Sveket mot Avoránic

PLANETEN NORPHOR / SAGAN OM AVORANIC - DEL 3

De tidigare delarna av denna berättelse finns HÄR.

"Det var längesedan vi kunde gå såhär och snacka", tyckte Cassidy och log.

"Ja, det var tur att du kom och styrde upp mötet där i rådsalen. Jag är så stolt över dig. Avoránic kunde inte ha en bättre ledare; du är osjälvisk, ödmjuk och du lyssnar på alla."

Cassidy gav Castor en anfallskram och började fnissa.

"Du är snäll. Och så poetisk, visst är du på kreativt humör just nu?"

"Haha, din förmåga att tolka folks auror slår aldrig fel. Vår skogspromenad kommer förvandlas till en vacker dikt ikväll."

Cassidys svarta lockar vajar i vinden.

De gick och spankulerade tyst när plötsligt ett gällt skrik skar genom luften. Det lät som Noria.

"Vad var det?" Viskade Castor ängsligt.

Cassidy tog tag i honom:

"Fort, vi måste tillbaka till slottet!"

De sprang genom skogen, de lila fruktträden glittrade i solen. Avoránic var så vackert på sommaren, så färgglatt, så magnifikt. Träden slingrade sig i den täta skogen, en liten grönblå flod ringlade längstmed Yuwruna skogen. Om inte allt plötsligt blivit så jäktat hade detta varit en ljus och vacker dag. Ljusare än förr. Även om livet i Avoránic inte hade blivit lättare för någon. Avoránic har blivit ljust, fast fortfarande lika komplicerat som tidigare.

Noria satt på trappan till den stora ingången och såg förvirrad och skräckslagen ut.

Cassidy slog sig ner bredvid henne.

"Vad har hänt?" Frågade hon och drog Noria till sig.

"Jag hittade denna i Nels rum" svarade Noria och sträckte fram en smutsig och skrynklig pergament.

Cassidy vecklade ut lappen och såg på symbolen på den. En triangel över en pilbåge.

"Kanske Nels är hemma hos Bern och Rigny? De brukar ju ofta träffas och öva bågskytte", sa Castor fundersamt.

Är det verkligen något som Noria behöver reagera så starkt för?, tänkte han för sig själv.

"Förstår ni inte? Det där är symbolen för ondska. Och hämnd. Symbolen för att ha vänt sida"

Noria förklarar att lappen säkert inte var tänkt att bli hittad av någon på slottet. Lappen var säkert ett meddelande som skulle skickas som en bekräftelse till Avoránics motståndare, från Nels. För det var helt klart Nels handstil, och lappen hittades i Nels rum. Hur kunde lappen ens ha hamnat där?

Cassidy såg med stora ögon på Noria som drog det långa blå håret från ansiktet.

Hon vågar inte tänka på vad som nyss skett.

"Så Nels har vänt sig emot oss och tänker förråda oss", säger hon långsamt, som om hon prövar orden. Det var ord hon aldrig någonsin trodde att hon skulle yttra.

"Castor, spänn för hästarna. Noria, lås slottsportarna. Vi ska ut och resa"

Cassidy vänder på klacken och den röda manteln lyser som eld i solen.

Foto som jag tog vid Gudhems klosterruin. Tyckte det passade till berättelsen.

- - -

Skrivpuff 28/7-2016: "Allt blev ljusare, men inte så mycket tydligare".

- - -

/Oraklet

Grusvägen

Jag smyger fram på den smala vägen,

nyfiken på vart den leder,

längre in i skogen

detta känns som en gammal sägen.

Fukt, kallt och det drar,

jag skyndar mig allt vad jag har,

den smala grusvägen gör en sväng,

in på en liten mysig äng.

Lite bilder jag tog idag ovan. 

Fler bilder från min lilla fototur jag gjorde idag finns på Picasa, i detta album:

https://picasaweb.google.com/105508024727119458735/6286160202216190865

Pysslade ihop en liten fotovideo med musik också bara för att jag är såååå kreativ:

- - -

Lite halv-rim blev det en natt som denna.
Skrivpuff 20/7-2016: "Smal"

- - -

/Oraklet

Ateljéns fantasy och anime-tema

Inte för att det har med någonting att göra, men jag älskar temat på "inredningen" i min lägenhet/ateljé.

