Inget samvete

Tyst lyssnade jag efter något som indikerade att jag hade rätt. I mörkret satt jag och bara teg. Jag hör, jag ser, jag känner. Men det räknas inte. Han hade vaknat bredvid mig.
"Varför sitter du där? Är du hög eller?" frågade han.
Jag var absolut inte hög, det visste han. Han ville nog bara lite lagom elakt referera till alla mina miljoner psykofarmaka.
"Hörru, varför svarar du inte? Du ska svara när jag pratar med dig!"
Orden blev plötsligt högljudda och vassa och jag blev rädd. Inte nu igen.
"Du vet att jag inte har något samvete eller hur?", fortsatte han och log ett litet, märkligt, snett leende.
Nej, det visste jag mycket väl. Jag tittade ner i madrassen.
"Varför är du så förbannat tyst?!"
Min tystnad gjorde honom upprörd, det visste jag, men vad skulle jag göra? Sa jag någonting skulle det också bli fel.
"Jag vet inte vad jag ska säga..." började jag.
"Använd din hjärna, för helvete, så ska du se att det går bättre? Eller vill du att jag ska banka fram något ur dig istället?"
"Det är just därför jag inte vågar säga något, för vad jag än gör är det ju fel!"
Blixtsnabbt for hans hand fram som tidigare varit gömd under täcket. Blottade sin näve som tog ett hårt tag om min hals och klämde åt.
"Var inte så kaxig"
Jag kände tårarna komma men vägrade att gråta. Han log och gav mig ett hårt slag i magen.
"Gå och lägg dig, din jävla slyna"
Jag lade mig ner, kurade ihop mig och höll mig för magen. Kände mig ensammast i hela världen.

- - -

Skrivpuff 5/12-17: "Hör"

- - -

Ett litet soundtrack till texten:



/Oraklet

Besökaren i mitt huvud

Jag letade efter ett svar. For runt i rummet och vevade runt med armarna i en hysterisk, roterande rörelse. Hon tittade förundrat på mig.
"Det där hjälper inte", sa hon.
Det gjorde bara saken värre. Jag vet väl mycket väl att det inte hjälper, men besökaren i mitt huvud ville inte försvinna.
"Slutar du inte blir vi tvungna att bälta dig, förstår du" fortsatte hon.
Det där orden hjälpte mig ungefär lika mycket som att slå en stekpanna i huvudet skulle gjort.
Jag slutade veva med armarna för en stund. Jag kände mig inte lika överväldigad, för skötaren hade ställt sig i ett hörn av rummet nu, en bit bort från mig. Alla sinnesintryck blev plötsligt mjukare.
"Du ser, det var väl inte så svårt?" sa hon och gick fram mot mig, kanske för att göra någon tröstande gest. Men det satte bara igång mitt inre kaos igen.
Hon skakade på huvudet, ringde på fler personal.
Denna besökare i mitt huvud försvann inte för det.

- - -

Skrivpuff 29/11-17: "Besökare"

- - -

Nej, jag är inte på sjukhus just nu, detta är en text taget ur mitt förflutna.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Nov 2, 2017 kl. 1:39 PDT

Mina känslor just nu genom en ostämd cello...

/Oraklet

Orden blir till sand

Jag ser på

Medan du försvann

Där och då

Verkligheten är inte sann.

Jag tittar ner

Min verklighet är din

Blir sorgsen när jag ser

Att denna längtan är inte min.

Reflekterar ibland,

över denna lek

Orden blir till sand

Liksom ditt svek.

Ansträngande är det att fatta mod

Men det är så det är

Kanske är det vad jag inte förstod

Att lyckan går inte att finna här.

- - -

Dagens skrivpuff 31/10-17: "Anstränga"

(eller "ansträngande" som jag skrev)

- - -

Längesen jag skrev här nu (har börjat jobba som konstnär på ett galleri, så har haft fullt upp), och när jag väl skriver någonting, så blir det något vemodigt... Är inte mitt bästa jag just nu, mitt mående är inte på topp...

- - -

Följ mig på Instagram:

@avoranic

@TriciaFurtadoArts

Jag är ganska mer aktiv där ;) Men ska försöka uppdatera bloggen lite oftare också!

