http://kapitel1.se/tricia-johansson/gungor-och-osynliga-barn
lördag 19 november 2011
Gungor och osynliga barn
Min bok "Gungor och osynliga barn" blir klar den 18 november 2011!!! Läs den här:
http://kapitel1.se/tricia-johansson/gungor-och-osynliga-barn
http://kapitel1.se/tricia-johansson/gungor-och-osynliga-barn
fredag 18 november 2011
Berättelse: Gubbo & Tossa - Kapitel 2
Läs första kapitlet här!
Kapitel 2 - "När soffan ser ut som lasagnen?"
När Siri och Tossa hade gått och lagt sig i sin skokartong och snarkade i kör, så började Gubbo bli uttråkad. Han kikade ut och fick se en räv. Mer än så hände det inte. Plötsligt hörde han ett pip bakom sig. Det var Tossa som drömde, misstänkte han. Siri vred sig otåligt, men när hon inte kunde sova för sin systers pipande, så ställde hon sig yrvaket upp, smällde kudden på den sovande Tossa och lade sig på köksoffan istället.
Gubbo suckade och gick och lade sig, men kunde uppenbarligen inte sova. Han provade att räkna får. Att räkna skor. Att räkna giraffer. Att räkna kottar. Inget hjälpte.
Så plötsligt blev det morgon, och flickorna hoppade upp på den utmattade gubbens mage och stuttsade runt.
- Vihoop! Hoppi hopp, tallekott! skrattade Tossa när hon gjorde en kullerbytta ner från magen till soffan. Hon slog i sin lilla axel och pep lite hest
- Nej, tallekott, hoppi hopp liten topp i loppa hoppa!
- Sluta nu, Smilla Lilla! Sa Siri och drog ner Tossa från soffan.
- Hungiiii Hungiiii, skrek flickorna i kör.
Det hade ju redan blivit förmiddag och dags för mat. Gubben var vanligtvis inte en särskilt bra kock, men när han bjudit in sina grannar på lasagne för fem år sen så gillade de underligt nog den!
Sagt och gjort. Gubben började vispa ihop hans berömda lasagne, och de små flickorna hjälpte till. När Tossa var nära att dimpa ner i formen, så plockade han bort henne helt enkelt och lät henne leka med katten Grå. Tossa drog honom i svansen och när katten började springa så dinglade Tossa efter så hon tappade skorna i lasagnen som gubben var nära att ställa i ugnen. Eftersom skorna var lika stora som havrefras-puffar så gjorde det inget.
När lasagnen väl var i ugnen så blev Tossa otålig.
- När är lasagnen-i-nennen klar? och hoppade upp och ner helt barfota.
- Tjaaaa.. Den är klar när den ser ut som köksoffan! Sa Gubbo och tyckte att det var en mycket bra gemförelse. Soffan var nämligen ljusbrun.
- När soffan ser ut som lasagnen? Frågade Tossa. Men blir man inte kladdig när man sätter sig då?
- Nejnej, sade Gubbo irriterat (Tossa missförstod alltid, tyckte han).
- Soffan ser ut som lasagnen, du sa ju det! gapade Tossa, som också blev lite irriterad.
De höll på att kackla i cirka 12 minuter och 36 sekunder, sedan var lasagnen som soffan.
- Vet ni vad? sa Siri, som äntligen fick något ur sig.
- Neeej?, sade Gubbo och Tossa i kör.
- Jag tror faktiskt att lasagnen är klar när den är färdig!
Tossa och Gubbo fattade inte ett jota, men det struntade Siri i. Sedan satte de sig till bords och smaskade lasagne.
Slut på kapitel 2.
(C) Jag, Madeleine Johansson och Per-Anders Johansson. Skriven av mig, idéer av Per-Anders och Madeleine.
Kapitel 2 - "När soffan ser ut som lasagnen?"
När Siri och Tossa hade gått och lagt sig i sin skokartong och snarkade i kör, så började Gubbo bli uttråkad. Han kikade ut och fick se en räv. Mer än så hände det inte. Plötsligt hörde han ett pip bakom sig. Det var Tossa som drömde, misstänkte han. Siri vred sig otåligt, men när hon inte kunde sova för sin systers pipande, så ställde hon sig yrvaket upp, smällde kudden på den sovande Tossa och lade sig på köksoffan istället.
