Var är Trolla nu då?!

Ur mina berättelser om (nya) Trixie & Truls.
Finns även här Trixie & Truls tecknad serie.

- - -

Var är Trolla nu då?!

Ur en springa i dörren kan Trixie se att Trolla inte är där hon hade lämnat henne. Det vill säga, ute på gården.
"Var är den där ungen nu då?" säger hon högt och ser till sin lättnad och Trolla stod bakom henne.
"Jag är här!" piper hon och ser mycket belåten ut.

Trixie springer runt och letar i de stora skåpen. Hon försöker att springa ordentligt för det ligger ju grejer precis överallt.
"Vad letar du efter?" undrar Trolla nyfiket och guppar upp och ner på stolen.
"Efter nåt vi kan sysselsätta oss med, så du inte försvinner".

Hon behövde inte sagt meningen, för sekunden därefter var stolen tom.
"Åååh, det är hopplöst med barn", suckar Trixie och stänger alla skåpdörrar och börjar plocka i alla grejer som ligger nedanför skåpen.
"De är ju inte stilla en nanosekund".

Dagen går och Trixie springer runt mellan alla rum på Kilroy's manor. Det är många rum, nästan hundra stycken, om man räknar med alla otaliga förråd. En arg röst hörs från trappan bakom.
"Du hade ETT jobb! ETT! Varför är du så.. ja, varför är du såååå.."
Truls står där och hittar inte orden.
"Sååå?" upprepar Trixie och ser trixig ut.
"Ja, så." svarar Truls.
"Du hade ett jobb, det var att vakta Trolla, vart är hon nu?"
"Öh, jag vet inte" svarar Trixie och tittar spontant ut genom fönstret. Trolla leker för fullt upp-och-ner i ett träd. Det är något med den där trollungen och träd?! Förra gången hade hon sett till att fastna i ett, men nu verka hon vara bättre vän med trädet.

"Där är hon!" pekar Trixie och Truls tittar på vad som ser ut som ett träd med ett troll i.
"Ja hon hänger upp och ner, du har ansvaret för om hon ramlar och landar på huvudet"
Nu är det Trixie som plötsligt försvunnit, snarare sprungit iväg, snabbt som attan.

Illustration till berättelsen.

En time-lapse illustrations-video.

Trixie & Truls soundtrack:

"The Change" komponerad av mig.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 17/3-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Springa"

- - -

/Oraklet

Inget vittne

Inget vittne

Jag har inget vittne,

alltså har det inte hänt.

Jag har ingen som tror mig,

nåja nån enstaka har jag,

men det flesta andra, nej.

Jag har inget minne,

från vissa av sakerna.

Har bara fragment,

för vad som hänt.

Jag har inget vittne,

alltså ingen som var där.

Ingen som såg,

och det var bra.

På sätt och vis kanske en fördel.

Jag hade inte kunnat se vittnet i ögonen,

om detta vittne funnits.

Demonerna som är i mitt huvud ibland kan ha många skepnader. Och om vittnet i dikten fanns, skulle den blivit ännu en demon.

En passande låt till dikten. "Blott en dag". Man ska ta ett ögonblick i sänder. Video inspelad i onsdags på min pianoövning i kyrkan.

- - -

Dagens skrivpuff 25/2-19:
"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Vittne"

- - -

/Oraklet

Otrolig känsla

Ur mina berättelser om Avoranic.
Finns även under Planeten Norphor och Cassidy och Castor.

- - -

Otrolig känsla

Det var en otrolig känsla. Av nedstämdhet. Hon kunde inte urskilja mörkt från ljust och ljust från mörkt. Allt kändes hopplöst nu.

Cassidy tittade på Noria.
"Jag vet att det kan kännas så just nu" sa hon.
Noria tittade upp och nickade till svar.

