Dagen var silvergrå. Inga fåglar syntes eller hördes, men dagen var vacker på ett lite vemodigt sätt. Skolan kändes inte lockande alls. Världen kändes mer lockande att upptäcka. Miranda ser ner på sina dyra och nyputsade skor där hon står vid busshållplatsen.
"Hej missfoster! Gäller ditt erbjudande fortfarande?"
Miranda kollar förvånat upp.
"Va?"
Sam står där och flinar.
"Är du riktigt vaken Marre? Jag undrar om det du sa i fredags stämmer; får jag följa med dig hem efter skolan? Eller var det bara något du sa?"
Sams sista mening avslöjade inte alltför mycket den besvikelse hon faktiskt kände. Miranda hånlog. Sam såg ut att ångra sin fråga men blir glatt överraskad av svaret.
"Självklart din jävla pajas", svarar Miranda oberörd.
"Det där lät så töntigt att jag tycker vi går hem till dig och skiter i skolan idag"
Hand i hand i den silvriga morgonen går dem och andas in den friska luften. Förbi kyrkogården dit Sam känner ett tvång att titta lite extra.
"Vad tittar du på?"
"Ingenting"
Sam tänker inte öppna sig för någon. Någonsin. Speciellt inte för Marre.
"Har du någonsin provat att ha sex med en annan tjej någon gång?" frågar Marre plötsligt.
"Va?"
Frågan kom plötsligt och lät så absurd i sitt sammanhang.
"Ja, du vet lesbiskt sex. Har du gått ner på en tjej någon gång? Du är gay eller hur?"
"Miranda, jag tänker inte diskutera mitt sexliv, och speciellt inte med dig"
"Du är oskuld va?"
"Nej."
Miranda stannar upp och vänder sig mot Sam.
"Sexigt du"
"Äh håll klaffen" kontrar Sam och känner hur hennes kinder blir onödigt röda.
Inte så konstigt. Hon går runt och håller en söt tjej i handen som om de vore ett par. Helt normalt är det att bli röd i fejset av sådana här känsliga frågor också. Vad som inte är normalt är att samma tjej försökte krossa hennes näsben för en vecka sedan.
Miranda trycker sig extra nära Sam och skyller på kylan. Vad är det här? Miranda är inte kall, detta känns som det betyder något helt annat.
"Du, vi drar till kondiset istället va? Tror att min mamma jobbar hemma idag och jag vill inte att du träffar henne" säger Miranda och drar Sam åt vänster över ett övergångsställe. Innan Sam hinner fråga mer så stöter dem på Damien som står och lurar bakom ett hörn. Han hoppar glatt fram när han ser tjejerna gå förbi.
"Nämen va puttinuttigt! Hatade inte ni varandra förut?" vrålar han rätt ut, men vrålet hamnar i en slags sned riktning och ser ut att träffa luften bredvid istället. Han vänder sig förvirrat åt Mirandas håll.
"Åh fan där var du Marre"
"Lika smidig som vanligt, ser jag. Och vem har sagt att vi inte hatar varandra fortfarande?" säger Miranda och blinkar i smyg åt Sam, men så subtilt hon kan för att inte Damien ska se det. Damien ser förvirrad ut.
"Men vi spöa ju skiten ur den där jävla flatan förra veckan och..."
"Ja ja, ska du hänga med till kondiset?" avbryter Marre och drar med sig båda två iväg över gatan. Damien, som inte är världens mest skarptänkta människa, vilket han är ökänd för i skolan, glömmer genast av var han är eller vad han pratade om och utbrister i exalterade ord:
"Yes, de nya apelsinbakelserna är fantastiska" och börjar småjogga iväg.
"Varför är inte du i skolan förresten?" frågar Sam Damien när de satt sig på fiket.
"Vem bryr sig?" snäser han men blinkar triumferande mot Sam.
"Pappa vann på lotto igår, vi är stenrika nu, vem behöver skolan?" fortsätter han
"Det är skolplikt i det här landet och dessutom spelar det väl ingen roll om din pappa har pengar när du inte kommer få jobb i framtiden?" svarar Miranda surt.
"Varför predikar du? Ni är ju inte heller i skolan!"
