Ny blogg

Det var över ett år sen jag skrev något här så nu vill jag göra en nystart. Följ mitt skrivande och massa andra äventyr på min nya blogg:

eldvarelse.blogspot.com

Var är Trolla nu då?!

Ur mina berättelser om (nya) Trixie & Truls.
Finns även här Trixie & Truls tecknad serie.

- - -

Var är Trolla nu då?!

Ur en springa i dörren kan Trixie se att Trolla inte är där hon hade lämnat henne. Det vill säga, ute på gården.
"Var är den där ungen nu då?" säger hon högt och ser till sin lättnad och Trolla stod bakom henne.
"Jag är här!" piper hon och ser mycket belåten ut.

Trixie springer runt och letar i de stora skåpen. Hon försöker att springa ordentligt för det ligger ju grejer precis överallt.
"Vad letar du efter?" undrar Trolla nyfiket och guppar upp och ner på stolen.
"Efter nåt vi kan sysselsätta oss med, så du inte försvinner".

Hon behövde inte sagt meningen, för sekunden därefter var stolen tom.
"Åååh, det är hopplöst med barn", suckar Trixie och stänger alla skåpdörrar och börjar plocka i alla grejer som ligger nedanför skåpen.
"De är ju inte stilla en nanosekund".

Dagen går och Trixie springer runt mellan alla rum på Kilroy's manor. Det är många rum, nästan hundra stycken, om man räknar med alla otaliga förråd. En arg röst hörs från trappan bakom.
"Du hade ETT jobb! ETT! Varför är du så.. ja, varför är du såååå.."
Truls står där och hittar inte orden.
"Sååå?" upprepar Trixie och ser trixig ut.
"Ja, så." svarar Truls.
"Du hade ett jobb, det var att vakta Trolla, vart är hon nu?"
"Öh, jag vet inte" svarar Trixie och tittar spontant ut genom fönstret. Trolla leker för fullt upp-och-ner i ett träd. Det är något med den där trollungen och träd?! Förra gången hade hon sett till att fastna i ett, men nu verka hon vara bättre vän med trädet.

"Där är hon!" pekar Trixie och Truls tittar på vad som ser ut som ett träd med ett troll i.
"Ja hon hänger upp och ner, du har ansvaret för om hon ramlar och landar på huvudet"
Nu är det Trixie som plötsligt försvunnit, snarare sprungit iväg, snabbt som attan.

Illustration till berättelsen.

En time-lapse illustrations-video.

Trixie & Truls soundtrack:

"The Change" komponerad av mig.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 17/3-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Springa"

- - -

/Oraklet

Inget vittne

Inget vittne

Jag har inget vittne,

alltså har det inte hänt.

Jag har ingen som tror mig,

nåja nån enstaka har jag,

men det flesta andra, nej.

Jag har inget minne,

från vissa av sakerna.

Har bara fragment,

för vad som hänt.

Jag har inget vittne,

alltså ingen som var där.

Ingen som såg,

och det var bra.

På sätt och vis kanske en fördel.

Jag hade inte kunnat se vittnet i ögonen,

om detta vittne funnits.

Demonerna som är i mitt huvud ibland kan ha många skepnader. Och om vittnet i dikten fanns, skulle den blivit ännu en demon.

En passande låt till dikten. "Blott en dag". Man ska ta ett ögonblick i sänder. Video inspelad i onsdags på min pianoövning i kyrkan.

- - -

Dagens skrivpuff 25/2-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Vittne"

- - -

/Oraklet

Otrolig känsla

Ur mina berättelser om Avoranic.
Finns även under Planeten Norphor och Cassidy och Castor.

- - -

Otrolig känsla

Det var en otrolig känsla. Av nedstämdhet. Hon kunde inte urskilja mörkt från ljust och ljust från mörkt. Allt kändes hopplöst nu.

Cassidy tittade på Noria.
"Jag vet att det kan kännas så just nu" sa hon.
Noria tittade upp och nickade till svar.

Just nu, det känns alltid såhär. Hon vet inte varför och kanske slutar hon även bry sig. Men hon var glad att hon hade en vän i det hela.
"Du älskade honom eller hur?"
Noria nickade till svar igen. Cassidy visste precis allt hon kände. Hur kunde hon veta det?
"Älskade du någon, du vet, när du bodde på Jorden?" frågade Noria och Cassidy tittade genast ner i marken.
"Ja".
"Hur gick det med den personen?"
Noria ångrade lite att hon ställde frågan när hon såg Cassidys ansiktsuttryck. Nu såg hon också nedstämd ut.
"Hon dog".
Noria ångrade att hon frågade nu. Nels var i alla fall inte död. Han var bara rent omöjlig. Avoranic må vara en värld med mycket som Jorden aldrig hade. Men kärlek fungerar alltid den samma. Det gör ont, en otrolig känsla man inte kan mäta med något. Avoranic har tre blodröda månar på nätterna. Jorden har en vit lysande måne. Det finns många olikheter. I Avoranic är det inte ovanligt att små barn utvecklar konsten att kunna förflytta saker med tankekraft. Sådant kan inte jordiska barn göra. Men kärleken är densamma överallt.

"Får jag fråga om det var därför du flyttade hit?" frågar Noria.
"Åh nej, verkligen inte. Hit kom jag av en ren slump faktiskt".
"Så du vill inte vara här?"
"Jo såklart. Jag saknar jorden ibland, men jag vill vara här mer än där. Jag hade inget liv som var värt att leva där".