Gubbo suckade och gick och lade sig, men kunde uppenbarligen inte sova. Han provade att räkna får. Att räkna skor. Att räkna giraffer. Att räkna kottar. Inget hjälpte.
Så plötsligt blev det morgon, och flickorna hoppade upp på den utmattade gubbens mage och stuttsade runt.
- Vihoop! Hoppi hopp, tallekott! skrattade Tossa när hon gjorde en kullerbytta ner från magen till soffan. Hon slog i sin lilla axel och pep lite hest
- Nej, tallekott, hoppi hopp liten topp i loppa hoppa!
- Sluta nu, Smilla Lilla! Sa Siri och drog ner Tossa från soffan.
- Hungiiii Hungiiii, skrek flickorna i kör.
Det hade ju redan blivit förmiddag och dags för mat. Gubben var vanligtvis inte en särskilt bra kock, men när han bjudit in sina grannar på lasagne för fem år sen så gillade de underligt nog den!
Sagt och gjort. Gubben började vispa ihop hans berömda lasagne, och de små flickorna hjälpte till. När Tossa var nära att dimpa ner i formen, så plockade han bort henne helt enkelt och lät henne leka med katten Grå. Tossa drog honom i svansen och när katten började springa så dinglade Tossa efter så hon tappade skorna i lasagnen som gubben var nära att ställa i ugnen. Eftersom skorna var lika stora som havrefras-puffar så gjorde det inget.
När lasagnen väl var i ugnen så blev Tossa otålig.
- När är lasagnen-i-nennen klar? och hoppade upp och ner helt barfota.
- Tjaaaa.. Den är klar när den ser ut som köksoffan! Sa Gubbo och tyckte att det var en mycket bra gemförelse. Soffan var nämligen ljusbrun.
- När soffan ser ut som lasagnen? Frågade Tossa. Men blir man inte kladdig när man sätter sig då?
- Nejnej, sade Gubbo irriterat (Tossa missförstod alltid, tyckte han).
- Soffan ser ut som lasagnen, du sa ju det! gapade Tossa, som också blev lite irriterad.
De höll på att kackla i cirka 12 minuter och 36 sekunder, sedan var lasagnen som soffan.
- Vet ni vad? sa Siri, som äntligen fick något ur sig.
- Neeej?, sade Gubbo och Tossa i kör.
- Jag tror faktiskt att lasagnen är klar när den är färdig!
Tossa och Gubbo fattade inte ett jota, men det struntade Siri i. Sedan satte de sig till bords och smaskade lasagne.
Slut på kapitel 2.
(C) Jag, Madeleine Johansson och Per-Anders Johansson. Skriven av mig, idéer av Per-Anders och Madeleine.
Berättelse: Gubbo & Tossa - Kapitel 2
Läs första kapitlet här!
Kapitel 2 - "När soffan ser ut som lasagnen?"
När Siri och Tossa hade gått och lagt sig i sin skokartong och snarkade i kör, så började Gubbo bli uttråkad. Han kikade ut och fick se en räv. Mer än så hände det inte. Plötsligt hörde han ett pip bakom sig. Det var Tossa som drömde, misstänkte han. Siri vred sig otåligt, men när hon inte kunde sova för sin systers pipande, så ställde hon sig yrvaket upp, smällde kudden på den sovande Tossa och lade sig på köksoffan istället.
Gubbo suckade och gick och lade sig, men kunde uppenbarligen inte sova. Han provade att räkna får. Att räkna skor. Att räkna giraffer. Att räkna kottar. Inget hjälpte.
Så plötsligt blev det morgon, och flickorna hoppade upp på den utmattade gubbens mage och stuttsade runt.
- Vihoop! Hoppi hopp, tallekott! skrattade Tossa när hon gjorde en kullerbytta ner från magen till soffan. Hon slog i sin lilla axel och pep lite hest
- Nej, tallekott, hoppi hopp liten topp i loppa hoppa!
- Sluta nu, Smilla Lilla! Sa Siri och drog ner Tossa från soffan.
- Hungiiii Hungiiii, skrek flickorna i kör.
Det hade ju redan blivit förmiddag och dags för mat. Gubben var vanligtvis inte en särskilt bra kock, men när han bjudit in sina grannar på lasagne för fem år sen så gillade de underligt nog den!