/Oraklet

Det jag drömt

Jag har glömt
Vad jag inom mig kan höra
Det jag drömt
Vet inte vad jag ska göra

Jag har känt
Vad jag inom mig kan se
Vad har egentligen hänt
Jag har slutat att le

Jag kan se att det är så
Att jag får börja om på nytt
Kan leta på måfå
Jag har från alla känslor flytt

Jag har glömt
Vad jag inom mig kan se
Jag har drömt
Att en dag få börja le

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Aug 8, 2017 kl. 5:39 PDT

En liten video där jag spelar "River flows in you" (Yiruma). Tyckte den passade lite till texten :)

- - -

Skrivpuff 8/8-17: "Drömt"

- - -

/Oraklet

Olyckan

Ingrid tvinnar nervöst sitt kolsvarta, axelkorta hår runt pekfingret. Aline tittar på henne. De sitter båda på verandan och dricker te.
"Jag beklagar" säger Aline tyst.
"Vadå beklagar, han är faktiskt inte död än!" utropar Ingrid argt.
"Nej förlåt, det kanske var dumt sagt"
"Det är jag som ska be om ursäkt, jag förstår att du menade väl"

Chocken hade inte lagt sig. Det var spöklikt tyst. Bilden av Konrad ligga livlös på vägen hade rotat sig i de båda. Aline sörplar sitt te. Det blonda håret flyger åt alla håll i vinden. Det fräkniga ansiktet är grått och uttryckslöst. Plötsligt hör de dörren slå igen i hallen.

"Hej tjejer..." börjar Karl och tittar på Ingrid. "Jag hörde om olyckan."
"Hur visste du...?" frågar Ingrid.
"Konrads pappa... Han jobbar på beroendeenheten. Vi har haft nära kontakt med dem i några av våra fall. Konrad hade ett missbruk. Han var inte nykter, det var delvis därför olyckan inträffade"
Karl kliar sig i det näst intill hårlösa huvudet. De gröna ögonen ser sorgsna ut. Hans arbete som polis hade slitit ut honom totalt.

"Hur är det med honom? Vet du det?"
Karl skakade på huvudet.
"Nej, jag vet inte. Vi kan bara vänta och se"

Höstkylan biter dem i ansiktet där de sitter. Missbruk. Det borde Ingrid ha fattat. Med tanke på det humöret Konrad hade så borde hon förstått att något inte stämde. Men hon trodde helt sonika att det bara var hans sätt. Tänk om hon hade ansträngt sig för att lära känna honom bättre. Fått veta vad som försiggick. Då hade kanske detta aldrig hänt.
Dessa tankar delade hon med sig av till Aline.

"Men det är ju inte ditt fel!" utropar Aline upprört. Nej, inte upprört egentligen, nu lät hon mer irriterad.
"Varför ska du alltid anklaga dig själv? Vad det än gäller! Det är alltid, alltid ditt fel i ditt huvud. Blir nästan trött på dig" fortsätter hon.
Ingrid ser förvånat upp.
"Förlåt så mycket då"

Aline reser sig från den trasiga solstolen och går in.

Jag spelar min egen komposition "Midnight stars" på keyboard. I playing my own composed song "Midnight stars" on the keyboard. #composer #kompositör #piano #keyboard #pianomusic #pianomusik #musik #music #instamusic #classicalmusic #classicmusic #classical #instrumentalmusic #musician #pianist #composition #writingmusic #klassiskmusik

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Aug 2, 2017 kl. 1:15 PDT

- - -

Skrivpuff 7/8-17: "Spöklikt"

- - -

/Oraklet

Konrad

Ingrid kikade ut genom fönstret och muttrade lågt till Aline:
"Alltså! Konrad gör mig så förbannad ibland"
"Vad har hänt nu?" undrar Aline förvånat.
Ingrid brukade sällan klaga, trots att livet inte varit rättvist emot henne.
"Äh han är bara så gapig i butiken. Kunderna tittar ju på oss. Inte kan jag hjälpa att allt jag gör går långsamt. Jag gör mitt bästa, faktiskt!"
Aline synar Ingrid. De två tjugoåringarna tittar på varandra och sen tittar dem bort.

"Undrar när Karl tycker att jag borde flytta", säger Ingrid med klen röst. "Jag har ju bott hos er så länge att jag knappt kommer ihåg hur länge det faktiskt är!"
"Du kan inte flytta Ingrid. Inte i det skick du är i. Dessutom har vi fäst oss vid dig. Vi vill inte att du flyttar"
Aline tar Ingrids hand. Ingrid ler mot henne.
"Tack. Karl känns som en far för mig"
"Som jag sagt till dig tidigare, han är som om han vore din far. Jag tror han tycker du är som hans dotter också. Och hur du än känner om mig så är du som en syster"
"Tack. Du är en bra syster"

Kaffet hade blivit kallt under samtalet. Kaféet de sitter på är nästan helt tomt på folk. Förutom dessa två olyckssystrar. Solen skyms under några moln och utanför är det dimmigt.