Kärleken är den samma överallt. Men även livslusten. Otroliga känslor.

Noria.

SOUNDTRACKS:

Dark musings - komponerad av mig:

En gammal video där jag spelar delar ur "Can you feel the love tonight" (från Lejongkungen) på viola och piano:

- - -
Inspirerad av dagens Skrivpuff 13/2-19: "Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Otrolig"

- - -

/Oraklet

Hon vill inte tillhöra det här

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Hon vill inte tillhöra det här

Sönderslagna glas, flaskor som vält, allt var kaos. En mamma som låg på soffan medvetslös. En flicka som fick ringa ambulansen. Det är kaos i huvudet och hon vill inte tillhöra det här. Miranda tittar på klockan, hon har suttit på sjukhuset i två timmar. Mamma har inte vaknat upp. Men så ser hon två välbekanta siluetter i sjukhuskorridoren. Det är Samantha och Damien.

"Vi gick hem till dig efter att du stuckit för du hade glömt din väska. Vi såg ambulansen och skyndade efter."

Samantha slår armarna om Miranda och kramen mottages tacksamt.

"Jag är så ledsen, Marre".

De väntar på att tiden ska utvisa vad som ska hända härnäst. Miranda är borta i ett parallellt universum och de andra är nånstans där i tankarna de också. De tre ungdomarna sitter på rad i väntrummet.

Läkaren tittar på Miranda. Han ser först stram ut, men sen skymtas ett litet leende.

"Din mamma kommer bli bra igen", säger han. "Men frågan är vad som ska hända med dig nu."

Miranda vet precis vad läkaren menar. Hon har nästan precis fått komma hem till sin mamma igen efter att ha varit placerad på andra ställen. Hon har mixade känslor kring hela situationen.

Det är svårt att leva med en förälder som inte kan ta hand om sig själv, men det är lika svårt att inte känna att man har ett riktigt hem. Tankarna far i huvudet.

Läkaren sätter sig bredvid Miranda.

"Du, än så länge kommer det inte hända någonting. Blir din mamma bättre och hon börjar sköta sig, så kan det hända att ingen kommer ta dig iväg någon annan stans"

Miranda vill kunna tro på de orden. Att hennes mamma blir den mamma hon alltid önskat sig. 

Samantha och Damien sitter bara tysta och tittar ner på sina händer. När läkaren har gått ger Samantha Miranda en kyss och så säger de hej då för den här dagen.

"Du vet, jag har också en strulig familj. Jag vet hur det är. Och om jag inte är hemma snart så kommer någon göra ett stort väsen av det. Så jag måste nog gå", säger Samantha, fast det märks att hon inte riktigt vill gå.

"Jag förstår. Tack för att ni kom, båda två".

Sam mår odefinierat.

Tyckte denna video där jag spelar en egen tolkning av "Mio babbino caro" i Trollhättans Missionskyrka passar bra till berättelsen på något vis. Musiken i videon är lite vemodig...

Soundtrack till berättelsen:

Mina berättelser har ett soundtrack som är skrivet just för den berättelsen. Men ibland kan de ha flera soundtrack. Har dock inte skrivit nått nytt sen "Somber" till "Mina sinnen ljuger inte" i musikväg.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 27/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Höra till/tillhöra"

- - -

/Oraklet

Han kämpar, han gör faktiskt det

Kämpar för att inte hata.
Han kämpar verkligen.
Med knytnäven i fickan och med ögonen helt blanka.
Så onödigt känslomässig,
så onödigt sentimental.
Men den där andra människan,
han har förstört allt.

Kämpar för att inte bli ledsen,
inte bli arg,
inte bli förtvivlad.
Han känner det som att hela magen har blivit en sten.
Knytnäven är kvar i fickan,
men den ska inte komma ut.
Såklart, man skadar inte andra,
man får bara själv bli skadad, av andra.

Kämpar emot sorgen,
emot det nattsvarta,
emot världen.
Inget känns så tungt som det här.
De säger att han inte får tänka på gamla grejer,
trots att gamla grejer förföljer honom.
Han kämpar,
han gör faktiskt det.

Visserligen min kvinnliga karaktär Trixie i den här illustrationen, men jag tyckte den passade.

Då denna text inte ingår i någon av mina berättelser så har denna text inget eget soundtrack. Så jag får ta min senaste video från när jag övade på det akustiska pianot i missionskyrkan och låtsas att det är typ ett soundtrack, även om musiken inte direkt passar alls.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 23/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kämpar för"

- - -

/Oraklet

Hoppa av och allt vad det innebär

Ur min berättelse om Ingrid den udda.
Finns även under Den udda och Aline.

- - -

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.

Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

"Aline!" nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

"Men Ingrid, vad har hänt?"

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

"Inget, det är bara en sån där dag, du vet", svarar Ingrid.

"Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv". Aline tittar vädjande på Ingrid.

"Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på", säger Ingrid med ett leende.

Aline funderar och säger sedan:

"Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint"

"Äsch, så säger du bara"

"Nej, det är säkert!"

Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

"Jag var tvungen att säga förlåt", sa Konrad tyst.

"Va?"

Ingrid bara gapar.

"Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig"

"Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp" svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

"Så farligt var det inte" försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. "Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet..."

"Jaha". Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

En illustration jag inte blev helt nöjd med, men den får representera Ingrid ändå.

En liten Art progress video.

Soundtrack till berättelsen om Ingrid:

Låt komponerad av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 18/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Hoppa av"

- - -

/Oraklet