Skräckhistoria: Mimmis dödsdag.

Mimmis dödsdag (Spökhistoria)

Hon gick genom de frusna vintergatorna. Mamman hade gett henne en örfil när hon vägrade passa sin fyraårige lillebror. Eller, ja, halvbror. Mamman hade tydligen kärat ner sig för säkert tusende gången. I Henrik, den kolosalt förstörande gestalten. Mimmi fräste fast hon inte hade någon framför sig att fräsa åt. Hon gick i sin mest alldagliga klädsel, hem från fotbollsplanen trots att hon hatade fotboll. Och umgänget som brukade uppenbara sig där.

Mimmi.. Ett fult namn, tyckte hon. Hon fick plötsligt flashbacks, allt för att förstöra för henne. Inbrottet, hur hon fallit till golvet. Rädslan över att dö.

-Mimmi!

Mamman hade övertalat henne att ta hand om den lilla skitungen.

- Eskil behöver mat vid 4, jag och Henrik ska ut på dans. Snälla, ta ditt ansvar som vuxen kvinna, Mimmi!

- Jajaja, när ska skitungen sova då?

- Säg inte så om din bror! Han ska sova vid 7, glöm inte det.

- Ingen risk.

Mimmi längtade till 7-tiden så hon kunde knuffa Eskil i säng. Hon fick de där flashbacksen igen. Hon kände kniven rakt genom henne. Mannen bakom svart mask.

Mimmi satt framför TVn när hon plötsligt hörde åskvädret. Hon skyndade sig att stänga av TVn, och satte sig i sitt rum och höll för öronen. Eskil sov, men gnydde lite i rummet intill. Mimmi hade alltid varit rädd för åskan.

Hon vaknade vid 02:00. Hennes mamma och olycksalige styvpappa skulle inte komma fören på morgonen. Hon gick till Eskils typiska pojkrum och kikade på honom. Han dregelsov och hade kastat av sig täcket på golvet. Mimmi gick fram till honom och lade upp täcket och stoppade om honom igen.

- Mim? hördes en ynklig röst som tillhörde Eskil.
- Ja, vad är det, sötnös? frågade hon mjukt.
Trots att hon inte gillade sin bror visade hon aldrig honom det. Hon var den där jättesnälla storasystern som tog hand om honom så fort föräldrarna skulle bli fulla. Han kröp tätt intill henne och Mimmi slöt armrna om honom och blev lite nervös. Visserligen hade Eskil aldrig varit en sån där jobbig lillebror, tvärtom var han jättelugn och nästan lite utstött på dagis. Han hade ett dockansikte med ljusa lockar, långa ögonfransar, blåa stora ögon och lite småknubbiga kinder. Han var ett ovanligt vackert barn. Mimmi hade hunnit bli 14 men ser betydligt mycket yngre ut än så. Hon hade svarta, långa spirallockar som nådde midjan, långa svarta ögonfransar och stora bruna ögon. Hon var en kopia av sin lillebror bara att han var ljusare och hon mörkare. Hennes pappa var från någonstans i Asien som hon inte riktigt visste vart det var.

Men nu blev Mimmi som sagt nervös. Varför var Eskil så rädd? Hon kände hur hon faktiskt brydde sig om honom.
- Mim, jag är törstig. Kan jag få chokladmjölk, snälla syster?
Hon gav ifrån sig en irriterad suck, men tog honom i handen och ledde ner honom till köket. Mimmi kände hjärtat bulta. Fanns det något utanför? Hon hade känt dåliga vibbar sedan åskan kommit. Hon hade ju också fått flashbacks två gånger inom loppet av några timmar. Var det ens sanning de där flashbacksen hon fick? Som kommer hela tiden? Hon fick metallsmak i munnen och hjärtat slog dubbla slag kändes det som. Hon kramade Eskils hand som var alldeles kall. 

Mimmi vände sig om och såg en oerhörd rädd lillebror.
- Mim.. Mim..? Skada inte Mim! hördes Eskils uppskärrade lilla röst.
Hon förstod ingenting, men när hon gick fram till spegeln så såg hon att hon var blodig i ansiktet och hon såg en man bakom sig. Hade det förflutna kommit tillbaka?

Eskil grät hejdlöst och försökte väcka sin storasyster. Hon låg på hallmattan och blödde.
- Mim, vakna, syster, sov inte mer!
Han hulkade och stapplade fram till köket och hällde upp chokladmjölk i ett glas. Den var kall för enligt deras mamma lät honom aldrig använda något elektroniskt köksverktyg, till exempel mikron. Han spillde ut lite av chokladmjölken när han återigen vinglade tillbaka till sin syster. Hon andades inte.

- Miiiiiiim! hördes Eskils gälla skrik när han såg mannen huka sig över hans syster. Mannen struntade i Eskil, trots att han hörde honom. Den svartklädda gestalten försvann och Eskil sprang fram till Mimmi och försökte få henne att dricka mjölken.
- Mim, jag är vuxen nu, drick mjölken, snälla syster, vaknaaaaaa!

Han betedde sig inte alls som en fyraåring, hur kunde han veta så mycket? Senare tänkte hon att man får adrenalin som får en att göra otroliga saker när det blir nödvändigt.

Mirakulöst så vaknade Mimmi när Eskil lagt sig under hennes arm och kramat henne.

- Es? hördes henne svaga röst.

Hon hade sett allting som uppifrån. Hur Eskil hämtat chokladmjölk, skrikit, hur mannen styckat henne levande och hur Eskil på något underligt sätt skött situationen som en vuxen människa. Hon blev lite rädd för sin bror, men när hon såg hans söta ansikte när han vaknade så blev hon alldeles varm.
- Mim! skrek han och omfamnade henne. Han hade röda ögon men de var så glada.