"Angående Konrad... Kan du inte försöka prata med honom? Vet han om att du har en trasslig bakgrund?" frågar Aline.
"Nej! Och det kommer han aldrig få veta heller. Tror du han vill ha ett psycho som anställd?"
"Du är inget psycho, Ingrid"

Plötsligt blir de avbrutna av en massa oväsen. Ett skarpt ljud skär genom luften. De tittar ut genom fönstret. Båda ställer sig upp och skyndar ut på gatan. Det är en bil som krockat. Och ansiktet de får syn på, kroppen som ligger blodig på marken. Det ansiktet är bekant. Det tillhör Konrad.

- - -

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså"

Detta är skrivpuff nr 2 idag (med samma ord som inspiration)!

- - -

/Oraklet

Cirklar

Jag tror
Andas
Jag lever
Tänker
Det är så mycket

Jag iakttar
Betraktar
Jag lever
Grubblar
Måste försöka gå vidare

Jag söker
Finner inte
Det jag söker
Fortsätter
Ärren är djupa

Beror det på mig
Eller på oss
Eller på dig
Kanske mest på dig
När jag tänker efter

Jag tror
Andas
Tänker
Det är så mycket
Alltså går allt i cirklar

- - -

En mycket trevande och vankelmodig dikt... Hade dåligt flow med skrivandet idag.

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså".

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 9: "Förlåt Sam"

"De kan ju bli helt djävla galna när de är på humör att spöa upp någon!" gapar Miranda i Samanthas öra. Hon behövde inte ha gapat henne halvt döv, för den saken var Samantha mycket väl medveten om.
"Jaså, det menar du?" svarar hon sarkastiskt och tittar Miranda i ögonen. Ögonen som blev fyllda av skam.
"Förlåt Sam. Jag vet att vi varit riktigt elaka mot dig. Nej inte elaka, riktigt grymma har vi varit. Elaka och grymma. Jag ångrar det."
Mirandas ord får Samantha att slå armarna om henne i en stor kram.
"Jag uppskattar vad du säger".

"Nog med sentimentala ord. Hur ska vi komma ur detta helskinnade? Gänget är inte att leka med", säger Miranda, nu i en något mer sansad ton. "Djävla gangsters..." muttrar hon, utan att tänka på att hon varit precis likadan som dem för bara några veckor sedan.

Stegen för dem hem till Samantha.
"Du får gå in bakvägen"
"Varför det?"
Samantha tittar på Miranda och väser irriterat mot henne.
"Därför att jag säger det!"
"Jaja, förlåt då" svarar Miranda och ser ner i backen. Uppenbart fortfarande skamsen efter samtalet de hade tidigare. Hon är mån om att inte reta upp Samantha. Hon står faktiskt i skuld till henne efter allt som hänt.

Miranda smyger in genom bakdörren och väntar på Samantha som kommer och möter henne.
"Kom" viskar hon och tar Miranda i handen. "Den här vägen".
De går genom en smal korridor och upp för en trappa och till slut kommer de till Samanthas rum. En riktig kontrast mot Mirandas. Men Miranda lägger inte ens märke till de trasiga sängkläderna, de slitna gardinerna och det spartanskt inredda rummet. Hon sätter sig bara på sängen medan Samantha stänger dörren.

"Kan du inte sätta på lite musik?" undrar Miranda.
"Nej då kan Charlie höra oss. Han har däckat där nere. Vi får vara tysta".
Miranda nickar. Hon förstår precis hur det är att bo ihop med en alkoholist.
"Fint rum"
Miranda försökte bara hitta på något att säga. Vad som helst för att döda tystnaden.
"Sluta nu. Sluta ljug!"
"Förlåt"
"Sluta be om ursäkt!" väser Samantha till svar.
"Men vad vill du att jag ska göra?"
"Håll tyst och hångla med mig"
Två breda flin bryter ut.
"Skall bli, chefen"
"Käften"

En liten stund senare ligger de ihopslingrade i Samanthas säng.
"Vad hände med dina föräldrar?" frågar Miranda tyst.
"De dog i en brand"
Tystnad.
"Förlåt att jag frågade. Jag menade inte att riva upp någonting"
"Äsch det var längesedan"
"Men ändå".