Sagt och gjort. Gubben började vispa ihop hans berömda lasagne, och de små flickorna hjälpte till. När Tossa var nära att dimpa ner i formen, så plockade han bort henne helt enkelt och lät henne leka med katten Grå. Tossa drog honom i svansen och när katten började springa så dinglade Tossa efter så hon tappade skorna i lasagnen som gubben var nära att ställa i ugnen. Eftersom skorna var lika stora som havrefras-puffar så gjorde det inget.
När lasagnen väl var i ugnen så blev Tossa otålig.
- När är lasagnen-i-nennen klar? och hoppade upp och ner helt barfota.
- Tjaaaa.. Den är klar när den ser ut som köksoffan! Sa Gubbo och tyckte att det var en mycket bra gemförelse. Soffan var nämligen ljusbrun.
- När soffan ser ut som lasagnen? Frågade Tossa. Men blir man inte kladdig när man sätter sig då?
- Nejnej, sade Gubbo irriterat (Tossa missförstod alltid, tyckte han).
- Soffan ser ut som lasagnen, du sa ju det! gapade Tossa, som också blev lite irriterad.
De höll på att kackla i cirka 12 minuter och 36 sekunder, sedan var lasagnen som soffan.
- Vet ni vad? sa Siri, som äntligen fick något ur sig.
- Neeej?, sade Gubbo och Tossa i kör.
- Jag tror faktiskt att lasagnen är klar när den är färdig!
Tossa och Gubbo fattade inte ett jota, men det struntade Siri i. Sedan satte de sig till bords och smaskade lasagne.
Slut på kapitel 2.
(C) Tricia Johansson, Madeleine Johansson och Per-Anders Johansson. Skriven av Tricia, idéer av Per-Anders och Madeleine.
Kapitel 2 - "När soffan ser ut som lasagnen?"
När Siri och Tossa hade gått och lagt sig i sin skokartong och snarkade i kör, så började Gubbo bli uttråkad. Han kikade ut och fick se en räv. Mer än så hände det inte. Plötsligt hörde han ett pip bakom sig. Det var Tossa som drömde, misstänkte han. Siri vred sig otåligt, men när hon inte kunde sova för sin systers pipande, så ställde hon sig yrvaket upp, smällde kudden på den sovande Tossa och lade sig på köksoffan istället.
Gubbo suckade och gick och lade sig, men kunde uppenbarligen inte sova. Han provade att räkna får. Att räkna skor. Att räkna giraffer. Att räkna kottar. Inget hjälpte.
Så plötsligt blev det morgon, och flickorna hoppade upp på den utmattade gubbens mage och stuttsade runt.
- Vihoop! Hoppi hopp, tallekott! skrattade Tossa när hon gjorde en kullerbytta ner från magen till soffan. Hon slog i sin lilla axel och pep lite hest
- Nej, tallekott, hoppi hopp liten topp i loppa hoppa!
- Sluta nu, Smilla Lilla! Sa Siri och drog ner Tossa från soffan.
- Hungiiii Hungiiii, skrek flickorna i kör.
Det hade ju redan blivit förmiddag och dags för mat. Gubben var vanligtvis inte en särskilt bra kock, men när han bjudit in sina grannar på lasagne för fem år sen så gillade de underligt nog den!
Sagt och gjort. Gubben började vispa ihop hans berömda lasagne, och de små flickorna hjälpte till. När Tossa var nära att dimpa ner i formen, så plockade han bort henne helt enkelt och lät henne leka med katten Grå. Tossa drog honom i svansen och när katten började springa så dinglade Tossa efter så hon tappade skorna i lasagnen som gubben var nära att ställa i ugnen. Eftersom skorna var lika stora som havrefras-puffar så gjorde det inget.
När lasagnen väl var i ugnen så blev Tossa otålig.
- När är lasagnen-i-nennen klar? och hoppade upp och ner helt barfota.
- Tjaaaa.. Den är klar när den ser ut som köksoffan! Sa Gubbo och tyckte att det var en mycket bra gemförelse. Soffan var nämligen ljusbrun.
- När soffan ser ut som lasagnen? Frågade Tossa. Men blir man inte kladdig när man sätter sig då?
- Nejnej, sade Gubbo irriterat (Tossa missförstod alltid, tyckte han).
- Soffan ser ut som lasagnen, du sa ju det! gapade Tossa, som också blev lite irriterad.
De höll på att kackla i cirka 12 minuter och 36 sekunder, sedan var lasagnen som soffan.
- Vet ni vad? sa Siri, som äntligen fick något ur sig.
- Neeej?, sade Gubbo och Tossa i kör.