Dagens filosofier

Ibland får jag bara sakta ner och fundera på saker och ting. Fundera på det jag vill behålla för mig själv. Ibland så vill jag inte publicera covers av vissa låtar bara för att jag känner något speciellt för just vissa låtar. Även om låtarna är skrivna av andra, så blir det i min känsla som att publicera dagboksanteckningar. Känner även så om en stor del av mina kompositioner som jag själv skrivit. Vissa av mina minnen, texter och kreationer vill jag behålla för mig själv, låta bli att dela med omvärlden, därför att det är melodier, vackra stunder, bilder och texter som är mina. Bara mina. De ska finnas i mina sinnen, i mitt medvetande, och inte delas med andras.

Allt detta saktar jag ner och tänker på när jag iakttar mina vänner och det faktum att hos dem finns ingen hejd på vad de måste dela med omvärlden.

- - -

Skrivpuff 17/7-2016: "Sakta ner"

- - -

/Oraklet

Lingua latina, samt tavla och musikplaner

Sitter på busshållplatsen och väntar på bussen och läser latin.

Har förresten målat en ny tavla:

Jag planerar förresten att göra en liten video där jag spelar både cello, piano och gitarr. Det skulle vara roligt att göra en sådan video!

THE MUSICAL INSTRUMENTS I PLAY? Piano, synthesizer/keyboard, guitar, bass (not much bass any longer though), balalaika and cello. On my to-do-list: a piano and cello duet! That would be cool. #cello #piano #keyboard #blackandwhite #classical #classicalmuisic #musical #strings #musician #multiinstrumentalist #guitar #bass #balalaika

Ett foto publicerat av The Improvising Pianist (@theimprovisingpianist) Apr 7, 2016 kl. 6:34 PDT

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 5: En förändring

Är det så konstigt att jag oroar mig? Är det så konstigt att varje dag känns som en melankolisk smörja?

Marre sitter och tittar ut genom fönstret. Det är förfärligt, att man får lov att luras sådär. Men nu är det som det är. Lärar-Kurt pratar om räta vinkelns ekvation, och ingen verkar bry sig, minst av alla bryr sig lärar-Kurt. Utanför blåser vinden.

Skolan är slut för dagen och Sam går ut genom porten, hon möter Marre bakom skolan och ser länge på henne.

"Jaha, ska vi börja duellen?"

Marre ler stort.

"Nej, här ska fan inte bli en duell. Jag har redan vunnit över dig för många gånger på kort tid. Jag skrev så för att se om du skulle dyka upp. För om du gjorde det, tänkte jag bjuda hem dig på te."

Sam flinar.

"Du är ju sinnessjuk! Men, jag accepterar din inbjudan."

Påväg mot bussen som ska ta dem till Marres morsas palats - fast egentligen är det ju inget palats - så känner Sam hur Marre tar tag i hennes hand.

"Vad gör du?"

"Tycker det är mysigare att gå så här"

"Du är ju knäpp..."

De två tjejerna sätter sig i busskuren. Väntan på bussen blev inte särskilt långvarig.

Väl hemma hos Marre så sätter de sig i Marres rum.

"Vet du, jag tänkte på det där du sa om att du inte vill gå hem efter skolan... Du vet, du kan få komma hit istället, om du vill."

"Jag är inte ute efter välgörenhet!" Utbrister Sam med en kränkt min och fortsätter

"Jag behöver ingen hjälp från någon"

"Det är inte frågan om välgörenhet, din idiot. Jag skulle inte förslå det om inte jag själv ville det" svarar Marre surt.

"Förlåt"

"Vill du ha te?"

Frågan kommer från Marre medan Sam tittar sig runt i det dunkla, men lyxiga sovrummet. De gyllene gardinerna släpper in skymningen alldeles lagomt mycket.

"Ja, tack"

När Sam kommer hem den kvällen känner hon sig sådär härligt varm, även om hon öppnade sin ytterdörr med en klump i magen och förväntade sig en utskällning av Charlie. Men inget sådant hände. Lättnaden spred sig i hennes inre och hon smög in i sitt rum. 

Det kändes nästan som om det slitna huset vajade med vinden, när hon satte sig i sin säng och tänkte på hur allt hade varit den dagen. Hon hade genuint förberett sig för en duell med Marre.

Det mest förvånande var att det verkade som om Marre hade ett samvete. Uppenbarligen så kan människor förändras. Men förändringen känns så plötslig. Och konstig.

- - -

Skrivpuff 1/7-2016: "Konstigt".

- - -

Soundtrack till denna berättelse, klicka!
[Länken leder till en liten video på min musiksida på Instagram]

/Oraklet