Att dö lycklig

Hon heter Parava. Och hon har blåsvart hår, isblåa mandelformade ögon och vit hy. Hon kommer från Japan. Hon kallas Parre, och hon hatar fiskbullar. Hon tror på andar, klär sig bara i svart, och är alltid glad. Nej, nu ljög jag. I alla fall det sistnämnda var en lögn. Hon mår dåligt. Har gjort det sen hon var liten. Har ångest. Och idag ska hon börja på BackThuna-skolan. Och försöka vara glad fast det inte går.
- Välkommen Parva Shiksaan, gapar läraren som tydligen heter Inga-Britt.
- Jag heter Parava Shikosan, rättar Parava och hennes blå ögon lyser hat. Hat emot hela klassen. Hat mot läraren. Hat mot hela jävla livet.
- Jaja, välkommen då, muttrar läraren som inte bryr sig om vad fan hon heter.
- Tack, säger det blåögda barnet och går och sätter sig på den anvisade platsen.
Klassen skrattar.
Parava är 14 år. Hon är ett barn. Ja, det är hon i alla fall är hon ett barn när det gäller saker som är kul. Som att se vuxenfilmer. Men hon får ändå alltid en vuxen människas ansvar. Hon är ny i denna förbannade klass. De viskas och tisslas om henne, och ett 20 par ögon riktas åt hennes håll. Hon önskar att hon kunde försvinna.
Och så kom rasten. Och ungarna i åttonde klass sätter sig i uppehållsrummet och spelar kort. En ljushårig, pinnsmal tjej med busiga fräknar och rosa tröja kommer fram till Parava.
- Hejsan, säger hon högt. Hon förklarar sig genast
- Förlåt, jag har problem med min hörsel. By the way, vilket coolt namn du har! Jag heter Elin.
Parava ler. Det finns visst en bra elev.
- Tack, säger Parava och tvinnar sitt hår runt pekfingret.
- Du har så långt hår! säger Elin. Är det färgat? frågar hon sedan.
- Nej, det är naturligt.
Elin fortsätter att rosa Parava. Hon har fina ögon, fin kropp, allting är perfekt med den nya eleven. En annan elev med tråkigt utseende, typ råttfärgat hår, kommer fram till dem.
- Sluta din idiot, snäser hon till Elin.
Hon vänder sig till Parava.
- Du förstår, Elin här är homosexuell och helt dum i huvudet.
- Sluta, Elina! skriker Elin och ger hon som tydligen heter Elina, en smäll på käften.
- Jag är bi, säger Parava och ler.
- Idiot, skriker hon med råttfärgat hår till de tjejerna som inte är som alla andra.

De två flickorna går hand i hand på gatan. De har precis träffats. I en grå, unken skola med tillgjorda, fördomsfulla elever. Men de ser bara varandra. En liten kyss på kinden får Parava av Elin när de skiljs åt på gatan. Parava längtar till nästa skoldag.
Nästa dag är Elin inte där. Klassen viskar och läraren har ett meddelande i handen.
- Elin är död, säger Inga-Britt. Hon dog i cancer inatt.
Läraren ger Parava ett brev.
- Det är från Elin.
”Kära Parava. Jag ville ha en sista kyss från en tjej som jag blev kär i endast genom att titta på henne. Jag blev kär i dig bara genom att titta på dig. Ett första ögonkast liksom. Och jag vill veta om du är kär i mig. Säg det framför hela klassen. Kram Elin”
- Jag är kär i Elin. Jag är det.
Parava får tårar. Hon har aldrig blivit så kär genom ett första ögonkast. Någonsin. Klassen gapskrattar.
Nästa dag får läraren ett samtal från begravningsbyrån.
- Parava kommer aldrig mer till klassen, säger hon till de pratande jävla ungdomarna i klassrummet.
- Va skönt! säger tjejen med råttfärgat hår.
Men vad hände med Parava? Hon begravdes inom två veckor i samma grav som Elin. De ville inte begravas med sina släktingar.
Nu kan vi vara tillsammans utan fördomar, viskar Elin i Paravas öra, och gråter av lycka.