- Jag tror faktiskt att lasagnen är klar när den är färdig!
Tossa och Gubbo fattade inte ett jota, men det struntade Siri i. Sedan satte de sig till bords och smaskade lasagne.
Slut på kapitel 2.
(C) Tricia Johansson, Madeleine Johansson och Per-Anders Johansson. Skriven av Tricia, idéer av Per-Anders och Madeleine.
torsdag 17 november 2011
Bloggen fyllde 2 år!!!
Den 2 november nu fyllde Skrivarkonst 2 år! Wow, jag har aldrig haft en blogg så länge. Fast jag har bloggat innan, men inte på en och samma blogg.
Grattis bloggen!
Grattis bloggen!
Vackert
Jag tror livet är vackert.
Jag borde leva det var dag
Men det vackra tycks försvinna och kvar där står jag.
Jag ser det vackra
Men kanske inte en gåva för mig.
Jag lever och andas, men bara för dig.
Livet är ömtåligt, och väldigt känsligt.
Att känna så, borde vara mänskligt.
Jag att förtränga är det jag gör.
Men jag hoppas att jag aldrig dör.
Inte på grund av det psykiska i alla fall menat.
Jag måste dra nu, så inte det vackra blir försenat.
Mitt liv en saga.
Det vackra och det svaga.
Så nu ska jag banne mig skita i att klaga.
(C) Tricia Johansson 2011
Jag borde leva det var dag
Men det vackra tycks försvinna och kvar där står jag.
Jag ser det vackra
Men kanske inte en gåva för mig.
Jag lever och andas, men bara för dig.
Livet är ömtåligt, och väldigt känsligt.
Att känna så, borde vara mänskligt.
Jag att förtränga är det jag gör.
Men jag hoppas att jag aldrig dör.
Inte på grund av det psykiska i alla fall menat.
Jag måste dra nu, så inte det vackra blir försenat.
Mitt liv en saga.
Det vackra och det svaga.
Så nu ska jag banne mig skita i att klaga.
(C) Tricia Johansson 2011
fredag 7 oktober 2011
måndag 5 september 2011
lördag 3 september 2011
Ring snuten!
"Ring snuten, min arm är bruten!"
"Ring snuten med en gång, grannen hotar med att hoppa från sing balkong!"
"Ring snuten på ett ett två, inbrottstjuvarna kommer då och då!"
"Ring snuten nu! För min kompis är homosexuell och gillar Nalle Puh!"
"Ring snuten! Min polare blev stjuten! (i en skottkärra)"
"Ring snuten för alla problem du har, så du nån gång håller truten!"
"Ring snuten med en gång, grannen hotar med att hoppa från sing balkong!"
"Ring snuten på ett ett två, inbrottstjuvarna kommer då och då!"
"Ring snuten nu! För min kompis är homosexuell och gillar Nalle Puh!"
"Ring snuten! Min polare blev stjuten! (i en skottkärra)"
"Ring snuten för alla problem du har, så du nån gång håller truten!"
Ring snuten!
"Ring snuten, min arm är bruten!"
"Ring snuten med en gång, grannen hotar med att hoppa från sing balkong!"
"Ring snuten på ett ett två, inbrottstjuvarna kommer då och då!"
"Ring snuten nu! För min kompis är homosexuell och gillar Nalle Puh!"
"Ring snuten! Min polare blev stjuten! (i en skottkärra)"
"Ring snuten för alla problem du har, så du nån gång håller truten!"
(C) Tricia Johansson
"Ring snuten med en gång, grannen hotar med att hoppa från sing balkong!"
"Ring snuten på ett ett två, inbrottstjuvarna kommer då och då!"
"Ring snuten nu! För min kompis är homosexuell och gillar Nalle Puh!"
"Ring snuten! Min polare blev stjuten! (i en skottkärra)"
"Ring snuten för alla problem du har, så du nån gång håller truten!"
(C) Tricia Johansson
lördag 30 juli 2011
Problem fri..