"Hur ska vi göra imorgon? I skolan?"
"Tja, du får prova på att vara jag, antar jag." svarar Samantha.
"Vad menar du?"
"Du får stryk av ett gäng bara för att du är du. Du vet, så som ni gjorde mot mig".
"Är du galen?"
"Nej, jag är realist"
"Vi måste komma på en bättre plan"
Miranda tittar bort.
"Och det förbannat fort".

- - -

Gäng, gangster, grymma, gapar, galen.

Skrivpuff 28/7-17: Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 8: Ett storslaget mästerverk

"Det är ju ett storslaget mästerverk!" berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. "Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!".
Läraren var i extas.
"Vi har en konstnär ibland oss!" fortsatte hon exalterat.
"Det har vi verkligen" tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

"Det är kallt!" klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
"Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen" retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
"Äh lägg av"

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
"Storslaget mästerverk va... Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!"
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
"Vad fan säger du, djävla missfoster?!" vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
"Damien, lugna dig!" försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha - hur de nu kunde vara vänner är ett under! - men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
"Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!"
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Jun 25, 2017 kl. 1:25 PDT

- - -

Skrivpuff 25/7-17: "Storslagna".

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Jag är i Skottland!

Då var jag i Inverness, Skottland. Har bilat utmed Loch Ness och ska vara här 3-12 Juli. Så jag har vart här i två dagar nu.

iPad-bild som jag tog på en närliggande slottsruin. Vattnet på bilden är Loch Ness. Bilder från min systemkamera kommer senare.

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 7: Är detta kärlek?

Kanske var hon kär. Det kändes minsann så. Miranda tänkte tillbaka på den dagen i skogen. Hur de klädde av sig och älskade i det mjuka gräset. Hon mindes Samanthas mjuka läppar. Tänk så fort allt hade gått egentligen. Hon kände av någon anledning också dåligt samvete. Tänk om Samantha inte ville göra det? Hon hade verkat osäker i början. Men sen släppte det. Miranda visste att hon egentligen inte behövde ha dåligt samvete. Allt var ömsesidigt, det visste hon. Ändå kändes huvudet som kaos.

"Hej Miranda"
Miranda vände sig om. Där stod Damien.
"Du är ju röd i ansiktet, vad fan är det för fel på dig?!" fortsätter han.
"Äh håll käft"
"Titta där kommer Sam!", vrålar Damien i Mirandas öra. "Marre där kommer Sam!"
"Varför är du så glad över att se Sam?" undrar Miranda förvånat. Damien och Samantha brukar ju alltid bråka med varandra, de kommer ju inte överens för fem öre.
"Så att jag kan spöa skiten ur henne förstårs!" säger Damien som om det vore det mest självklara svar i världen.
"Det låter du bli med"
Damien tittar förvånat på Miranda.
"Du rör henne inte" svarar Miranda på Damiens tystnad. "Då blir det jag som klappar till dig".
Det kändes konstigt att säga de orden, förut hade det varit Miranda som känt som Damien. Nu känner hon något helt annat.

- - -

Skrivpuff 26/5-17: Välj 5 ord på bokstaven K och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Kär, Konstigt, Klappar, Kaos, Kändes.

- - -

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Maj 20, 2017 kl. 2:40 PDT

Och här kommer en random inspelning där jag spelar orgel. Vad den har med texten att göra vet jag inte.


/Oraklet

Förfära och begära

Förfära

Begära

Vad du blir förfärad

När något begärs

Vad kan man begära

Utan att förfära

Vad kan man ens lära

Den där
Som bara svär

Begära

Förfära

Sinnena försvinner

Utom det förfärliga

Den som förfärad blir

Kanske en rent förfärlig satir

Den som bara svär

Fortsätter att vara den denne är

Nu, här och där

Är det verkligen så förfärligt

Svara mig nu ärligt

Nej, detta blev för besvärligt.

- - -

Skrivpuff 21/5-17: "Begära"

Lite halv-rim blev det idag...

- - -

/Oraklet

Den nervöse pianisten

Luften kändes svår att andas. Torr på något vis. Han var nervös. Alldeles för nervös. Han var alltid nervös. Så onödigt. Denna audition kunde vara avgörande.

