tiden? Hon fick metallsmak i munnen och hjärtat slog dubbla slag kändes det som. Hon kramade Eskils hand som var alldeles kall. 

Mimmi vände sig om och såg en oerhörd rädd lillebror.
- Mim.. Mim..? Skada inte Mim! hördes Eskils uppskärrade lilla röst.
Hon förstod ingenting, men när hon gick fram till spegeln så såg hon att hon var blodig i ansiktet och hon såg en man bakom sig. Hade det förflutna kommit tillbaka?

Eskil grät hejdlöst och försökte väcka sin storasyster. Hon låg på hallmattan och blödde.
- Mim, vakna, syster, sov inte mer!
Han hulkade och stapplade fram till köket och hällde upp chokladmjölk i ett glas. Den var kall för enligt deras mamma lät honom aldrig använda något elektroniskt köksverktyg, till exempel mikron. Han spillde ut lite av chokladmjölken när han återigen vinglade tillbaka till sin syster. Hon andades inte.

- Miiiiiiim! hördes Eskils gälla skrik när han såg mannen huka sig över hans syster. Mannen struntade i Eskil, trots att han hörde honom. Den svartklädda gestalten försvann och Eskil sprang fram till Mimmi och försökte få henne att dricka mjölken.
- Mim, jag är vuxen nu, drick mjölken, snälla syster, vaknaaaaaa!

Han betedde sig inte alls som en fyraåring, hur kunde han veta så mycket? Senare tänkte hon att man får adrenalin som får en att göra otroliga saker när det blir nödvändigt.

Mirakulöst så vaknade Mimmi när Eskil lagt sig under hennes arm och kramat henne.

- Es? hördes henne svaga röst.

Hon hade sett allting som uppifrån. Hur Eskil hämtat chokladmjölk, skrikit, hur mannen styckat henne levande och hur Eskil på något underligt sätt skött situationen som en vuxen människa. Hon blev lite rädd för sin bror, men när hon såg hans söta ansikte när han vaknade så blev hon alldeles varm.
- Mim! skrek han och omfamnade henne. Han hade röda ögon men de var så glada.

- Eskil, min lilla älskling! sa hon och kramades tillbaka.

Men det var inte slut här. Hon gick till garderoben utan att veta vad som förde hennes steg dit. Mimmi kikade in och fick se lådan hon gömt för många, många år sedan. Först nu, i en nära döden-upplevelse så kände hon plötsligt att detta hade upprepat sig igen. Hon måste ta reda på sanningen, för exakt samma sak hade hänt ett år innan Eskil föddes, ett år innan hennes mamma träffade Henrik. Ett år innan inbrottet i deras förra hus...

Hon rotade i lådan, och tog upp det första som låg där. Eskil stod bakom henne. Han sa inte ett ljud. Mimmi hittade artikeln om inbrottet hos familjen Almstad. Det var hennes familj.
"Flickan hittades död i badrummet. Hennes kropp var söndertrasad, men ansiktet var igenkännligt. Hon hade en snara runt halsen. När kroppen undersöktes såg vi att hon hade blivit mördad på en rad olika sätt. Mannen hade försökt både stycka henne med kniv, hänga henne och dränka henne, men hon dog inte. Tillslut tog han hennes liv natten den 5 mars i år. Flickans mamma, Elisa var i chocktillstånd. Hennes dotter Mimmi Almstad var ju död, hon kunde inte reagera annorlunda."

Mimmi blev kall. Hon hade i bakhuvudet att något hänt. Men konstigt nog kände hon sig inte äcklad vid tanken av att hennes namn stod där. Hon var i trans. När hon plötsligt kom tillbaka till verkligheten så började hon reagera på det sätt man brukar. Hon var död. Hon var levande död! Panik, ilska, förtvivlan, stress.

När hon lugnat ner sig lite och tittade på Eskil som somnat på soffan, så fortsatte hon sitt sökande.
"Fantombilden av mannen framkallades idag, den 9 mars."

Hon svalde hårt. Vem hade dödat henne? Varför levde hon isåfall? Och 9 mars.. Det är ju Eskils födelsedag! Hon började gråta. Mimmi som aldrig grät. Hon förstod ingenting.

Men Mimmi vägrade ge upp. Hon ville vila i frid, eller leva normalt. Även om hon inte levde på riktigt. Hon var i chock när hon förstod att hon mer eller mindre var ett spöke. Varför var hon ett mellanting? Hon letade förtvivlat i lådan och fick upp ett foto.
"Mannen fälldes för mord på den 9 åriga flickan. Mimmi Almstad begravdes veckan efter med hela staden som gäster. Flickan var oerhört omtyckt och det var kaos i kyrkan!".