När jag känner att jag lever måste jag ta till otäcka metoder
När rakbladet öppnar huden så måste jag le
När tändstickans efterglöd borrar in i armen måste jag le
När nålen letar sig in i kroppen måste jag be
”Gud, ta mig inte till himlen jag måste leva, måste se”
Allt detta var det jag kände
Ett destruktiv val
En sjukhussal
Sy några stygn till
Att inte leva på det sätt jag vill
Jag tror livet är vackert
Glasmurarna skyddar
Men ack vad dessa är känsliga
Nästan lika känsliga som mina armar är mänskliga
Ärren skulle jag aldrig operera bort
de är en del av mig
En elak del som jag inte kan dölja
En tröttsam väg jag måste följa
Då skulle inte jag vara jag
Jag, Tricia, som snart ser en problemfri dag
(C) Tricia Johansson 30 Juli 2011
När rakbladet öppnar huden så måste jag le
När tändstickans efterglöd borrar in i armen måste jag le
När nålen letar sig in i kroppen måste jag be
”Gud, ta mig inte till himlen jag måste leva, måste se”
Allt detta var det jag kände
Ett destruktiv val
En sjukhussal
Sy några stygn till
Att inte leva på det sätt jag vill
Jag tror livet är vackert
Glasmurarna skyddar
Men ack vad dessa är känsliga
Nästan lika känsliga som mina armar är mänskliga
Ärren skulle jag aldrig operera bort
de är en del av mig
En elak del som jag inte kan dölja
En tröttsam väg jag måste följa
Då skulle inte jag vara jag
Jag, Tricia, som snart ser en problemfri dag
(C) Tricia Johansson 30 Juli 2011
måndag 11 juli 2011
Lyckas
Jag ställer mig under det fantastiska trädet
Jag tittar upp på molnen
Varför kan jag inte lyckas?
Jag ser mig förvirrat omkring
Jag går ifrån trädet
sätter mig på en parkbänk
Kanske jag kan lyckas om jag sitter och vilar?
Varför kan jag inte lyckas?
Jag går vidare till en kiosk
Köper en varmkorv
Tänker på livet som alla tar för givet
men inte jag
Jag kan inte ta något för givet
Det blir bara fel då
Jag tror jag lyckas om jag gör så
Bara jag inte försöker vara någon annan
Då kommer jag lyckas
Jag tittar upp på molnen
Varför kan jag inte lyckas?
Jag ser mig förvirrat omkring
Jag går ifrån trädet
sätter mig på en parkbänk
Kanske jag kan lyckas om jag sitter och vilar?
Varför kan jag inte lyckas?
Jag går vidare till en kiosk
Köper en varmkorv
Tänker på livet som alla tar för givet
men inte jag
Jag kan inte ta något för givet
Det blir bara fel då
Jag tror jag lyckas om jag gör så
Bara jag inte försöker vara någon annan
Då kommer jag lyckas
söndag 10 juli 2011
lördag 2 juli 2011
fredag 1 juli 2011
Statistiken på poeter.se
Tack för alla som besökt min sida! Tack även för alla (i skrivande stund) 568 applåder!
/Hihi, Tricia
Hallisar
Jag såg en gång en hand på väggen
En häxhand
Jag skrek så rösten skar sig
Jag vände mig om, tappade ögonen
Jag skrek ännu högre
Rösten ekade genom huset
Och genom mig
Hallisar över väggarna
Jag tror jag förstod hur underbart elakt allt kändes
En häxhand
Jag skrek så rösten skar sig
Jag vände mig om, tappade ögonen
Jag skrek ännu högre
Rösten ekade genom huset
Och genom mig
Hallisar över väggarna
Jag tror jag förstod hur underbart elakt allt kändes
onsdag 29 juni 2011
Saker ni - kanske - inte vet om mig!
Min aftonbladetblogg var värd 13 644 kr på bloggvarde.se!
---
Mitt dopnamn var först Patricia, men sen bytter jag namn till Tricia år 2008!
---
Farmors farbror var lite småkänd konstnär (Birger Berntsson), och enligt farmor har jag ärvt hans penselförmåga!
---
Jag livrädd för fiskmåsar, eftersom en mås anföll mig och min tonfiskmacka i lysekil 2010!
---
Jag är rädd för fjärilar, särskilt vita/ljusgula, eftersom jag såg en fjäril stor som en fågel i Indien 2005!
---
Jag kom in i en musikklass i 8an efter att ha provsjungit.
---
Det skrevs en artikel om min förra blogg i Bloggande Ifokus!
---
När jag var liten så hade jag sopranröst och sjöng massor i kyrkan.
---
Jag blev knivhotad en gång när jag gick i 7an.
---
Jag har telefonskräck, och kan inte prata i telefon mer än exakt 7 minuter!
---
Ibland känner jag inte igen mig själv i spegeln, och tror därför att det står någon annan framför mig.
