Utskriven

Nu har jag skrivit ut mig från sjukhuset - SJÄLV. Tragiskt nog är jag precis som innan jag kom dit, dock med en nyvunnen frihetskänsla som jag dock uppskattar mer. Det tragiska är ju bara att ingenting hände där. Jag var bara där för att slösa tid i tron på hjälp!

Psykiatrin - ett skämt!

Utskriven

Nu har jag skrivit ut mig från sjukhuset - SJÄLV. Tragiskt nog är jag precis som innan jag kom dit, dock med en nyvunnen frihetskänsla som jag dock uppskattar mer. Det tragiska är ju bara att ingenting hände där. Jag var bara där för att slösa tid i tron på hjälp!

Psykiatrin - ett skämt!

Rättspsyk - Detta har berört mig djupt!

Jag har suttit timme efter timme och bara läst artiklar, debatter och krönikor om rättspsykiatrin och deras behandling av unga kvinnor med självskadebeteende. Jag har även läst utdrag och texter från "Slutstation rättspsyk" av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Detta ämne berör mig oerhört djupt, och efter jag läst om Camilla, 18, som vårdats på rättspsyk med tvångsåtgärder som mer eller mindre liknar vanvård så började jag stortjuta. Jag har även läst om andra tjejer som blivit isolerade under flera dygn, fått ha tvångshandskar på sig flera månader, och läkarna hade inte skrivit någon giltig anteckning i kvinnornas journaler om varför denna åtgärd vidtogs! Läste även om en flicka som blev bältad (bältsäng) i flera timmar och utan att en personal satt bredvid och lugnade ner (som det är bestämt att man MÅSTE göra!), utan istället satt utanför dörren och tittade på flickan genom ett glasfönster! För att läsa mer om vad rättpsyk innebär så rekomenderar jag att du besöker någon av länkarna ovan, t.ex länken till boken, eller författarnas hemsidor.

Jag kunde inte sluta läsa. Jag kan inte sluta läsa om detta ämne. Det är hemskt och berör mig illa, men samtidigt måste jag läsa det för att vi människor (hur känsliga vi än är!) måste informeras av denna helt vansinniga vård.

Jag blev väldigt arg när jag läste en kommentar till Thérèses artikel på Newsmill som menade att det är okej att använda rättspsyk på självskadande unga flickor då de faktiskt är "för sjuka" för något annat. Det lät nästan som skribenten menade att flickorna förtjänade det när de "beter sig onormalt". Och tyvärr är det många som faktiskt tänker så. Men hur illa skick dessa unga tjejer än är så är väl vanvård fel? För det är precis vad det är! Thérèse svarade på kommentaren med att mycket bra exempel: "Bara för att din kompis kanske är elak - det ger dig ingen rätt att slå honom!".

Jag tänker på min typ av vård. Om ni läst min andra blogg så ser ni att jag är på sjukhus. Detta är inte rättpsyk, och det är min största rädsla även om jag vet att jag faktiskt aldrig kommer komma dit. Detta är min största rädsla nu, jag är räddare för detta än jag är för att bli mördad mitt i natten i en mörk gränd! Och så ska man ju inte känna om något som ska vara till hjälp, om något som faktiskt ska ge dessa flickor ett liv utan självskadebeteende och suicid-tankar!

En sak som skrämmer mig lika mycket är att dessa kvinnor tvingas leva 24/7 tillsammans med dömda fångar. Det måste väl göra att flickorna tror att de har gjort något brott? Det är hjärntvättning!

När man hör om sånt här kan man faktiskt inte låta bli att bli skakig. De människor som inte reagerar så är ju känslolösa! Djur som har felbeteenden som t.ex blivit misshandlade av sina ägare blir oftast förflyttade till en annan ägare. Ibland känns det som om hundrar har mer livsvärde än dessa kvinnor.

Jag tänker ofta, vi vet att många tycker detta fel. Man hör och ser överallt om artiklar, krönikor och debatter om hur fel detta är. Varför händer då inget? Kan flera tusen eller miljoner människors röster vara helt betydelselösa?

Och här står jag och önskar att jag hade makten mer än att skriva detta inlägg. Jag önskar att jag var Gud, kunde trolla, kunde GÖRA något! Detta är bara ännu en artikel som kommer åsidoläggas av dessa kliniker, socialstyrelsen, staten och människor som i detta samanhang har precis samma makt som Gud har för troende.

