Mina sinnen ljuger inte - del 8: Ett storslaget mästerverk

"Det är ju ett storslaget mästerverk!" berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. "Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!".
Läraren var i extas.
"Vi har en konstnär ibland oss!" fortsatte hon exalterat.
"Det har vi verkligen" tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

"Det är kallt!" klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
"Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen" retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
"Äh lägg av"

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
"Storslaget mästerverk va... Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!"
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
"Vad fan säger du, djävla missfoster?!" vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
"Damien, lugna dig!" försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha - hur de nu kunde vara vänner är ett under! - men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
"Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!"
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Jun 25, 2017 kl. 1:25 PDT

- - -

Skrivpuff 25/7-17: "Storslagna".

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Jag är i Skottland!

Då var jag i Inverness, Skottland. Har bilat utmed Loch Ness och ska vara här 3-12 Juli. Så jag har vart här i två dagar nu.

iPad-bild som jag tog på en närliggande slottsruin. Vattnet på bilden är Loch Ness. Bilder från min systemkamera kommer senare.

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 7: Är detta kärlek?

Kanske var hon kär. Det kändes minsann så. Miranda tänkte tillbaka på den dagen i skogen. Hur de klädde av sig och älskade i det mjuka gräset. Hon mindes Samanthas mjuka läppar. Tänk så fort allt hade gått egentligen. Hon kände av någon anledning också dåligt samvete. Tänk om Samantha inte ville göra det? Hon hade verkat osäker i början. Men sen släppte det. Miranda visste att hon egentligen inte behövde ha dåligt samvete. Allt var ömsesidigt, det visste hon. Ändå kändes huvudet som kaos.

"Hej Miranda"
Miranda vände sig om. Där stod Damien.
"Du är ju röd i ansiktet, vad fan är det för fel på dig?!" fortsätter han.
"Äh håll käft"
"Titta där kommer Sam!", vrålar Damien i Mirandas öra. "Marre där kommer Sam!"
"Varför är du så glad över att se Sam?" undrar Miranda förvånat. Damien och Samantha brukar ju alltid bråka med varandra, de kommer ju inte överens för fem öre.
"Så att jag kan spöa skiten ur henne förstårs!" säger Damien som om det vore det mest självklara svar i världen.
"Det låter du bli med"
Damien tittar förvånat på Miranda.
"Du rör henne inte" svarar Miranda på Damiens tystnad. "Då blir det jag som klappar till dig".
Det kändes konstigt att säga de orden, förut hade det varit Miranda som känt som Damien. Nu känner hon något helt annat.

- - -

Skrivpuff 26/5-17: Välj 5 ord på bokstaven K och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Kär, Konstigt, Klappar, Kaos, Kändes.

- - -

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Maj 20, 2017 kl. 2:40 PDT

Och här kommer en random inspelning där jag spelar orgel. Vad den har med texten att göra vet jag inte.


/Oraklet

Förfära och begära

Förfära

Begära

Vad du blir förfärad

När något begärs

Vad kan man begära

Utan att förfära

Vad kan man ens lära

Den där
Som bara svär

Begära

Förfära

Sinnena försvinner

Utom det förfärliga

Den som förfärad blir

Kanske en rent förfärlig satir

Den som bara svär

Fortsätter att vara den denne är

Nu, här och där

Är det verkligen så förfärligt

Svara mig nu ärligt

Nej, detta blev för besvärligt.

- - -

Skrivpuff 21/5-17: "Begära"

Lite halv-rim blev det idag...

- - -

/Oraklet

Den nervöse pianisten

Luften kändes svår att andas. Torr på något vis. Han var nervös. Alldeles för nervös. Han var alltid nervös. Så onödigt. Denna audition kunde vara avgörande.

Musiken var det som höll livet uppe, han visste det. Men ingen har glädje av musik som endast spelas i ens eget vardagsrum, med några få undantag. Han ville göra något vettigt av det han kunde. Kanske. Visst spelade han sin musik för sin egen skull, men ändå. Livet kändes för det mesta tungt.

Och så stod han där. Kallsvettig och stel. Fingrarna rörde sig över klaviaturen. Darrningarna satte igång, han kände hur hans tics var på väg att bryta ut. Men det lät okej. Faktiskt helt okej. Mer än okej. Det var godkänt, oavsett hur resultatet blir. Stolt, men med hela kroppen i spänning.

Går ut från lokalen. Vänder sig en sista gång mot den publik han aldrig vågade se i ögonen. Han struntade medvetet i att ta på sig glasögonen idag. För att slippa se publiken. Det skulle göra honom nervös. Men han kunde se bra på nära håll, så avsaknaden av glasögon hindrade honom inte från att spela.

Vägen kändes lång hem. Dagen kändes lång. Veckorna blev till månader. Men till slut så. Till slut... Brevet låg där. Det hade kommit infarande genom brevinkastet. Han öppnade.

Ett inlägg delat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Jan 25, 2017 kl. 7:18 PST

- - -

Skrivpuff 18/5-17:"Torr".

/Oraklet

Två målningar till missionskyrkan

Nu finns två av mina målningar i caféet i Trollhättans missionskyrka. Jag fick i uppdrag att dekorera ett fönster. Det är alltså fönstret med månen och havet (nattlandskap) och med bergen i skymning som är mitt.

/Oraklet

Melodikryss och en liten uppdatering

Idag spelade jag piano på ett melodikryss på Humlegården i Trollhättan. Det var roligt! Längesen jag spelade ute nu så lite nervöst och aningen otränad men jag är ändå nöjd :)

För övrigt jobbar jag på ett konstprojekt för missionskyrkan i Trollhättan. Men tänkte inte spoila exakt vad detta innebär nu utan det får visa sig när det är klart...

Har även börjat jobba inom konst och jag jobbar nu tisdagar och torsdagar. Så livet går framåt för mig. Jag känner även att jag börjar kunna hantera min autism-diagnos allt bättre. Har inte skrivit så mycket om min funktionsnedsättning det senaste, men det beror mycket på att jag nu börjar kunna leva med den bättre.

Ja detta var en liten life update.

/Oraklet