---
Mitt dopnamn var först Patricia, men sen bytter jag namn till Tricia år 2008!
---
Farmors farbror var lite småkänd konstnär (Birger Berntsson), och enligt farmor har jag ärvt hans penselförmåga!
---
Jag livrädd för fiskmåsar, eftersom en mås anföll mig och min tonfiskmacka i lysekil 2010!
---
Jag är rädd för fjärilar, särskilt vita/ljusgula, eftersom jag såg en fjäril stor som en fågel i Indien 2005!
---
Jag kom in i en musikklass i 8an efter att ha provsjungit.
---
Det skrevs en artikel om min förra blogg i Bloggande Ifokus!
---
När jag var liten så hade jag sopranröst och sjöng massor i kyrkan.
---
Jag blev knivhotad en gång när jag gick i 7an.
---
Jag har telefonskräck, och kan inte prata i telefon mer än exakt 7 minuter!
---
Ibland känner jag inte igen mig själv i spegeln, och tror därför att det står någon annan framför mig.
Hemma från göteborg
Igår var jag, Madde och mamma i gbg. Det var jättemysigt. Jag köpte ett par gröna, leopardmönstrade byxor, i silkesmjukt tyg. De är sjukt snygga ska ni veta. Ni får se dem imorn. Sedan köpte jag skottsrutiga, färgglada kortbyxor, två bh:ar, och trosor. Jag köpte också massa onödiga saker, som bara var sååååå kawaii! Det var sudd, klistermärken i plast, och en söt liten börs som man kan lägga småpengar i! Älskar söta saker, jag samlar nämligen på det. Har en hel hylla i mitt rum med t.ex ”hello kitty”, ”moshi moshi kawaii” och mangafigurer från japan. Har aldrig vart i japan, men skulle inte säga nej mot att åka dit!
Här kommer lite bilder, de är tagna med camen, så bättre bilder kommer i morgon, för jag orkade inte ta dem nu.
Börs
Stickers
Sudd med nallebjörnar. Lägg märke till piercingen i läppen. Köpte den igår. Hade piercing i läppen när jag var ”emo”, sen växte det igen. Men för några dagar sen tryckte jag in ett örhänge, och det gjorde inte alls ont. Så. Nu har jag piercing igen bara inte med ett så stort smycke som jag hade då, utan en liten pärla.
/T
Här kommer lite bilder, de är tagna med camen, så bättre bilder kommer i morgon, för jag orkade inte ta dem nu.
Börs
Stickers
Sudd med nallebjörnar. Lägg märke till piercingen i läppen. Köpte den igår. Hade piercing i läppen när jag var ”emo”, sen växte det igen. Men för några dagar sen tryckte jag in ett örhänge, och det gjorde inte alls ont. Så. Nu har jag piercing igen bara inte med ett så stort smycke som jag hade då, utan en liten pärla.
/T
Midsommar + dokumentär
Jag och Madde skippade midsommar och gjorde istället en liten fotodokumentär! Här kommer den...
Kommer nog publicera fler videobloggar inom kort!
Kommer nog publicera fler videobloggar inom kort!
Jag tittar
Jag tittar på solen, men blir inte bländad
Jag tittar på molnen, men ser inga figurer
Jag tittar på trädet, men ser inga fåglar
Jag tittar på månen, men ser inte ljuset
Jag tittar i spegeln, men ser inte mig själv
(C) Tricia Johansson 2011
Jag tittar på molnen, men ser inga figurer
Jag tittar på trädet, men ser inga fåglar
Jag tittar på månen, men ser inte ljuset
Jag tittar i spegeln, men ser inte mig själv
(C) Tricia Johansson 2011
tisdag 21 juni 2011
Madde gästbloggar
Hejsan!
Nu är de Madde (Tricias syster) som skriver! Tänkte gästblogga lite här och skriva om hur det är att ha en syster med ADHD och bipolär.
Asså jag har tänkt mycket på det här med min systers diagnoser. Visst det kan vara svårt och ledsamt ibland men om inte Tricia skulle haft ADHD och bipolär skulle hon inte var samma person. Hon skulle inte haft samma personlighet och egenskaper, talanger, begåvningar som hon har idag. Vi skulle inte alls stå varandra så nära som vi gör och Jag skulle nog inte heller vart samma person.
Slutord tillägnade Madeleine från Tricias bok "Gröna nyanser".
