Jag tror på dig! - del 1

Nu kommer en ny liten berättelse om mod, psykisk ohälsa, mobbning och om att inte bli trodd. Men kanske missar man ögonblicket då någon faktiskt tror på en, bara för att man aldrig varit med om det tidigare? Detta är berättelsen om den 13 åriga flickan Linnéa och den 14 åriga pojken Lex. De har aldrig träffats men utsätts för exakt samma saker och vem vet när de kommer förenas..?

Del 1. På flykt och fel färger.
Hon sprang förtvivlat på skolans bakgård med Niklas hack i häl. Linnéa visste inte hur länge hon skulle orka, hur länge benen skulle lyda henne. Hon hörde några hot bakom sig men hon var lättare och snabbare än den biffiga niondeklassaren. Hon hade rött hår, söta fräknar, kritvit hy och runda glasögon. Det var nog detta som framkallade sådant förakt från andra elever på Nyx Skola.

Hon svängde runt hörnet i samma stund som Niklas grabbade tag om hennes hår. Han tappade taget och hon hann undan. Igen.
"Jävla idiot! Jag ska fan slå sönder dig..."
Hon hörde inte mer än så när hon lyckades skaka av sig honom genom att springa rakt in på kyrkogården!

Lex satt tyst i sin bänk när lappen kom flygande genom luften. Ljudlöst flög den, och irriterande glamouröst landade den precis i hans engelskabok. Den hamnade på det sättet att man inte kunde låta bli att läsa den.
"Jävla fetto!"
Inget mer. Två ord som kändes som två knytnäveslag. Han visste att han aldrig behövde vara rädd fysiskt, men det tär oerhört mycket på ens självkänsla. Han ansträngde sig för att inte börja gråta.

När Lex plockade upp sina böcker som någon av hans elaka klasskamrater slängt i golvet så råkade hans byxor åka ner en aning. Skratt bubblade upp.
"Hur fan kan man ha på sig röda kalsingar?" gapade en av tjejerna.
Det fanns många som hade den färgen på sina underkläder, men på Lex var det fel. Det var en tjejig och nördig färg, och vad han än gjorde så skulle det vara fel.

Linnéa hade i sista sekunden gömt sig i kyrkans bakhus - en unken källare med ett rostigt lås som var sönder. Tur att det var sönder, tänkte hon för sig själv. Men plötsligt blev Linnéa alldeles iskall. Hur skulle det egentligen gå nu när hon missar tekniklektionen? Hennes lärare tror inte det är så svårt att ta sig dit, även om mobbningen orsakade henne förhinder.
"Att komma i tid till lektionerna är ett krav, utan undantag!" hade magister Gordon sagt när hon fick fram några ursäktande ord. Om han visste hur allvarlig mobbningen var så skulle han ha lyssnat!