När Mimmi såg vem mannen var så slocknade det för ögonen. Henrik.

Svart. Återigen svart. Nej, nu blev det vitt! Hon såg en gestalt i vitt komma fram till henne.
- Är du vad man kallar Gud? frågade Mimmi med klen röst.
- Ja, min flicka. Jag vet vad som hände dig. Henrik blev helt ifrån sig när hans son dog i samband med födseln. 

- Eskil?

- Ja. Han ansåg att du var skyldig. Du hade inte gett honom en chans, och trodde att du hade en förbannelse över dig. Han var svårt sjuk, han var psykiskt instabil.

Gud tittade på henne med sorgsna ögon.

- Varför upprepade sig historien? frågade hon med lite stadigare röst än innan.

- Det kan inte ens jag svara på. Men en teori är att du skulle få reda på sanningen och inte skulle försvinna helt ovetandes. Henrik rymde från fängelset och blev aldrig straffad för vad han gjorde. Du och din bror uppstod av kärlek till varandra. Trots att ni inte alls kom överens i det ni trodde var "livet", så vann kärleken och för att Henrik inte vill bli fasttagen igen så lät han er vara där. Levande döda. Ingen skulle få veta trodde han.

- Så.. Jag har varit död i 4 år? Sedan Eskil föddes.. Hur kunde jag inte veta om det?

Mimmi var röd av ilska, men stod still. Gud rynkade ögonbrynen och blev sedan väldigt sorgsen.

- Flashbacksen var den enda nyckeln till att du skulle få reda på sanningen, sa han.

Eskil vaknade i soffan. Var är Mim?

Elisa öppnade dörren och såg sin son liggandes på soffan. Död.

- Eskil! skrek hon och vände sig om. Där stod Henrik.

- Vad är det? frågade han, men fick i samma stund syn på sin son.

- Var är min dotter? frågade hon Henrik som log med ögonen.

- I himlen, svarade han.

Innan han visste ordet av satt han i cellen igen. Elisa grät, hade hennes älskade man dödat hennes dotter? Poliserna hade tagit honom när hon ringde polisen med ett tips om en misstänkt. Han hade ju skrattat när hennes dotter försvann, det var ju uppenbart att han var den skyldiga. Men hur kunde jag förtränga att både Eskil och Mimmi var döda? Jag var ju där, tänkte hon där hon stod ensam, utan sina barn och utan sin man.

Det hade gått en vecka nu. Elisa gick med en stor bukett rosor till kyrkogården. Hennes små barn hade samma grav. Hon tyckte det var så fint. "Syskonen Mimmi och Eskil Almstad". Hon grät och gick hem igen. Hon försökte glömma.

Vad hände med Eskil och Mimmi då? I samma stund som Mimmi fick redan sanningen så hade hon sett sin bror. Gud hade kramat henne. Eskil lekte med molnen. Han är ju bara 4. Och kommer alltid vara 4. Eskil omfamnade Mimmi och tittade med tindrande ögon på henne.

- Mim, ska vi leka kurra gömma bland molnen? frågade han med ett glatt leende.

(C) Tricia Johansson 7 juni 2012.

Dåligt

Hej.
Idag sög livet. Eller nått.
Hej så länge.
Tricia

Nytt utseende

Nytt utseende. Igen.

Före:

Efter (nuvarande):

/Tricia

Nytt utseende

Nytt utseende. Igen.

Före:

Efter (nuvarande):

/Tricia

Nytt utseende

Nytt utseende. Igen.

Före:

Efter (nuvarande):

/Tricia

Jag tror på dig! - del 1

Nu kommer en ny liten berättelse om mod, psykisk ohälsa, mobbning och om att inte bli trodd. Men kanske missar man ögonblicket då någon faktiskt tror på en, bara för att man aldrig varit med om det tidigare? Detta är berättelsen om den 13 åriga flickan Linnéa och den 14 åriga pojken Lex. De har aldrig träffats men utsätts för exakt samma saker och vem vet när de kommer förenas..?

Del 1. På flykt och fel färger.
Hon sprang förtvivlat på skolans bakgård med Niklas hack i häl. Linnéa visste inte hur länge hon skulle orka, hur länge benen skulle lyda henne. Hon hörde några hot bakom sig men hon var lättare och snabbare än den biffiga niondeklassaren. Hon hade rött hår, söta fräknar, kritvit hy och runda glasögon. Det var nog detta som framkallade sådant förakt från andra elever på Nyx Skola.