Ironin var för uppenbar för att det ens skulle vara lönt att diskutera situationen.
"Well spoken. Du har en poäng där. För att vara korkad är du smart" svarar Sam och hon och Damien gör årets mest vankelmodiga fistbump.
Under tiden som detta väldigt röriga samtal pågår så kör en bil över övergångsstället, sneddar in på kondisets kundparkering och en klart onykter kvinna stapplar ur och in på caféet. Varken Sam eller Marre upptäcker henne först, men Damien ser henne i ögonvrån och säger väldigt klumpigt några illa valda ord;
"Fan va jobbig den där bruden är, hon hänger ju praktiskt taget på baristan"
Den berusade kvinnan hör det och innan någon hinner reagera är hon framme vid bordet och vrålar mot Damien.
"Du borde prova att visa respekt i offentliga rum, ditt mjäkiga st-st-stolpskott!"
Snubblande på orden - och benen - vänder sig kvinnan mot Miranda.
"Marre, älskling vad gör du här? Jag ska hem och fortsätta jobba men blev sugen på kaffe och... Varför i helvete är du inte i skolan?!"
Marre tittar tyst ner i bordet och kvinnan muttrar någonting om "bortskämda ungjävel", men lämnar relativt snabbt lokalen med sin kaffemugg.
"Var det där din mamma?" undrar Sam försiktigt.
Miranda ställer sig upp och går ut från caféet.
- - -
Med lite inspiration från dagens skrivutmaning 8/11-16 på Skrivpuff: "Pröva"
(Omskrev ordet till "prova" i min text på grund av grammatiska skäl, dock.)
Läs de föregående delarna av berättelsen "Mina sinnen ljuger inte" här.
- - -
/Oraklet
tisdag 8 november 2016
måndag 7 november 2016
lördag 5 november 2016
Förlåt mig att jag minns (prosadikt)
Jag tänker på det fortfarande.
Jag grubblar över det som hänt.
Det som aldrig lär blekna.
Jag ber dig ha överseende med att jag ännu minns.
För att jag är mänsklig. Förlåt mig.
Jag tänker på allt som varit.
Jag kan bara medge att det är sant.
Försöker slå bort tanken fast det inte går.
Det är verkligen inte lätt.
Jag vill inte minnas trots att jag minns.
Ja, jag drar ut på det.
Kanske gör det mer komplicerat
än det egentligen borde vara.
Minns och filosoferar.
Reflekterar över det om var vårt,
det som kunde blivit vårt.
Kanske även helt sonika
det som vi visste aldrig
skulle bli en del av oss.
Trots allt du utsatt mig för
är jag tillfreds med livet.
Så tillfreds att detta brev förmodligen aldrig
kommer lämna min byrålåda.
Jag vill bara sätta det på pränt;
allt det här som jag tänker.
Allt det jag minns.
Utan att vara pretentiös,
utan några bakomliggande tankar.
Utan ett uns av att verka tvehågsen.
Ändå kanske det är just det jag är.
När jag tänker efter
kanske det ändå är bäst att jag skickar
det här brevet till dig.
Jag vill att du ska veta.
Ska du veta för att jag tror
att det skulle gynna vår framtid?
Eller skrivs detta ner
i ett rent egoistiskt syfte?
Vad är rimligt att begära?
Är något som människan gör
helt osjälviskt?
Jag vet inte om du kommer må bättre
av att läsa det här,
och jag vet inte heller om jag skulle må bättre
av att skicka det. Egentligen.
När man tänker efter är du för speciell
för att såras.
Men det är väl en sådan sak
som alla människor borde vara.
- - -
Dagens skrivutmaning 5/11-16: "bättre" på Skrivpuff
- - -
/Oraklet
söndag 30 oktober 2016
Ny pilbåge
Idag testade jag min nya pilbåge. Så nu har jag två bågar. En långbåge och en mindre recurvebåge :)
Dagens resultat (återigen skjöt jag i skymningen och i mörkret... självklart hade det blivit mycket bättre i dagsljus):
Jaha här står jag och siktar:
Men bara siktar. För på denna bilden så spänner jag inte bågen helt och hållet...