Tricia

Lilla Alex

Det långa svarta håret vajar i vinden.
Den lilla korta tjejen med den mörka baskern på sned går ensam i höstmörkret.
Hon ”spökar ut sig” i stuprör, och en rutig stjorta, och basker.
Hon säger att hon är målare.
Flickan, Alex heter hon, är påväg hem efter samtalet med skolkuratorn.
”Lite problem har ju alla i den åldern”, sa hon.
Det var dagens underdrift.
För flickans styvfar våldtar henne, och hjärntvättar henne, att ”såhär gör alla pappor, det är helt normalt, och vanligt”. Så det är det väl.
Flickan är ju bara 10 år.
Hon är nog lycklig.
Hon som har en så snäll pappa, som gör som alla andra pappor.
Det är nog posetivt det här.
Vad gick jag till kuratorn för?
Jag är ett normalt, och helt lyckligt litet barn.
Jag har det som alla andra.
Det säger kuratorn med.
Men flickan vet inte att hon kommer få problem ”där” när hon blir äldre.
För styvfadern har en sjukdom.
Det vet hon inte där hon går i höstmörkret helt ovetande, och fri.
Hon såg ju så lycklig ut.
Att flickan själv inte kommer kunna få några barn när hon blir stor är det ingen som vet.
För att hon blev sexuellt utnyttjad var det ju ingen som såg…

Lilla Alex

Det långa svarta håret vajar i vinden.
Den lilla korta tjejen med den mörka baskern på sned går ensam i höstmörkret.
Hon ”spökar ut sig” i stuprör, och en rutig stjorta, och basker.
Hon säger att hon är målare.
Flickan, Alex heter hon, är påväg hem efter samtalet med skolkuratorn.
”Lite problem har ju alla i den åldern”, sa hon.
Det var dagens underdrift.
För flickans styvfar våldtar henne, och hjärntvättar henne, att ”såhär gör alla pappor, det är helt normalt, och vanligt”. Så det är det väl.
Flickan är ju bara 10 år.
Hon är nog lycklig.
Hon som har en så snäll pappa, som gör som alla andra pappor.
Det är nog posetivt det här.
Vad gick jag till kuratorn för?
Jag är ett normalt, och helt lyckligt litet barn.
Jag har det som alla andra.
Det säger kuratorn med.
Men flickan vet inte att hon kommer få problem ”där” när hon blir äldre.
För styvfadern har en sjukdom.
Det vet hon inte där hon går i höstmörkret helt ovetande, och fri.
Hon såg ju så lycklig ut.
Att flickan själv inte kommer kunna få några barn när hon blir stor är det ingen som vet.
För att hon blev sexuellt utnyttjad var det ju ingen som såg…

Att dö lycklig

Hon heter Parava. Och hon har blåsvart hår, isblåa mandelformade ögon och vit hy. Hon kommer från Japan. Hon kallas Parre, och hon hatar fiskbullar. Hon tror på andar, klär sig bara i svart, och är alltid glad. Nej, nu ljög jag. I alla fall det sistnämnda var en lögn. Hon mår dåligt. Har gjort det sen hon var liten. Har ångest. Och idag ska hon börja på BackThuna-skolan. Och försöka vara glad fast det inte går.
- Välkommen Parva Shiksaan, gapar läraren som tydligen heter Inga-Britt.
- Jag heter Parava Shikosan, rättar Parava och hennes blå ögon lyser hat. Hat emot hela klassen. Hat mot läraren. Hat mot hela jävla livet.
- Jaja, välkommen då, muttrar läraren som inte bryr sig om vad fan hon heter.
- Tack, säger det blåögda barnet och går och sätter sig på den anvisade platsen.
Klassen skrattar.
Parava är 14 år. Hon är ett barn. Ja, det är hon i alla fall är hon ett barn när det gäller saker som är kul. Som att se vuxenfilmer. Men hon får ändå alltid en vuxen människas ansvar. Hon är ny i denna förbannade klass. De viskas och tisslas om henne, och ett 20 par ögon riktas åt hennes håll. Hon önskar att hon kunde försvinna.
Och så kom rasten. Och ungarna i åttonde klass sätter sig i uppehållsrummet och spelar kort. En ljushårig, pinnsmal tjej med busiga fräknar och rosa tröja kommer fram till Parava.
- Hejsan, säger hon högt. Hon förklarar sig genast
- Förlåt, jag har problem med min hörsel. By the way, vilket coolt namn du har! Jag heter Elin.
Parava ler. Det finns visst en bra elev.
- Tack, säger Parava och tvinnar sitt hår runt pekfingret.
- Du har så långt hår! säger Elin. Är det färgat? frågar hon sedan.
- Nej, det är naturligt.
Elin fortsätter att rosa Parava. Hon har fina ögon, fin kropp, allting är perfekt med den nya eleven. En annan elev med tråkigt utseende, typ råttfärgat hår, kommer fram till dem.
- Sluta din idiot, snäser hon till Elin.
Hon vänder sig till Parava.
- Du förstår, Elin här är homosexuell och helt dum i huvudet.
- Sluta, Elina! skriker Elin och ger hon som tydligen heter Elina, en smäll på käften.
- Jag är bi, säger Parava och ler.
- Idiot, skriker hon med råttfärgat hår till de tjejerna som inte är som alla andra.