Just nu, det känns alltid såhär. Hon vet inte varför och kanske slutar hon även bry sig. Men hon var glad att hon hade en vän i det hela.
"Du älskade honom eller hur?"
Noria nickade till svar igen. Cassidy visste precis allt hon kände. Hur kunde hon veta det?
"Älskade du någon, du vet, när du bodde på Jorden?" frågade Noria och Cassidy tittade genast ner i marken.
"Ja".
"Hur gick det med den personen?"
Noria ångrade lite att hon ställde frågan när hon såg Cassidys ansiktsuttryck. Nu såg hon också nedstämd ut.
"Hon dog".
Noria ångrade att hon frågade nu. Nels var i alla fall inte död. Han var bara rent omöjlig. Avoranic må vara en värld med mycket som Jorden aldrig hade. Men kärlek fungerar alltid den samma. Det gör ont, en otrolig känsla man inte kan mäta med något. Avoranic har tre blodröda månar på nätterna. Jorden har en vit lysande måne. Det finns många olikheter. I Avoranic är det inte ovanligt att små barn utvecklar konsten att kunna förflytta saker med tankekraft. Sådant kan inte jordiska barn göra. Men kärleken är densamma överallt.

"Får jag fråga om det var därför du flyttade hit?" frågar Noria.
"Åh nej, verkligen inte. Hit kom jag av en ren slump faktiskt".
"Så du vill inte vara här?"
"Jo såklart. Jag saknar jorden ibland, men jag vill vara här mer än där. Jag hade inget liv som var värt att leva där".

Kärleken är den samma överallt. Men även livslusten. Otroliga känslor.

Noria.

SOUNDTRACKS:

Dark musings - komponerad av mig:

En gammal video där jag spelar delar ur "Can you feel the love tonight" (från Lejongkungen) på viola och piano:

- - -
Inspirerad av dagens Skrivpuff 13/2-19: "Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Otrolig"

- - -

/Oraklet

Hon vill inte tillhöra det här

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Hon vill inte tillhöra det här

Sönderslagna glas, flaskor som vält, allt var kaos. En mamma som låg på soffan medvetslös. En flicka som fick ringa ambulansen. Det är kaos i huvudet och hon vill inte tillhöra det här. Miranda tittar på klockan, hon har suttit på sjukhuset i två timmar. Mamma har inte vaknat upp. Men så ser hon två välbekanta siluetter i sjukhuskorridoren. Det är Samantha och Damien.

"Vi gick hem till dig efter att du stuckit för du hade glömt din väska. Vi såg ambulansen och skyndade efter."

Samantha slår armarna om Miranda och kramen mottages tacksamt.

"Jag är så ledsen, Marre".

De väntar på att tiden ska utvisa vad som ska hända härnäst. Miranda är borta i ett parallellt universum och de andra är nånstans där i tankarna de också. De tre ungdomarna sitter på rad i väntrummet.

Läkaren tittar på Miranda. Han ser först stram ut, men sen skymtas ett litet leende.

"Din mamma kommer bli bra igen", säger han. "Men frågan är vad som ska hända med dig nu."

Miranda vet precis vad läkaren menar. Hon har nästan precis fått komma hem till sin mamma igen efter att ha varit placerad på andra ställen. Hon har mixade känslor kring hela situationen.

Det är svårt att leva med en förälder som inte kan ta hand om sig själv, men det är lika svårt att inte känna att man har ett riktigt hem. Tankarna far i huvudet.

Läkaren sätter sig bredvid Miranda.

"Du, än så länge kommer det inte hända någonting. Blir din mamma bättre och hon börjar sköta sig, så kan det hända att ingen kommer ta dig iväg någon annan stans"

Miranda vill kunna tro på de orden. Att hennes mamma blir den mamma hon alltid önskat sig. 

Samantha och Damien sitter bara tysta och tittar ner på sina händer. När läkaren har gått ger Samantha Miranda en kyss och så säger de hej då för den här dagen.

"Du vet, jag har också en strulig familj. Jag vet hur det är. Och om jag inte är hemma snart så kommer någon göra ett stort väsen av det. Så jag måste nog gå", säger Samantha, fast det märks att hon inte riktigt vill gå.

"Jag förstår. Tack för att ni kom, båda två".

