En forcerad text om känslor som inte ens går att förstå

Tyngd.
Inombords finns en tyngd.
Känslorna är inte riktiga,
känns monotont byggda.
Ändå känner jag mig inte direkt melankolisk.
Bara nästan.

En forcerad text,
förvirrade, okontrollerade, kanske rentav
ofullständiga känslor, skrivs ner.

Hur ska man förstå,
livet, världen, omgivningen.
När man knappt kan förstå sina egna
-känslor,
-tankar,
-handlingar.

Jag är inte ledsen....
...men heller inte glad.
Jag är inte genuint likgiltig heller.
En - inte helt medioker - tystnad sänker sig.

Hur mår jag?
Hade lika gärna kunna varit en lika stor
LIVSFILOSOFI
som "Vad finns bortom universum?"

I disappear within myself. 

This smoke can be compared with my feelings:

Flying in all directions, and suddenly they're completely gone.

Svåra känslor

Oberoende på hur jag mår
är jag inuti som en vissen ros
Nerför kinden rinner en osynlig tår
Och känslorna blir till mos.

Kan inte urskilja detta
hur jag kan vara så grundläggande trött
Inget kan få min börda att lätta
Detta är de svåraste känslor jag mött.

Vet inte varför mina känslor inte lyder
varför de irrar omkring som de vill
trots att jag har allt omkring som betyder
Så vägrar känslorna stå still.

(C) Tricia Furtado 10/2-14 poeter.se/sneakymasterwriter

För att jag inte blev som jag skulle

För att jag inte blev som jag skulle bli
den där som inte blev som hon borde
den som aldrig kommer bli som ni
men som ändå en entré i livet gjorde

För att jag blev den jag är
och ser tillbaka på hur jag var
kanske är det så vi lär
att uppskatta det vi just nu har

Kanske blev jag en fel person
kanske blev lite felgjord just där
därför att jag är just hon
tjejen som aldrig blev populär

Men blev jag inte den jag blev
så skulle man ju undra
var är Tricia, världen blev skev?
man kan ju min unikhet beundra!

©  31/8-12

För att jag inte blev som jag skulle

För att jag inte blev som jag skulle bli
den där som inte blev som hon borde
den som aldrig kommer bli som ni
men som ändå en entré i livet gjorde

För att jag blev den jag är
och ser tillbaka på hur jag var
kanske är det så vi lär
att uppskatta det vi just nu har

Kanske blev jag en fel person
kanske blev lite felgjord just där
därför att jag är just hon
tjejen som aldrig blev populär

Men blev jag inte den jag blev
så skulle man ju undra
var är Tricia, världen blev skev?
man kan ju min unikhet beundra!

© Tricia Johansson 31/8-12

Vackert

Jag tror livet är vackert.
Jag borde leva det var dag
Men det vackra tycks försvinna och kvar där står jag.
Jag ser det vackra
Men kanske inte en gåva för mig.
Jag lever och andas, men bara för dig.

Livet är ömtåligt, och väldigt känsligt.
Att känna så, borde vara mänskligt.
Jag att förtränga är det jag gör.
Men jag hoppas att jag aldrig dör.

Inte på grund av det psykiska i alla fall menat.
Jag måste dra nu, så inte det vackra blir försenat.

Mitt liv en saga.
Det vackra och det svaga.
Så nu ska jag banne mig skita i att klaga.

(C) Tricia Johansson 2011

Problem fri..

När jag känner att jag lever måste jag ta till otäcka metoder
När rakbladet öppnar huden så måste jag le
När tändstickans efterglöd borrar in i armen måste jag le
När nålen letar sig in i kroppen måste jag be
”Gud, ta mig inte till himlen jag måste leva, måste se”

 

Allt detta var det jag kände
Ett destruktiv val
En sjukhussal

 

Sy några stygn till
Att inte leva på det sätt jag vill

 

Jag tror livet är vackert
Glasmurarna skyddar
Men ack vad dessa är känsliga
Nästan lika känsliga som mina armar är mänskliga

 

Ärren skulle jag aldrig operera bort
de är en del av mig
En elak del som jag inte kan dölja
En tröttsam väg jag måste följa
Då skulle inte jag vara jag
Jag, Tricia, som snart ser en problemfri dag

(C) Tricia Johansson 30 Juli 2011

Lyckas

Jag ställer mig under det fantastiska trädet

Jag tittar upp på molnen

Varför kan jag inte lyckas?

Jag ser mig förvirrat omkring

Jag går ifrån trädet

sätter mig på en parkbänk

Kanske jag kan lyckas om jag sitter och vilar?

Varför kan jag inte lyckas?

Jag går vidare till en kiosk

Köper en varmkorv

Tänker på livet som alla tar för givet

men inte jag

Jag kan inte ta något för givet

Det blir bara fel då

Jag tror jag lyckas om jag gör så

Bara jag inte försöker vara någon annan

Då kommer jag lyckas

Fullmånens sken

I fullmånens sken,
dansar min själ,
som inte finns där jag vill ha den.
Den dansar, med de allra vackraste
rörelser, och jag ser på medan den

uppslukas av skenet från den
runda gestalt ovanifrån.
Jag tittar intresserat på när den
sakta faller tillbaka till min kropp,
och omsluter mig med en pirrig
känsla i bröstet.
Nu finns den där jag vill ha den,
tänker jag och somnar in.

En röd plastbil

En röd plastbil.
Ja, en sådan har du sett,
en sådan leksak,
som små barn leker med.
Den ligger ensam i gräset.
Lek med mig!
Barnet tappar nallen,
den hamnar bredvid plastbilen.
Barnet tappar skolböckerna.
De hamnar i gräset med plastbilen och
nallen.
Barnet tappar mobiltelefonen.
Den hamnar i gräset bland plastbilar,
nallar, och skolböcker.
Barnet, som nu vuxit upp,
tappar bilnycklarna,
som hamnar bland alla de andra sakerna,
barnet tappat genom årens lopp.

Vitt

Vita vingar.
Vitt hus.
Vitt ljussken.
Vitt havsbrus.

Vita sängar.
I sjukhusets sal.
Vita handlingar.
Du hade inget val.

Vit blomma.
Vit knopp.
Vita moln, på solens topp.

Allt är vitt.
Allt är ditt.
För du är universums mitt.

Kärleken vi inte har

Jag säger det rent ut

Jag gillar inte dig

Du säger det rent ut

Du gillar inte mig

Vi säger det rent ut

Vi gillar inte varann

Det är bara det

Att vi ju inte var

det vi skulle vara

utan kärleken vi inte har