Pappa fotade bilden på mig. Tyckte den blev lite cool ändå ;)
Obs! Jag har gjort bilden MYCKET ljusare än den egentligen var... Det var ganska mörkt ute, typ skymning, när jag övade. Sedan tog det typ en halvtimma och så blev det kolsvart och då fick jag lägga av. Tråkigt..
/Oraklet
torsdag 20 oktober 2016
Spelade piano i kyrkan idag
Idag spelade jag piano i kyrkan där jag hjälper till ideellt ibland. Jag spelade bl.a "Jesu, joy of man's desiring" och "Air - on the G string", samt två av mina egna kompositioner.
Det är roligt att börja spela i olika sammanhang igen. Det är lite nervöst eftersom jag inte har spelat på det sättet framför folk sedan jag spelade elbas i tonåren... Men det är grymt kul och jag längtar tills nästa gång :)
(Detta är ett gammalt foto dock...)
/Oraklet
söndag 16 oktober 2016
Bågskytte och cello
Dessa aktiviteter är det jag ägnat mig åt denna söndag; bågskytte och cello. Låten jag spelar på cello är en låt jag själv skrivit, dock från början komponerad för piano men jag gjorde en celloversion också. Hela låten kommer upp på min sida på Bandcamp senare, när låten är helt färdigskriven.
Låten jag spelar kallar jag "A somber sonatina" för att jag helt enkelt inte kommit på någon bättre låttitel ännu.
Tränade bågskytte idag i kvällsmörker medan pappa fick lysa med ficklampa på måltavlan... Så resultatet blev ju inte precis det bästa (och det är av den anledningen jag bara har denna bild på den första pilen jag sköt, för resten vågar jag inte ens visa hur det gick med.....). Det va faktiskt inte lätt att skjuta pilar i så dunkelt ljus, och resultatet hade självklart blivit bättre i dagsljus. Denna pil (bilden nedan) är inte ens särskilt bra heller med tanke på avståndet... Som sagt, hade det säkert gått bättre i dagsljus.
Låten jag spelar kallar jag "A somber sonatina" för att jag helt enkelt inte kommit på någon bättre låttitel ännu.
/Oraklet
lördag 15 oktober 2016
Huset
Jag inser att detta blir sista natten vi är här. Jag går ut från utedasset och in i stugan igen.
Liten pianotrudelutt med "Hedwigs theme" från Harry Potter-filmerna. Passar bra när det snart är Halloween :)
Av någon anledning passar cello till såna här lite mystiska berättelser...
"Äntligen är vi klara med det här stället! Jag kan inte vänta tills vi får det sålt. Ingen människa kan släpa mig tillbaka till det här gamla rucklet igen"
Jag ler mot dig och nickar instämmande. Huset lämnas i mörker och vi börjar gå mot bilen. Du sätter i startnyckeln och bilen brummar. Men inget händer. Du testar att åter starta bilen men den vill inte ge med sig. Klockan är långt över midnatt och jag börjar bli trött.
"Det verkar som vi får stanna här tills i morgon ändå" suckar du och vi går tillbaka mot huset.
På väg mot huset hör vi fotsteg bakom oss. Släpande, tunga, tröga steg. Vi vänder oss om precis samtidigt, ser ingenting. Vi tittar på varandra och springer snabbt mot huset.
Du snubblar och du känner att någon drar i din fot. Du får panik, skriker, lyckas sparka dig loss ur det som höll dig nere. Jag tar din hand och vi springer i full fart mot huset. Vi öppnar dörren, men innan vi hinner stänga igen dörren, så stänger sig dörren av sig själv med en smäll. Som om någon annan drämt igen den. Du tänder ljuset. Det är bara vi som är här.
Vi pustar ut, men hinner knappt göra detta innan vi hör fotsteg bakom oss igen. Denna gången i huset. Golvplankorna knarrar. Darrande vänder vi oss om, skräckslagna. Vi fasar inför det vi kommer få se.
Men där står ingen.
- - -
Dagens skrivutmaning från Skrivpuff 15/10-16: "Släpa"
- - -
Liten pianotrudelutt med "Hedwigs theme" från Harry Potter-filmerna. Passar bra när det snart är Halloween :)
Av någon anledning passar cello till såna här lite mystiska berättelser...
/Oraklet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)