Hon svängde runt hörnet i samma stund som Niklas grabbade tag om hennes hår. Han tappade taget och hon hann undan. Igen.
"Jävla idiot! Jag ska fan slå sönder dig..."
Hon hörde inte mer än så när hon lyckades skaka av sig honom genom att springa rakt in på kyrkogården!

Lex satt tyst i sin bänk när lappen kom flygande genom luften. Ljudlöst flög den, och irriterande glamouröst landade den precis i hans engelskabok. Den hamnade på det sättet att man inte kunde låta bli att läsa den.
"Jävla fetto!"
Inget mer. Två ord som kändes som två knytnäveslag. Han visste att han aldrig behövde vara rädd fysiskt, men det tär oerhört mycket på ens självkänsla. Han ansträngde sig för att inte börja gråta.

När Lex plockade upp sina böcker som någon av hans elaka klasskamrater slängt i golvet så råkade hans byxor åka ner en aning. Skratt bubblade upp.
"Hur fan kan man ha på sig röda kalsingar?" gapade en av tjejerna.
Det fanns många som hade den färgen på sina underkläder, men på Lex var det fel. Det var en tjejig och nördig färg, och vad han än gjorde så skulle det vara fel.

Linnéa hade i sista sekunden gömt sig i kyrkans bakhus - en unken källare med ett rostigt lås som var sönder. Tur att det var sönder, tänkte hon för sig själv. Men plötsligt blev Linnéa alldeles iskall. Hur skulle det egentligen gå nu när hon missar tekniklektionen? Hennes lärare tror inte det är så svårt att ta sig dit, även om mobbningen orsakade henne förhinder.
"Att komma i tid till lektionerna är ett krav, utan undantag!" hade magister Gordon sagt när hon fick fram några ursäktande ord. Om han visste hur allvarlig mobbningen var så skulle han ha lyssnat!

Jag tror på dig! - del 1

Nu kommer en ny liten berättelse om mod, psykisk ohälsa, mobbning och om att inte bli trodd. Men kanske missar man ögonblicket då någon faktiskt tror på en, bara för att man aldrig varit med om det tidigare? Detta är berättelsen om den 13 åriga flickan Linnéa och den 14 åriga pojken Lex. De har aldrig träffats men utsätts för exakt samma saker och vem vet när de kommer förenas..?

Del 1. På flykt och fel färger.
Hon sprang förtvivlat på skolans bakgård med Niklas hack i häl. Linnéa visste inte hur länge hon skulle orka, hur länge benen skulle lyda henne. Hon hörde några hot bakom sig men hon var lättare och snabbare än den biffiga niondeklassaren. Hon hade rött hår, söta fräknar, kritvit hy och runda glasögon. Det var nog detta som framkallade sådant förakt från andra elever på Nyx Skola.

Hon svängde runt hörnet i samma stund som Niklas grabbade tag om hennes hår. Han tappade taget och hon hann undan. Igen.
"Jävla idiot! Jag ska fan slå sönder dig..."
Hon hörde inte mer än så när hon lyckades skaka av sig honom genom att springa rakt in på kyrkogården!

Lex satt tyst i sin bänk när lappen kom flygande genom luften. Ljudlöst flög den, och irriterande glamouröst landade den precis i hans engelskabok. Den hamnade på det sättet att man inte kunde låta bli att läsa den.
"Jävla fetto!"
Inget mer. Två ord som kändes som två knytnäveslag. Han visste att han aldrig behövde vara rädd fysiskt, men det tär oerhört mycket på ens självkänsla. Han ansträngde sig för att inte börja gråta.

När Lex plockade upp sina böcker som någon av hans elaka klasskamrater slängt i golvet så råkade hans byxor åka ner en aning. Skratt bubblade upp.
"Hur fan kan man ha på sig röda kalsingar?" gapade en av tjejerna.
Det fanns många som hade den färgen på sina underkläder, men på Lex var det fel. Det var en tjejig och nördig färg, och vad han än gjorde så skulle det vara fel.

Linnéa hade i sista sekunden gömt sig i kyrkans bakhus - en unken källare med ett rostigt lås som var sönder. Tur att det var sönder, tänkte hon för sig själv. Men plötsligt blev Linnéa alldeles iskall. Hur skulle det egentligen gå nu när hon missar tekniklektionen? Hennes lärare tror inte det är så svårt att ta sig dit, även om mobbningen orsakade henne förhinder.
"Att komma i tid till lektionerna är ett krav, utan undantag!" hade magister Gordon sagt när hon fick fram några ursäktande ord. Om han visste hur allvarlig mobbningen var så skulle han ha lyssnat!