Musiken var det som höll livet uppe, han visste det. Men ingen har glädje av musik som endast spelas i ens eget vardagsrum, med några få undantag. Han ville göra något vettigt av det han kunde. Kanske. Visst spelade han sin musik för sin egen skull, men ändå. Livet kändes för det mesta tungt.

Och så stod han där. Kallsvettig och stel. Fingrarna rörde sig över klaviaturen. Darrningarna satte igång, han kände hur hans tics var på väg att bryta ut. Men det lät okej. Faktiskt helt okej. Mer än okej. Det var godkänt, oavsett hur resultatet blir. Stolt, men med hela kroppen i spänning.

Går ut från lokalen. Vänder sig en sista gång mot den publik han aldrig vågade se i ögonen. Han struntade medvetet i att ta på sig glasögonen idag. För att slippa se publiken. Det skulle göra honom nervös. Men han kunde se bra på nära håll, så avsaknaden av glasögon hindrade honom inte från att spela.

Vägen kändes lång hem. Dagen kändes lång. Veckorna blev till månader. Men till slut så. Till slut... Brevet låg där. Det hade kommit infarande genom brevinkastet. Han öppnade.

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Jan 25, 2017 kl. 7:18 PST

- - -

Skrivpuff 18/5-17:"Torr".

/Oraklet

Två målningar till missionskyrkan

Nu finns två av mina målningar i caféet i Trollhättans missionskyrka. Jag fick i uppdrag att dekorera ett fönster. Det är alltså fönstret med månen och havet (nattlandskap) och med bergen i skymning som är mitt.

/Oraklet

Melodikryss och en liten uppdatering

Idag spelade jag piano på ett melodikryss på Humlegården i Trollhättan. Det var roligt! Längesen jag spelade ute nu så lite nervöst och aningen otränad men jag är ändå nöjd :)

För övrigt jobbar jag på ett konstprojekt för missionskyrkan i Trollhättan. Men tänkte inte spoila exakt vad detta innebär nu utan det får visa sig när det är klart...

Har även börjat jobba inom konst och jag jobbar nu tisdagar och torsdagar. Så livet går framåt för mig. Jag känner även att jag börjar kunna hantera min autism-diagnos allt bättre. Har inte skrivit så mycket om min funktionsnedsättning det senaste, men det beror mycket på att jag nu börjar kunna leva med den bättre.

Ja detta var en liten life update.

/Oraklet

The inner feeling

The inner feeling
In which they are hidden
There’s no power of healing
The things that are forbidden

A little, tiny, very small
Peeking through the wall
Short, not very tall
The most whimsical of us all

Power we cannot see
The ghastly things are up for a walk
The prisoners are we
Suddenly we’re not able to talk

A dried fiend,
A false end,
At least it can make us understand

All the faces we won’t see
All the places in which we cannot be
For all, we can’t make ourselves free

- - -

writerscafe.org/triciafurtado

- - -

/Oraklet

Skrivutmaning: Bokstavsdikt

Mycket lite

Mycket var det

Mindes detta ögonblick

Mest ger den mig rysningar

Minsta sinnesintryck

Mestadels oväsen

Mina ögon ser fascinerat på

Medans du målar

Medans du äter äppelpaj

Mycket i det lilla du gör

Mycket lite i det stora du gör

Mycket var det

Mindes doften av äppelpajen

Massor av kanel

Min hand i din

Mycket lite krävs det

- - -

Skriv en bokstavsdikt där varje rad börjar på samma bokstav och som inte rimmar. Dikten ska också innehålla något från alla fem sinnena: En syn, ett ljud, en smak, en doft och en beröring. Välj en bokstav och skriv minst tre verser med fem rader i varje.

http://skrivarsidan.nu/skrivovningar/skriv-en-bokstavsdikt.html#more-41866

- - -

/Oraklet

Ingrid och Aline

Aline smuttade på sitt kaffe och såg på Ingrid.
"Hur gick det på jobbet idag?"
Ingrid tog en klunk och log.
"Det var en fantastisk dag. Vet du vad? Det kom en liten flicka in i butiken idag och hon var så söt. Hon gav mig en lapp om att jag hade gett henne styrka efter att hon köpte sin keyboardpedal!"
"Wow, vad sa du till henne?" undrade Aline storögt.
"Jag vet inte riktigt. Hon pratade om att hon var blyg att spela inför publik och jag sa att jag visste hur det kändes..." svarade Ingrid trevande.
"Med andra ord var du bara mänsklig. Det gör mycket"