Jag har lärt mig så mycket av min syster om psykologi och diagnoser.
Om Tricia inte hade haft ADHD skulle ja fortfarande tro att alla som har de va "konstiga", och allmänt dumma/knäppa. Aa ja trodde faktiskt att det var så innan ja fick reda på att min syster hade just ADHD. Jag kommer ihåg när jag var mindre så bodde vi i ett hus och i vårt villaområde så bodde det en kille som hade ADHD. jag och min syster trodde han va helt konstig (det va innan Tricia hade fått sin diagnos) och vi va nästan lite rädda för honom. Vi sa jämt sånt som "Aa det är han med ADHD"
Jag gillar inte att det finns dom som nedverderar sånna med diagnoser som är psykist sjuka. Men sammtidigt kan ja förstå och vet hur lätt det är att skapa sig egna fördommar och tankar om hur de kan vara. jag hör ofta dom som säger typ "Ditt jävla ADHD-barn" eller "CP-barn" För även CP är en diagnos/sjukdom! Det har nu mera blivit som ett skällsord och det är synd för det finns fortfarande dom som har den diagnosen.
Jag har lärt mig att man inte ska ha fördommar om psykist sjuka. Man kan inte säga att det är på ett visst sätt för än man har sett det på riktigt. Det är just denna bloggens budskap om att motverka fördommar om psykist sjuka.
På vilket sätt kan det vara svårt eller jobbigt att ha en syster som är psykist sjuk?
Ibland kan det vara svårt att planera saker som man ska göra t.ex att åka till Liseberg. Ena minuten kan hon säga att hon vill åka dit och i nästa minut har hon ändrat sig helt och vill inte alls längre.^^ Man kan aldrig ta något förgivet liksom.
Sen är de jobbigt när folk har en massa fördommar och säger saker som "Jävla ADHD-barn" utan att dom vet att min syster har det och inte äns vet hur nån med ADHD är och vad det innebär att ha det.
Skrivet av Madeleine Johansson 2011
Nu är de Madde (Tricias syster) som skriver! Tänkte gästblogga lite här och skriva om hur det är att ha en syster med ADHD och bipolär.
Asså jag har tänkt mycket på det här med min systers diagnoser. Visst det kan vara svårt och ledsamt ibland men om inte Tricia skulle haft ADHD och bipolär skulle hon inte var samma person. Hon skulle inte haft samma personlighet och egenskaper, talanger, begåvningar som hon har idag. Vi skulle inte alls stå varandra så nära som vi gör och Jag skulle nog inte heller vart samma person.
Slutord tillägnade Madeleine från Tricias bok "Gröna nyanser".
Jag har lärt mig så mycket av min syster om psykologi och diagnoser.
Om Tricia inte hade haft ADHD skulle ja fortfarande tro att alla som har de va "konstiga", och allmänt dumma/knäppa. Aa ja trodde faktiskt att det var så innan ja fick reda på att min syster hade just ADHD. Jag kommer ihåg när jag var mindre så bodde vi i ett hus och i vårt villaområde så bodde det en kille som hade ADHD. jag och min syster trodde han va helt konstig (det va innan Tricia hade fått sin diagnos) och vi va nästan lite rädda för honom. Vi sa jämt sånt som "Aa det är han med ADHD"
Jag gillar inte att det finns dom som nedverderar sånna med diagnoser som är psykist sjuka. Men sammtidigt kan ja förstå och vet hur lätt det är att skapa sig egna fördommar och tankar om hur de kan vara. jag hör ofta dom som säger typ "Ditt jävla ADHD-barn" eller "CP-barn" För även CP är en diagnos/sjukdom! Det har nu mera blivit som ett skällsord och det är synd för det finns fortfarande dom som har den diagnosen.
Jag har lärt mig att man inte ska ha fördommar om psykist sjuka. Man kan inte säga att det är på ett visst sätt för än man har sett det på riktigt. Det är just denna bloggens budskap om att motverka fördommar om psykist sjuka.
På vilket sätt kan det vara svårt eller jobbigt att ha en syster som är psykist sjuk?
Ibland kan det vara svårt att planera saker som man ska göra t.ex att åka till Liseberg. Ena minuten kan hon säga att hon vill åka dit och i nästa minut har hon ändrat sig helt och vill inte alls längre.^^ Man kan aldrig ta något förgivet liksom.