- Eskil, min lilla älskling! sa hon och kramades tillbaka.

Men det var inte slut här. Hon gick till garderoben utan att veta vad som förde hennes steg dit. Mimmi kikade in och fick se lådan hon gömt för många, många år sedan. Först nu, i en nära döden-upplevelse så kände hon plötsligt att detta hade upprepat sig igen. Hon måste ta reda på sanningen, för exakt samma sak hade hänt ett år innan Eskil föddes, ett år innan hennes mamma träffade Henrik. Ett år innan inbrottet i deras förra hus...

Hon rotade i lådan, och tog upp det första som låg där. Eskil stod bakom henne. Han sa inte ett ljud. Mimmi hittade artikeln om inbrottet hos familjen Almstad. Det var hennes familj.
"Flickan hittades död i badrummet. Hennes kropp var söndertrasad, men ansiktet var igenkännligt. Hon hade en snara runt halsen. När kroppen undersöktes såg vi att hon hade blivit mördad på en rad olika sätt. Mannen hade försökt både stycka henne med kniv, hänga henne och dränka henne, men hon dog inte. Tillslut tog han hennes liv natten den 5 mars i år. Flickans mamma, Elisa var i chocktillstånd. Hennes dotter Mimmi Almstad var ju död, hon kunde inte reagera annorlunda."

Mimmi blev kall. Hon hade i bakhuvudet att något hänt. Men konstigt nog kände hon sig inte äcklad vid tanken av att hennes namn stod där. Hon var i trans. När hon plötsligt kom tillbaka till verkligheten så började hon reagera på det sätt man brukar. Hon var död. Hon var levande död! Panik, ilska, förtvivlan, stress.

När hon lugnat ner sig lite och tittade på Eskil som somnat på soffan, så fortsatte hon sitt sökande.
"Fantombilden av mannen framkallades idag, den 9 mars."

Hon svalde hårt. Vem hade dödat henne? Varför levde hon isåfall? Och 9 mars.. Det är ju Eskils födelsedag! Hon började gråta. Mimmi som aldrig grät. Hon förstod ingenting.

Men Mimmi vägrade ge upp. Hon ville vila i frid, eller leva normalt. Även om hon inte levde på riktigt. Hon var i chock när hon förstod att hon mer eller mindre var ett spöke. Varför var hon ett mellanting? Hon letade förtvivlat i lådan och fick upp ett foto.
"Mannen fälldes för mord på den 9 åriga flickan. Mimmi Almstad begravdes veckan efter med hela staden som gäster. Flickan var oerhört omtyckt och det var kaos i kyrkan!".

När Mimmi såg vem mannen var så slocknade det för ögonen. Henrik.

Svart. Återigen svart. Nej, nu blev det vitt! Hon såg en gestalt i vitt komma fram till henne.
- Är du vad man kallar Gud? frågade Mimmi med klen röst.
- Ja, min flicka. Jag vet vad som hände dig. Henrik blev helt ifrån sig när hans son dog i samband med födseln. 

- Eskil?

- Ja. Han ansåg att du var skyldig. Du hade inte gett honom en chans, och trodde att du hade en förbannelse över dig. Han var svårt sjuk, han var psykiskt instabil.

Gud tittade på henne med sorgsna ögon.

- Varför upprepade sig historien? frågade hon med lite stadigare röst än innan.

- Det kan inte ens jag svara på. Men en teori är att du skulle få reda på sanningen och inte skulle försvinna helt ovetandes. Henrik rymde från fängelset och blev aldrig straffad för vad han gjorde. Du och din bror uppstod av kärlek till varandra. Trots att ni inte alls kom överens i det ni trodde var "livet", så vann kärleken och för att Henrik inte vill bli fasttagen igen så lät han er vara där. Levande döda. Ingen skulle få veta trodde han.

- Så.. Jag har varit död i 4 år? Sedan Eskil föddes.. Hur kunde jag inte veta om det?

Mimmi var röd av ilska, men stod still. Gud rynkade ögonbrynen och blev sedan väldigt sorgsen.

- Flashbacksen var den enda nyckeln till att du skulle få reda på sanningen, sa han.

Eskil vaknade i soffan. Var är Mim?

Elisa öppnade dörren och såg sin son liggandes på soffan. Död.

- Eskil! skrek hon och vände sig om. Där stod Henrik.

- Vad är det? frågade han, men fick i samma stund syn på sin son.

- Var är min dotter? frågade hon Henrik som log med ögonen.

- I himlen, svarade han.

Innan han visste ordet av satt han i cellen igen. Elisa grät, hade hennes älskade man dödat hennes dotter? Poliserna hade tagit honom när hon ringde polisen med ett tips om en misstänkt. Han hade ju skrattat när hennes dotter försvann, det var ju uppenbart att han var den skyldiga. Men hur kunde jag förtränga att både Eskil och Mimmi var döda? Jag var ju där, tänkte hon där hon stod ensam, utan sina barn och utan sin man.

Det hade gått en vecka nu. Elisa gick med en stor bukett rosor till kyrkogården. Hennes små barn hade samma grav. Hon tyckte det var så fint. "Syskonen Mimmi och Eskil Almstad". Hon grät och gick hem igen. Hon försökte glömma.

Vad hände med Eskil och Mimmi då? I samma stund som Mimmi fick redan sanningen så hade hon sett sin bror. Gud hade kramat henne. Eskil lekte med molnen. Han är ju bara 4. Och kommer alltid vara 4. Eskil omfamnade Mimmi och tittade med tindrande ögon på henne.

- Mim, ska vi leka kurra gömma bland molnen? frågade han med ett glatt leende.