Karl kom in i rummet. Han såg rofylld ut.
"Hej pappa" sa Aline och Karl kramade henne. "Haft en bra dag?"
"Ja den var lugn, om inte annat" svarade Karl. Han tittade på de två ungdomarna framför honom.
"Hur har eran dag varit?" frågade han.
"Fantastisk" sa Ingrid drömmande och Karl såg först förvånad ut. Han var van att komma hem till ett deprimerat ansikte som inte sa så mycket. Men sedan log han och fick små tårar av glädje i ögonen. Hela uttrycket i hans ansikte ändrades på en sekund.
"Skönt att höra lilla gumman"

Aline och Ingrid gick ner mot torget.
"Jag vet att Karl inte är min pappa men jag önskar ibland att han vore min pappa också", sa Ingrid med en drömsk blick.
"Det kan han väl vara? Jag tror han ser oss båda som sina döttrar" sa Aline.
"Tror du?"
"Absolut, du ser väl hur han behandlar dig? Precis som mig!"
"Du har rätt"

- - -

Skrivpuff 19/4-17: "Ändrade"
Eller "ändrades" som jag skrev i min text av grammatiska skäl.


/Oraklet

- - -

MIN NYA BOK "GLASMURAR" ÄR NU TILLGÄNGLIG I ALLA NÄTBOKHANDLAR. LÄS MER!

Ingrid och musikaffären

Hon synade elbasen och fingrade på strängarna. Hon mindes hur hon blivit fast med en gång, hur det mörka och aningen dova ljudet fått henne att fastna för instrumentet. Hon knäppte av några basslingor när hennes chef dök upp i dörröppningen.
"Ingrid! Tillbaka ut i butiken!"

Ingrid jobbade i en musikaffär. Det var det närmaste musik hon kunde komma. Hon älskade att spela, men skulle inte kunna göra det för andra. Hennes barndom jagade henne fortfarande. Det dåliga självförtroendet satt kvar. Endast grannarna fick höra de mörka tonerna av hennes elbas, av hennes cello, av hennes kontrabas. Det var något visst med basinstrument för Ingrid. Trots sitt val av instrument spelade hon oftast ensam. Hon visste inte om något annat. Hela livet hade hon spenderat själv. Från fosterhem till fosterhem, från behandlingshem till behandlingshem.

Hon rymde från sitt senaste behandlingshem och hade vart hemlös i Stockholm en längre tid. Sedan fick hon kontakt med Aline. Aline kom från ett förfärligt barnhem och hade blivit adopterad av en polis. Både Aline och konstapel Karl hade blivit rörda till tårar av Ingrids historia, så de lät henne bo hos dem tills hon kunde stå på egna ben.

Efter månader av bearbetning av det förflutna hade Ingrid äntligen fått jobb i den här musikaffären. Chefen var elak och en riktig översittare, men Ingrid trivdes att spendera sin tid bland alla musikinstrument.

"Varför kan du inte vara lite snabbare?" undrade Konrad, chefen, irriterad.
"Förlåt" svarade Ingrid förläget.
Hon höll på att packa upp olika kablar som hörde till gitarrförstärkare för att lägga ut i butiken. Plötsligt kom en kund in.
"Ta du hand om kunden, Ingrid. Jag fortsätter här"

Ingrid går fram och säger de inövade orden. "Hur kan jag hjälpa dig?".
"Jag behöver en ny pedal för keyboard" svarade kunden.
"Absolut, det har vi här borta"
Ingrid visade flickan vägen till hyllan där delar för klaviaturer förvarades. Flickan var inte gammal, kanske runt tretton år.
"Har du spelat keyboard länge?" frågade Ingrid. Hon visste att Konrad inte gillade att hon bekantade sig med kunderna, men hon kunde inte låta bli som den musiknörd hon själv var.
"I tre år" svarade flickan blygt.
"Roligt, eller hur?"
"Ja men jag vågar aldrig spela för folk"
Ingrid nickade instämmande.
"Jag känner igen känslan", svarade hon.
Flickan tittade förvånat upp.
"Jaså? Du som ser så tuff ut! Vad spelar du?" frågade den lilla flickan exalterat och beundrande på samma gång. Ingrid log mot henne.
"Jag spelar elbas och även andra basinstrument som cello och kontrabas"
Flickan såg fascinerat upp på den äldre flickan som stod framför henne med keyboardpedalen i handen. Ingrid var inte så mycket äldre än den lilla flickan när hon började intressera sig för musik. Nu var Ingrid tjugo år.
"Och tack. Vilken fin komplimang. Den ska jag komma ihåg", log Ingrid mot flickan.

Flickan log, betalade för pedalen och bad om kvittot. Efter att ha varit borta i några minuter kom flickan tillbaka med kvittot i hopvikt.
"En liten hälsning till den bästa anställda ni kan få tag på till den här affären", sa flickan och gav lappen till Konrad som såg förvirrad ut. Ingrid stod det med stora bokstäver på lappen.

"Den här är till dig tror jag..." sa Konrad och gav Ingrid lappen.
Ingrid vecklade upp det skrynkliga kvittot där de nedklottrade orden stod.

"Tack för att du gav mig mod och styrka. Mötet med dig idag gjorde mig glad".
Så stod det på lappen. En enkel men betydelsefull hälsning.

- - -

Skrivpuff: "Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken."

Nu undras det säkert vad denna text har för koppling med påsken att göra. Jag har i mitt inre två kopplingar:
Högtider handlar om medmänsklighet. Påsken är liksom julen en högtid som man spenderar med sina medmänniskor. I alla fall enligt mig. Medmänsklig är vad personerna i denna berättelse var.
Den andra kopplingen till skrivpuffen är att det i alla fall blev än hälsning. Även om det inte var en som hade med påsken att göra.

- - -

En av mina kompositioner fick vara med som soundtrack till texten :)

/Oraklet

- - -

MIN NYA BOK "GLASMURAR" ÄR NU TILLGÄNGLIG I ALLA NÄTBOKHANDLAR. LÄS MER!

Min nya bok "Glasmurar"!

Nu kan jag stolt meddela att min nya bok "Glasmurar" finns tillgänglig att köpa på exempelvis adlibris, bokus, cdon m.fl

Boken innehåller noveller, sagor, dikter och memoarer.

Baksidetext:

"Tricia Furtados textarkiv juli 2014 till mars 2017. 

Natten rullar in 

Letar sig in i rummet 

Vi spelar plockepinn 

Och kaffet har blivit ljummet 

Vi vill inte sova 

Jag håller i handen din 

Ljuden utanför börjar bli dova 

Staden somnar in 

Även om mörkret sänker sig 

Så känns luften mjuk som siden 

Trots känslan som förmanar dig 

Är det natten som är den allra bästa tiden"

Några länkar:

Adlibris

CDON

Bokus

/Oraklet

Kommit igång med bågskytte igen

Har haft en paus i bågskytte men nu har jag kommit igång igen! Denna helgens och förra helgens resultat finns nedan. Avståndet var mellan 14-16 meter.

Kan inte ta mig loss - Dagens skrivpuff och dagens konst

Båda våra minnen

De är våra 

Dina, mina, allas våra sinnen

Borta, nära inpå

Alltid, för evigt

Det är nu, men inte då

De kommer och går

Bådas våra tankar

Mister det vi får

Jag tänker mycket på allt

Tänker mycket på dig

Båda tänker på sig

Här inne känns det kallt

Känns som det är

Tungt att bära

Det vill du mig lära

Att det är så här

Letar i all hast

Letar efter det jag glömt

Det som du förmodligen gömt

Nej nu sitter jag fast

Jag gav dig mig,

Du gav mig oss

Jag, mig och dig

Och nu kan jag inte ta mig loss

- - -

Dagens Skrivpuff 18/3-17: "Båda"

- - -

Dagens konst och illustrationer.

/Oraklet

Jag vet inte

Jag vet inte vad jag ska känna
Vet inte vad jag ska se
Vet inte om jag ska skratta, gråta eller rentav le

Jag har ingen aning om något
Vilken reaktion som är normal
Vet inte ens om jag har något val

Vad är det jag missat
Vad är det jag glömt
Vad är det jag i mitt innersta gömt

En sak, ett ting, något jag har
Farorna med att klaga
Ibland önskar jag att allt bara var en saga

Jag provar att le,
Så försiktigt jag bara kan
Jag vet inte ens om denna text är sann

- - -

Skrivpuff 14/3-17: "Vet inte"

Konst, musik, konst, musik...

Här är ett urval av min senaste konst och mina senaste illustrationer. 

Ny musik finns på
www.youtube.com/user/triciajoh
www.instagram.com/theimprovisingpianist

Bland annat har jag laddat upp min senaste fotovideo "Stilleben foto" med min sång "Dark musings" som soundtrack. Det är som en kombinerad foto och musikvideo :)

Påtryckning

Påtryckning
Uppbackning
Och kanske några sympatier

Pushande,
Tvingande
Och pekande fingrar

De pekar åt ett håll jag inte vill gå
Inte tänker gå
Aldrig tänker jag bege mig dit

Jag går
Vandrar
Grubblar
Spatserar
Iakttas av undrande blickar

Blickar, suckar
Utdragna andetag
Så känns det, om inte annat

Påtryckning
Men också med uppbackning
Och en hel jävla del sympatier

- - -

Skrivpuff 13/2-17: "påtryckning"

- - -

"Anmäl dig här!"

"Anmäl dig här"

Hon tittade länge på anslagstavlan och kände sig sugen på att kanske skriva sitt namn. Men så ångrade hon sig plötsligt. Konstkurs. 

Hon älskade konst mer än något annat. Men folk går inte på kurs för att lära sig, tänkte hon. De går dit för att visa vad de kan.

Trevande i väskan, tittar länge i sitt skissblock.

Nej, detta är inte tillräckligt bra, tänkte hon. Stänger väskan snabbt. Hoppas ingen såg kladdet.

Hon går mot utgången.

Skrivpuff 8/2-17: "Anmäla"

Dagens kreativitet + min kvällsrutin med ukulelen

Idag har jag skrivit japansk kanji med bläck och kalligrafi-penna (kallas dem så?! Jag kallar dem så iallafall...). Kreativiteten har varit på topp ett tag nu. Har även målat fler tavlor!

Nu: min kvällsrutin bestående av mysigt ukulele-spelande!

För att höra mig spela ukulele samt höra mina nya kompositioner, besök:
www.instagram.com/theimprovisingpianist

Min hemsida www.triciafurtado.se är nu även den uppdaterad med nya grejer.

Fler texter kommer inom kort också. Skriver för fullt men har inte publicerat något på ett tag. Men det kommer :)

Dagens kreativitet

The mind is set on pause mode

The cabinet is half-open
Perhaps not open to it's half, 
Perhaps just somewhat opened; 
Like a solid part 
of what mostly seems insane 

Opened enough for you to notice 
I'm not here 
Probably I'm in the goblet, 
in which the souls of the dead creatures are 

Goblet:
Created out of weakness 
You'd said 
Not in those words 
But close enough my flaws 

The defect of the soul; 
Like it's sold to this stranger 
The one - that one 
Whom talking 
She's singing - the voice is the hymn 
of an insane 

Fewer flaws 
Wouldn't help me out 
Now 

The mind is set on pause mode 
The cabinet is closed 
Very closed; barely unspeakable 
You'll see 
The every secret thing 
The remains 

Wisdom - thoughts worth repeating 
Outstanding knowledge 
What you'd do in a case of this sort 
Unfortunate occurrences 
They'd show their faces 
even to the most fortunate

- - -

Skrivpuff 23/1-17: "Färre"

Eller i min Engelska text "fewer" ;)

- - -

/Oraklet

Övar inför zombieapocalypsen! Och en snabb update...

Här är en bild från när jag leker runt med mitt leksaksarmborst och några zombiemåltavlor. Kanske låter störtlöjligt men det är ett bra sätt att öva prickskytte vilket ju är vad bågskytte (min nya hobby...) handlar om. Dessutom är jag ganska störtlöjlig för jag har nog en ganska rejäl släng av Peter Pan-syndromet...

Sedan vill jag meddela att bloggen har stått tom ett tag pga följande anledningar:
* Jag har jobbat på en ny bok
* Jag har skrivit ny musik
* Jag har övat piano inför en kommande spelning samt jag har fått praktik på samma ställe med att spela piano/keyboard 
* Jag har fullt upp med programmeringskurserna jag håller på med
* Jag har haft en kreativ period även inom fotandet och målandet o det har blivit en hel del nya tavlor o illustrationer.

Ett inlägg med all ny kreativitet kommer så snart jag kan! Under tiden finns allt nytt på mina sociala medier (Facebook och Instagram mest). Ny musik finns på triciafurtado.bandcamp.com

Länkar till alla mina sidor finns i menyfliken "Länkar" här i bloggen!