Sen är de jobbigt när folk har en massa fördommar och säger saker som "Jävla ADHD-barn" utan att dom vet att min syster har det och inte äns vet hur nån med ADHD är och vad det innebär att ha det.
Skrivet av Madeleine Johansson 2011
söndag 8 maj 2011
onsdag 13 april 2011
Gungan
Det var en gång en tjej.
Hon gungade. Hon gungade så ofta, att gungan hade lärt sig att den var till för att gungas.
En dag, behövde inte flickan ta fart på gungan.
Den gungade av sig själv, och sedan dess har den aldrig slutat gunga.
Hon gungade. Hon gungade så ofta, att gungan hade lärt sig att den var till för att gungas.
En dag, behövde inte flickan ta fart på gungan.
Den gungade av sig själv, och sedan dess har den aldrig slutat gunga.
torsdag 20 januari 2011
Fullmånens sken
I fullmånens sken,
dansar min själ,
som inte finns där jag vill ha den.
Den dansar, med de allra vackraste
rörelser, och jag ser på medan den
uppslukas av skenet från den
runda gestalt ovanifrån.
Jag tittar intresserat på när den
sakta faller tillbaka till min kropp,
och omsluter mig med en pirrig
känsla i bröstet.
Nu finns den där jag vill ha den,
tänker jag och somnar in.
dansar min själ,
som inte finns där jag vill ha den.
Den dansar, med de allra vackraste
rörelser, och jag ser på medan den
uppslukas av skenet från den
runda gestalt ovanifrån.
Jag tittar intresserat på när den
sakta faller tillbaka till min kropp,
och omsluter mig med en pirrig
känsla i bröstet.
Nu finns den där jag vill ha den,
tänker jag och somnar in.
onsdag 19 januari 2011
fredag 14 januari 2011
Mer ansvar
Okej, nu låter jag som om jag var en i "Ung och bortskämd", men erhm.. Jag har typ aldrig lagat ordentlig mat förut! Okej, makaroner kan jag väl åstadkomma, men annars, nej. Så på ett möte frågade boendestöd vad de skulle hjälpa till med mer, och då tog jag mig i kragen och sa att jag ville lära mig laga mat.
Min syn på mat har alltid varit snedvriden. De misstänker att jag har en ätstörning då jag äter allt för lite, men ändå är lite lätt överviktig. Men jag har börjat röra på mig mer, så jag tror att maten är problemet. Kanske jag kan gå ner lite, om jag gör hemlagad mat? För känner jag mig stolt över något jag själv gjort, så kanske jag kan få lite mer rutiner, och då kan jag kanske gå ner en aning. Inte för att jag vill sträva efter att vara smal, utan för att vara hälsosam och välmående.
En annan sak som blivit toppen är att jag börjar komma ihåg min medicin själv! Grattis till mig!! Jag har alltid glömt av den, och mina föräldrar får alltid komma ihåg den åt mig. Men nu är jag ju fan vuxen, jag måste kunna klara mig själv! Så jag har satt mobilen på larm kl. 08:30 (Morgonmedicin), 15:30 (eftermiddagsmedicin) och 20:00 (kvällsmedicinen/natt). Och jag har tidigare typ aldrig använt min mobil, tycker mest den var ivägen, men nu har jag börjat ta mer ansvar! Stort grattis till mig!
Min syn på mat har alltid varit snedvriden. De misstänker att jag har en ätstörning då jag äter allt för lite, men ändå är lite lätt överviktig. Men jag har börjat röra på mig mer, så jag tror att maten är problemet. Kanske jag kan gå ner lite, om jag gör hemlagad mat? För känner jag mig stolt över något jag själv gjort, så kanske jag kan få lite mer rutiner, och då kan jag kanske gå ner en aning. Inte för att jag vill sträva efter att vara smal, utan för att vara hälsosam och välmående.
En annan sak som blivit toppen är att jag börjar komma ihåg min medicin själv! Grattis till mig!! Jag har alltid glömt av den, och mina föräldrar får alltid komma ihåg den åt mig. Men nu är jag ju fan vuxen, jag måste kunna klara mig själv! Så jag har satt mobilen på larm kl. 08:30 (Morgonmedicin), 15:30 (eftermiddagsmedicin) och 20:00 (kvällsmedicinen/natt). Och jag har tidigare typ aldrig använt min mobil, tycker mest den var ivägen, men nu har jag börjat ta mer ansvar! Stort grattis till mig!
söndag 9 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)