Skrivpuff - 2 Juni 2012

Skriv om att framhäva (skrivpuff)

Alexis bakslag.
Alexis sneglade över sitt skrivhäfte på Andrea som satt i bänken framför. Utan lärarens vetskap så läste hon av sin fiendes arbetsuppgift. Alexis fnissade till, men lyckades inte hålla sig till en diskret nivå när hon såg sin rival skriva exakt rätt tal i matteboken. "Jävla pluggis!" tänkte hon för sig själv.

"Alexis Sanders!" röt läraren, Mrs Alison med skarp, ljus röst.
"Det var inte mitt fel!" försökte Alexis tränga fram utan att ens veta vad hon svarade emot på.
"Jag ser ju att du skriver av Andrea!" fortsatte läraren med lika hög röst som innan.
Andrea Lexman vände sig hastigt om.
"Vad fan håller du på med?" undrade Andrea argt, men fick inte mer än en blängande blick och en suck till svar. Klassen hade slutat att arbeta med sina uppgifter.

Det spelade ingen roll att Mrs Alison började skrika. I lärarnas värld var det elevernas eget ansvar att sköta sitt arbete, de menade på att det inte direkt gick ut över lärarna om eleverna blev underbetalade McDonalds-biträden. Men vad spelade det för roll egentligen? Alexis hade fått all information hon behövde från Andreas uppgift och nästa dag skulle de ändå ha en annan lärare. Han skulle inte få veta sanningen, och hon skulle få alla rätt på provet!

Andrea blev irriterad på sin bror på vägen hem. Hennes bror, Pontus, hade nyligen fått körkort och lät sig luras av sin lillasysters änglaansikte. Han körde henne precis överallt och gjorde allt hon bad om. I lärarnas ögon var Andrea en ängel, och Alexis ett problembarn. Ingen tänkte på att de kanske var lika skyldiga båda två. Kanske var Alexis så problemframkallande för att ingen tog henne på allvar och endast lyssnade på Andrea? Ingen brydde sig ändå, så det hade Alexis också slutat göra, och Andrea hade fortsatt leva ett falskt prinsessliv.

"Utomordentligt!" tjöt Mr Patrick och slängde ner mattebokens facit tillsammans med Alexis uppgift på bänken framför henne. Andreas min var dock bister när hon fick tillbaka sitt prov.
"Visst är jag ett geni!" gapade Alexis i högan sky och kände sig oerhört stolt, trots att hon faktiskt skrivit av sin klasskompis. Men senare undrade hon varför Andrea inte fick lika bra betyg när hon hade skrivit av henne?

"Sluta framhäva dig själv, dumskalle!" tjöt Victor i bänken bredvid.
"Är du avundsjuk, fetto?", skrek Alexis rakt i ansiktet på honom, och till hennes förtjusning så blev han röd i ansiktet och fick tårar i ögonen.
"Sånt här prat vill jag inte höra i mitt klassrum!" tillrättavisade Mr Patrick strängt.
Klassen viskade.

På vägen ut kolliderade Alexis med Andrea i korridoren för att Victor i ren raseri knuffat till henne vid utgången. Innan hon hann få ett utbrott på honom så hade både hon och Andrea tappat sina böcker och Andreas mattehäfte slogs upp i mittensidan där Alexis skrivit av talen ifrån. Till sin förvåning såg Alexis att hon skrivit fel på en nolla! Hon hade skrivit 30 istället för 35 på en uppgift. Det förklarade varför hon fick bättre betyg än sin rival. Hon hade turligt nog fått rätt när hon sett fel på talet, och talet hade visat sig få fel resultat från Andreas svar. Andreas ögon blev röda av hat.
"På grund av en nolla, den där tjocke Victor som knuffade mig, så fick jag reda på att jag skrivit fel på en nolla i din mattebok! Visst är det helt otroligt, din loser?" skrattade Alexis och fick ett gråtande ansikte till svar. I samma stund vände Victor riktning, slet till sig Alexis prov och slet det i bitar.
"På grund av en nolla som mig, fick du ingen nolla alls på provet! Så går det när man framhäver sig själv på fel sätt!", sa Victor triumferande till en oerhörd förvånad Alexis, som började stortjuta i kör med sin rival!