De två flickorna går hand i hand på gatan. De har precis träffats. I en grå, unken skola med tillgjorda, fördomsfulla elever. Men de ser bara varandra. En liten kyss på kinden får Parava av Elin när de skiljs åt på gatan. Parava längtar till nästa skoldag.
Nästa dag är Elin inte där. Klassen viskar och läraren har ett meddelande i handen.
- Elin är död, säger Inga-Britt. Hon dog i cancer inatt.
Läraren ger Parava ett brev.
- Det är från Elin.
”Kära Parava. Jag ville ha en sista kyss från en tjej som jag blev kär i endast genom att titta på henne. Jag blev kär i dig bara genom att titta på dig. Ett första ögonkast liksom. Och jag vill veta om du är kär i mig. Säg det framför hela klassen. Kram Elin”
- Jag är kär i Elin. Jag är det.
Parava får tårar. Hon har aldrig blivit så kär genom ett första ögonkast. Någonsin. Klassen gapskrattar.
Nästa dag får läraren ett samtal från begravningsbyrån.
- Parava kommer aldrig mer till klassen, säger hon till de pratande jävla ungdomarna i klassrummet.
- Va skönt! säger tjejen med råttfärgat hår.
Men vad hände med Parava? Hon begravdes inom två veckor i samma grav som Elin. De ville inte begravas med sina släktingar.
Nu kan vi vara tillsammans utan fördomar, viskar Elin i Paravas öra, och gråter av lycka.

Att dö lycklig

Hon heter Parava. Och hon har blåsvart hår, isblåa mandelformade ögon och vit hy. Hon kommer från Japan. Hon kallas Parre, och hon hatar fiskbullar. Hon tror på andar, klär sig bara i svart, och är alltid glad. Nej, nu ljög jag. I alla fall det sistnämnda var en lögn. Hon mår dåligt. Har gjort det sen hon var liten. Har ångest. Och idag ska hon börja på BackThuna-skolan. Och försöka vara glad fast det inte går.
- Välkommen Parva Shiksaan, gapar läraren som tydligen heter Inga-Britt.
- Jag heter Parava Shikosan, rättar Parava och hennes blå ögon lyser hat. Hat emot hela klassen. Hat mot läraren. Hat mot hela jävla livet.
- Jaja, välkommen då, muttrar läraren som inte bryr sig om vad fan hon heter.
- Tack, säger det blåögda barnet och går och sätter sig på den anvisade platsen.
Klassen skrattar.
Parava är 14 år. Hon är ett barn. Ja, det är hon i alla fall är hon ett barn när det gäller saker som är kul. Som att se vuxenfilmer. Men hon får ändå alltid en vuxen människas ansvar. Hon är ny i denna förbannade klass. De viskas och tisslas om henne, och ett 20 par ögon riktas åt hennes håll. Hon önskar att hon kunde försvinna.
Och så kom rasten. Och ungarna i åttonde klass sätter sig i uppehållsrummet och spelar kort. En ljushårig, pinnsmal tjej med busiga fräknar och rosa tröja kommer fram till Parava.
- Hejsan, säger hon högt. Hon förklarar sig genast
- Förlåt, jag har problem med min hörsel. By the way, vilket coolt namn du har! Jag heter Elin.
Parava ler. Det finns visst en bra elev.
- Tack, säger Parava och tvinnar sitt hår runt pekfingret.
- Du har så långt hår! säger Elin. Är det färgat? frågar hon sedan.
- Nej, det är naturligt.
Elin fortsätter att rosa Parava. Hon har fina ögon, fin kropp, allting är perfekt med den nya eleven. En annan elev med tråkigt utseende, typ råttfärgat hår, kommer fram till dem.
- Sluta din idiot, snäser hon till Elin.
Hon vänder sig till Parava.
- Du förstår, Elin här är homosexuell och helt dum i huvudet.
- Sluta, Elina! skriker Elin och ger hon som tydligen heter Elina, en smäll på käften.
- Jag är bi, säger Parava och ler.
- Idiot, skriker hon med råttfärgat hår till de tjejerna som inte är som alla andra.

De två flickorna går hand i hand på gatan. De har precis träffats. I en grå, unken skola med tillgjorda, fördomsfulla elever. Men de ser bara varandra. En liten kyss på kinden får Parava av Elin när de skiljs åt på gatan. Parava längtar till nästa skoldag.
Nästa dag är Elin inte där. Klassen viskar och läraren har ett meddelande i handen.
- Elin är död, säger Inga-Britt. Hon dog i cancer inatt.
Läraren ger Parava ett brev.
- Det är från Elin.
”Kära Parava. Jag ville ha en sista kyss från en tjej som jag blev kär i endast genom att titta på henne. Jag blev kär i dig bara genom att titta på dig. Ett första ögonkast liksom. Och jag vill veta om du är kär i mig. Säg det framför hela klassen. Kram Elin”
- Jag är kär i Elin. Jag är det.
Parava får tårar. Hon har aldrig blivit så kär genom ett första ögonkast. Någonsin. Klassen gapskrattar.
Nästa dag får läraren ett samtal från begravningsbyrån.
- Parava kommer aldrig mer till klassen, säger hon till de pratande jävla ungdomarna i klassrummet.
- Va skönt! säger tjejen med råttfärgat hår.
Men vad hände med Parava? Hon begravdes inom två veckor i samma grav som Elin. De ville inte begravas med sina släktingar.
Nu kan vi vara tillsammans utan fördomar, viskar Elin i Paravas öra, och gråter av lycka.