Skriv om att förgås (skrivpuff)
Tack, Bailey!
Bailey blickade upp på den stora kristallkronan som hängde i taket. Det där taket som tillhörde hennes mormor Sofias irriterande pampiga hus vid havet. Hon bodde mitt i ingestans, i en mycket liten stad i England. Bailey själv hade rest rätt långt, bara komma till ett snobbigt palats och till en snobbig tant som alltid bar balklänningar av första klass. Hemma i Minnesota bodde de i ett ganska fattigt område, men det var inget de ens tänkte på. Bailey trivdes faktiskt bättre där än i det stora huset i England.
Det mest irriterande var att hennes föräldrar skulle resa till Afrika för att hålla på med välgörenhet i ett år, vilket resulterade i att deras enda dotter fick tillbringa detta år på en ny, fin privatskola tillsammans med sin ensamma mormor. Om Bailey hade riktigt otur så skulle hon få stanna där, om det visade sig att hennes föräldrar bosatte sig i Afrika. Hon vågade inte ens tänka på det, hennes föräldrar ville inte ha henne.
Sofia kom in rummet med en kaffebricka. Bailey drack inte kaffe men tvingade ner sörjan ändå. Hennes mormor hade redan hört tillräckligt med ouppfostrade och otacksamma ord från sitt barnbarn. Därför vågade Bailey inte klaga ännu mer.
- Jag går och lägger mig tidigt... började Sofia och såg allmänt nere ut.
- Okej. Sov gott, svarade Bailey surt och en aning hårt.
Hon förstod egentligen inte varför hon var så irriterad. Hennes mormor var visserligen lite snobbig men hon var inte otrevlig. Dessutom hade skolbytet gått relativt bra. I början kände sig Bailey utanför. Hon blev lite retad för sitt röda hår och glasögon, men sedan fick hon en hel del kompisar och blev rätt populär för sin mjuka personlighet. Hon agerade ofta psykolog till hennes vänner. Ibland nästan lite för mycket. Men ingen frågade hur hon mådde.
Efter ett tag ställde Sofia ifrån sig kaffekoppen och gick med tunga steg till trappan. Bailey blev lite orolig. Sofia hade inte ens druckit upp hälften av kaffet, trots att hon var kaffesugen ungefär jämt. Den 14-åriga, rödtotten som alltid såg så snäll ut hade förvandlats till en trotsig, elak tonåring som gjorde hennes mormor mer gråhårig och gammal än hon redan var. Det kändes så för Bailey när hon såg Sofias mörkbruna ögon och raka, silvergråa hår. Egentligen var Sofia ovanligt fin för sin ålder. Hennes hår var ljust och friskt och långt med oerhörd fin kvalitet. Baileys hår var i samma längd, bara att hennes var rött och lite lockigt. Men hade inte mormor fått lite fler rynkor och lite gråare hår? Självklart var det inte Baileys fel, och dessutom kunde inte hennes humör påverka det. Men det kändes så fel att se mormor så ledsen.
Bailey tassade in i sitt stora sovrum. Det var oerhört stort, med en stor, lila dubbelsäng med spetsdrapperier på vardera sida. En stor vit, byrå med tillhörande rund spegel prydde halva väggen. Den var finast av allt. den var lite flagig, men hade jättefina, snirkliga utsmyckningar och var väldigt antik. En mjuk, röd matta omgav större delen av rummet, och hon hade till och med en liten soffgrupp med TV. Datorn stod på ett fint, träbord. Gardinerna i guld täckte de jättelika spegelväggarna.
Varje gång Bailey steg in i rummet kände hon sig olustig. Det var sval luft i rummet, men den kändes ändå unken och väldigt svår och tung att andas. Hon snubblade fram i mörkret och letade reda efter sin vita spetsklänning som hon brukade sova i. När hon hörde snyftningar från sängens håll så vände hon sig tvärt mot snyftningarnas riktning och tände lampan. Där låg hennes mormor ihopkrupen i fosterställning med huvudet böjt mot knäskålarna. När Sofia fick syn på sitt barnbarn satte hon sig upp tvärt. Hon hade legat som ett litet, vigt barn, trots över 70 års ålder, och hon satte sig upp som en ung flicka. Snabbt och utan begränsningar kroppsmässigt. Bailey blev orolig.
- Men mormor, varför gråter du? Får du inte ont när du ligger sådär?
- Oj, Bailey! Jag trodde inte du skulle lägga dig än! utropade Sofia förskräckt och torkade snabbt bort tårarna.
- Varför sover du inte i ditt rum? frågade Bailey oroligt.
- Åh, jag tänkte på John. Han brukade sova här, svarade den gamla kvinnan snyftandes.
- Morfar?
- Ja, svarade Sofia och var röd i ögonen. Hennes långa gråa hår var alldeles spretigt och vått av tårar.
- Åh, Bailey. Jag förgås! Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
- Saknar du honom? frågade Bailey oroligt.
- Om jag gör! Varje dag är en sorg! Vet du hur han dog?
- Var det inte hjärtat? undrade Bailey försiktigt.
- Jo det var det. Han hade vetat om hjärtfelet i flera år men inte sagt något fören det var försent. Jag är så arg på John, men kan inte förmå mig att vara arg. Jag älskade honom lika mycket efter 50 år som när vi gifte oss. Åh, Bailey, kom och krama mig!
Bailey sprang fram till sin mormor och kramade henne hårt.
- Förlåt att jag varit så jobbig, mormor! grät hon.
- Nej då, gumman..
- Jo! Jag visste inte hur jobbigt du har det. Jag kände ju aldrig morfar så jag visste ju inte vem han var. Jag trodde du hade allt du ville, du har ett stort hus, pengar och var alltid glad!
- Pengar är inget emot kärlekens kraft! förklarade Sofia och tog av sig glasögonen som hade immat sig.
- Nej, jag vet, svarade barnbarnet tyst.
De låg tysta i mörkret och silverskenet från månen lyste in genom gardinerna.
- Jag lider med dig. Jag förgås om du ska vara så ledsen, mormor! Jag ska bli snällare, vi ska kämpa tillsammans! sa Bailey mjukt medan hon strök sin mormor över håret.
- Tack raring. Utan dig skulle jag inte klara mig.
- Jag ska alltid vara med dig, jag ska ta hand om dig och jag ska stanna här! viskade Bailey i Sofias öra.
- Tack, det var det jag ville höra! svarade hon.
Bailey höll om Sofia och tänkte att hon aldrig skulle lämna henne igen.
Innan de föll in i sömn så viskade Sofia sömnigt:
- Du kan inte ta Johns plats, men du har fyllt igen hålet i mitt hjärta, mitt barn. Tack vare dig är jag lyckligare än någonsin!
(C) Tricia Johansson 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar