Den sista överdosen

Jag visste att jag var fast. Jag hade tagit fler piller än jag borde alldeles för många gånger och jag fick ett otroligt sug efter att fortsätta om jag inte gjorde det. Jag ville bli hög. Och jag fick den effekten. Skillnaden den här gången var bara att jag nog hade överdrivit. En hel del. För jag minns att en föredetta vän till mig kom till lägenheten och strax därefter hade jag däckat. Jag har minnesluckor på flera timmar och minns bara fragment från hela händelsen av överdosen. Denna vän har dock berättat att han ringde ambulans och att jag fick dricka kol. Det fanns bevis för detta på min säng när jag kom hem, samt mina läppar var helt svarta efter att jag vaknat till flera timmar senare. Det berättades att ambulansen kördes i ilfart till akuten varav ingen vet vad som hände där. Efter ett tag vaknade jag upp och kände mig lite groggy, iklädd sjukhuskläder.


Han som ringt ambulans samt min pappa dök upp. Därefter min mamma och hennes man. Jag ska enligt familjen ha varit väldigt arg på läkarna men jag har inget riktigt minne av hur jag kände mig. Nästa fragment utspelar sig i en läkares kontor där han skäller ut mig för mitt självskadebeteende. Det minns jag i alla fall tydligt, och det är ett eget minne eftersom ingen annan av mina anhöriga var närvarande då.


Läkaren ville undersöka min kropp, trots att en grundlig både klinisk och medicinsk bedömning utav hela min kropp redan gjorts när jag var medvetslös enligt mina anhöriga samt ambulanspersonal. Jag var fortfarande hög så jag ifrågasatte inte så mycket. Minns den här episoden relativt tydligt, dock. Och det kan bero på att han fokuserade mer på mina bröst än mina armar och ben, alltså där jag skadat mig själv. Faktum var att brösten var det enda ställe på min kropp som han undersökte... Då var jag för påtänd, men nu i efterhand känns detta mycket olustigt och märkligt.


Jag blev inlagd på psyk över natten med konstant vak. Inte ens på toaletten var jag ifred. Dagen efter var jag hyfsat klar i skallen och hade ett snack med läkaren. Inte samma läkare som dagen innan klämt på mina bröst utan en giltig och godtagbar anledning (när jag dessutom var i en beroendesituation samt påtänd) dock, utan en annan läkare. Den läkaren jag nu träffat sa att jag fått i mig så pass stor mängd sömntabletter att jag verkligen hade tur som överlevde. Jag hade nämligen fått i mig sömntabletter för flera veckor och såg nästan överraskad ut att jag överlevt.

Dessa ungjävlar!

Jag tror aldrig någon insåg hur illa det kunde slutat. Det började som små, men aldrig helt oskyldiga bussteck som vi ungar i den lilla byn utförde. Med inflytande av de äldre ungarna… Det började med att jag träffade R.

“Sluta vara så paranoid! Ingen märker oss..”, vrålade hon när hon faktiskt bara krossat en ruta i ett radhusområde den kvällen. För det var uppenbarligen inte en stor grej för henne.


Någon kikade ut genom fönstret på lägenheten och vi kutade iväg. R var inte så snabb med tanke på hennes kroppsbyggnad. Hon var rätt biffig. Jag försvann däremot snabbt från platsen.


Varför är jag med på detta?


Nästa dag tyckte de äldre ungarna av någon anledning att jag inte skött mig väl. Jag kastade bara ett ägg under vandaliseringen av bilparkeringen. Jag visste vad alla i området tänkte om oss, dessa ungjävlar! De bestämde sig alltså för att jag förtjänade ett kok stryk. Jag sprang från platsen och trodde för en sekund att jag kommit undan. Men nej, där stod R. Men hon tänkte inte slå mig. Istället föreslog hon att vi skulle klä oss som prostituerade och ragga killar.

"Men jag är ju bara 11 år! Jag vill inte göra något sånt!" protesterade jag förskräckt.

"Kom igen, va inte så jävla mesig. Men det är klart, du är ju bara en fjantig neger..", kontrade R. Det sistnämnda ordet fick mig dock att reagera.

"Vad sa du?"

"Att du är en jävla neger", svarade R hur lugnt som helst.

Jag var van vid att höra sådant, men i detta sammanhang lät det så nedsättande. Jag tog ett steg mot henne och måste nog ha sett väldigt arg ut, för hon tog det som en invite till slagsmål. Oj då, den avsikten hade jag verkligen inte! Jag var bara så arg...


Två sekunder senare låg jag nedslagen på marken. Under själva striden hade R's lillasyster och min lillasyster varit närvarande (fel plats vid fel tillfälle, som vanligt) och nu var de uppriktig oroade över mitt nederlag. Jag satte mig stelt upp. R hade försvunnit för länge sen. Jag hade ont i sidan och blödde lite här och var.

"Tricia lider för fan!" tjöt R's lillasyster till en granne som råkade gå förbi just då, och det är den sista repliken jag kommer ihåg från den här episoden.

Du tillhör mig

Jag kände just då att allt användes emot mig. Jag visste inte vad jag skulle göra för att komma lättare undan. Gick det att komma lättare undan? Tog man bara emot allt gjorde det ännu mer ont inuti då det ju kändes som att man på ett indirekt sätt tillät det som hände. Gjorde man motstånd så blev han bara ännu våldsammare. Jag provade båda delar om vartannat. I början hade jag gjort desperat motstånd. Jag försökte ta mig upp, springa min väg, vrida mig åt sidan. Men han tog bara tag i mitt hår och släpade mig tillbaka till sängen. Tryckte brutalt ner mig på madrassen. Jag bokstavligen kände hur det knakade i ryggen när han våldsamt pressade ner mig så jag inte längre kunde röra mig. Jag försökte skrika. Men jag hade en hand för min mun. Sen hände det. Mina handleder bands fast. Jag kunde inte göra något. Dissociationen satte igång och jag stängde av mig själv. Han trängde in i mig. Min hjärna reagerade inte på det sexuella övergreppet som just inträffat.


Tårarna rann fast jag aldrig brukade gråta. Kändes så konstigt att gråta. Oavsett vad som hände höll jag alltid tårarna på insidan. Men nu gick det inte. Det blev för mycket för den där svartklädda tonåringen.


Jag visade att jag var emot det som hände. Jag gjorde det jag kunde. Jag vet att det inte är mitt fel. Ändå fortsätter jag att anklaga mig själv. Bara för att jag inte vet varför det hände. Vad som gjorde att det gick så fel. Jag var inte särskilt gammal. Kanske förstod jag inte bättre än att anklaga mig själv.


"Du gör som jag säger! Du tillhör mig..."

I det ögonblicket var jag inte längre i form för att göra motstånd. Slagen hade tystat mig och gjort att jag inte längre orkade göra något mer.

Kniv mot halsen

Jag minns kvällen då jag för första gången påmindes om hur förbannat dödlig jag egentligen är. Det hela började med att jag och min syster skulle gå till kiosken och handla. På tillbakavägen mötte vi dem. De otroligt ilskna folket från skolan, som jag inte riktigt fattade varför de jämt var så arga på mig. Jag gjorde ju sällan väsen av mig som den introverta människa jag är.


Men de började skrika saker mot oss och jag föreslog att vi nog borde springa. Det gjorde vi, och de sprang efter. De fick tag i mig. Jag såg att min syster såg ganska rädd ut. Och med all rätt. Det hela urartade helt och ett slagsmål bröt ut. Eller snarare, jag var slagpåsen. Någon höll i mig medan en annan slog. Någon knuffade ner mig på trottoaren och ett antal hårda sparkar. Några hårt kramade snöbollar kastades mot mitt ansikte. Min syster stod på sidan av som paralyserad.


Därefter kom kniven. Den riktades mot mitt ansikte och min strupe med frågan "Ska jag skära dig sönder och samman?", varav jag skräckslaget skakade på huvudet. Jag fick ändå ett minne på min vänstra arm efter den här händelsen.

Som i symbios

Jag fick min första vän som 11-åring. Vi fnittrade hysteriskt åt sådant de andra bara rynkade näsan åt, och som om vi vore tankeläsare visste vi hur den andre skulle reagera och känna. Vi försvarade varandra i vått och torrt. Även när en av killarna från skolan tjatade sönder om att han skulle döda oss.

Vi blev som två olyckssystrar. Delade vår smärta. Vi hade till och med en liten bok vi skrev om våra avskyvärda liv i, som vi sen skickade mellan varandra. Vi försvarade varandra även om vi visste att vi själva skulle få ut av det senare.

Jag delade till och med vissa väldigt smärtsamma upplevelser med L. Sådant man annars aldrig skulle berätta för någon. Som varför jag skadade mig själv, om hur sinnesrubbade mina tankar var som jag tänkte när jag utförde denna självmisshandel. Jag berättade till och med om vissa övergrepp jag vart med om, som skulle innebära katastrof om de kom ut. Man ville ju inte direkt att skolan eller andra myndigheter skulle få reda på vad man gick igenom. De skulle lägga sig i för mycket, tänkte min då barnsliga hjärna. Idag vet jag inte om jag gjorde rätt eller fel. Kanske hade jag fått mer hjälp om jag vågat berätta för någon? Fast å andra sidan, hur stor del av alla utsatta barn får godtagbar hjälp och hur många blir bara runtskickade? Min rädsla var inte obefogad.

L och jag hade ett starkt band. Vi var som systrar. Och ett tag fick jag till och med lite andra känslor för henne. Blev sådär barnsligt småkär. Vi var så nära man kunde bli, så den utvecklingen var inte helt oförutsägbar. Vi var sammanlänkade, vi kunde läsa tankar.

Tyvärr gick vi i två olika klasser. L kunde därför inte finnas vid min sida när övergreppen i skolan skedde. Inte för att hon hade kunnat göra mycket men psykiskt stöd hade ju inte varit fel…

“17/8-2006

Kära Tricia,

Jag tror inte jag orkar så mycket längre. Gör du?”

Precis det hade jag gått och tänkt hela dagen. En enkel rad, och en rättfram fråga som sade så mycket om vårt förhållande. Vår symbios.

Den dödliga orgeln

Christine hade varit försvunnen i flera timmar. Hennes föräldrar började bli oroliga. Bara Christine själv visste var hon befann sig. Om det inte hade varit för den där uppseendeväckande orgeln...

Först ska vi nog backa tillbaka några timmar. Christine satt på en parkbänk utanför skolan och funderade på om hon skulle skolka från första lektionen. Det fanns ändå inget intressant i ämnet Historia. Hon tog ett bloss av cigaretten och blåste sakta ut ett par rökringar. Hennes mörkbruna hår vajade lätt i vinden och de gröna ögonen tårades i novemberkylan.

"Nej, nu måste jag nog gå någonstans innan jag fryser fast på bänken", tänkte Christine. Hon vred händerna mot varandra för att få dem varma igen. Hon ställde sig upp och gick i riktning mot.. Ingenstans.

När hon gått runt i stan en stund så kom hon att tänka på att hon glömt sin svarta basker i kapellet bredvid kyrkan efter att hon hjälpt stadens kyrkokör med deras musikanläggning. Christine började styra stegen mot stadens enda kyrka.

Hon öppnade den tunga porten till kapellet. Det kändes som om utrymmet där inne hade åldrats. Hon tyckte att det var kusligt för hon hade ju varit där och hjälpt kören för bara nån dag sedan. Nu såg där ut som om ingen varit där på flera år. Christine började känna sig illa till mods. 

Lager på lager av damm prydde golvet, spindelväv fanns i alla vrår. Hon rös till. Samtidigt som hon grubblade över allt detta så fick hon syn på baskern. Den låg prydligt placerad på den jättelika, gammaldags orgeln. Christine gick med snabba steg mot den och tog upp baskern.

I den stund hon råkade vidröra en av tangenterna på orgelns klaviatur, så hände något väldigt oförutsägbart. Hon satte sig ner framför orgeln och började spela. Det var som om händerna spelade av sig själva och hon kunde inte sluta. Ju mer hon försökte slita sig loss från orgeln, ju mer kände hon sig fastklistrad. Orgeln tvingade henne att spela.

Christine satt och spelade till långt in på natten. Hennes föräldrar började bli vansinniga av oro. Deras flicka var alltid punktlig och ringde om hon var sen. Detta var inte likt henne!

"Det finns en anledning till att vi aldrig använder den orgeln!", hörde Christine en röst bakom sig säga. Det var pastorn som stod där.

"Du förstår, det är ju så svårt att slita sig loss från den när man väl börjat spela. Många människor har mist sina liv på grund av det där instrumentet. Tro mig, vi har försökt göra oss av med den men den dyker alltid upp här igen förr eller senare.."

Pastorn vänder sig om och går.

"Det finns inget mer jag kan göra", säger han lågt.

Christine får panik mitt i tonerna av orgeln.

"Nej hjälp mig!" skriker hon, men finner rätt snart att mannen är borta. 

Hon tittar ner på sina händer medan hon maniskt och forcerat fortsätter spela. Händerna börjar bli täckta av blod. Men inte ens det får henne att sluta spela.

Christine börjar gråta. Vad ska hon göra nu? Hon vrider på huvudet och tittar mot fönstret bredvid henne. Hennes ansikte speglas i rutan och det hon får se ger henne en chock. Hon har åldras något otroligt. En bild av en mycket gammal kvinna möter henne. Grått hår, djupa rynkor. Hon ger ifrån sig ett hest skrik innan huvudet landar med en duns på orgelns tangenter. Döden hämtade henne. Musiken från orgeln fortsätter dock strömma ur kapellet.

Glad Halloween!

Jag vet att Halloween redan har varit, och att det idag är Alla Helgona, men bättre sent än aldrig när det kommer till att önska folk en bra dag på min favorithögtid! Och idag ska jag ha Halloween-fest med några polare också. Får se om det blir lite bilder senare.

Bilden ovan är på min samlarfigur Mina Immortale från Bleeding Edge Goths series.