Sam mår odefinierat.

Tyckte denna video där jag spelar en egen tolkning av "Mio babbino caro" i Trollhättans Missionskyrka passar bra till berättelsen på något vis. Musiken i videon är lite vemodig...

Soundtrack till berättelsen:

Mina berättelser har ett soundtrack som är skrivet just för den berättelsen. Men ibland kan de ha flera soundtrack. Har dock inte skrivit nått nytt sen "Somber" till "Mina sinnen ljuger inte" i musikväg.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 27/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Höra till/tillhöra"

- - -

/Oraklet

Han kämpar, han gör faktiskt det

Kämpar för att inte hata.
Han kämpar verkligen.
Med knytnäven i fickan och med ögonen helt blanka.
Så onödigt känslomässig,
så onödigt sentimental.
Men den där andra människan,
han har förstört allt.

Kämpar för att inte bli ledsen,
inte bli arg,
inte bli förtvivlad.
Han känner det som att hela magen har blivit en sten.
Knytnäven är kvar i fickan,
men den ska inte komma ut.
Såklart, man skadar inte andra,
man får bara själv bli skadad, av andra.

Kämpar emot sorgen,
emot det nattsvarta,
emot världen.
Inget känns så tungt som det här.
De säger att han inte får tänka på gamla grejer,
trots att gamla grejer förföljer honom.
Han kämpar,
han gör faktiskt det.

Visserligen min kvinnliga karaktär Trixie i den här illustrationen, men jag tyckte den passade.

Då denna text inte ingår i någon av mina berättelser så har denna text inget eget soundtrack. Så jag får ta min senaste video från när jag övade på det akustiska pianot i missionskyrkan och låtsas att det är typ ett soundtrack, även om musiken inte direkt passar alls.

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 23/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kämpar för"

- - -

/Oraklet

Hoppa av och allt vad det innebär

Ur min berättelse om Ingrid den udda.
Finns även under Den udda och Aline.

- - -

Hoppa av och allt vad det innebär

Ingrid vill ibland bara hoppa av livet. Det är för mycket att tänka på och för mycket att göra och nu är Konrad inlagd på sjukhus. Olyckan med Konrad har gjort att Ingrids ångest och depression blivit mycket sämre. Trots att hon och Konrad aldrig hade kommit överens, eller ens gillade varandra. Olyckan hade skakat om alla, och ingen visste när Konrad skulle vakna. Och om han ens skulle det.

Musikaffären var tom och Ingrid satt på en pall med sin elbas. Hon vill hoppa av musiken också. Inget låter bra och förstärkaren brummar högt och allt känns jättejobbigt.

Plötsligt klingar det till i dörren till affären. Ingrid tittar upp och ser ett ansikte hon känner igen.

"Aline!" nästan skriker hon och springer fram, faller i hennes armar.

"Men Ingrid, vad har hänt?"

Aline blir orolig och kramar Ingrid hårt.

"Inget, det är bara en sån där dag, du vet", svarar Ingrid.

"Ja jag vet. Jag ville mest be om ursäkt för jag var så hård mot dig igår. Jag vet hur lätt det är att klandra sig själv". Aline tittar vädjande på Ingrid.

"Äsch det där hade jag faktiskt glömt, jag hade så mycket att tänka på", säger Ingrid med ett leende.

Aline funderar och säger sedan:

"Var det du som spelade på basgitarren? Det hördes ut och lät jättefint"

"Äsch, så säger du bara"

"Nej, det är säkert!"

Plötsligt klingar butiksklockan till igen. Med blodigt bandage på huvudet och staplande steg. Där är Konrad. Varken Ingrid och Aline vet inte vad de ska säga.

"Jag var tvungen att säga förlåt", sa Konrad tyst.

"Va?"

Ingrid bara gapar.

"Du borde ta igen dig på sjukhuset? Jag visste inte ens att du vaknat. Jag var så orolig"

"Var du orolig? Jag som varit den mest elaka arbetsledare man kan tänka sig. Jag förtjänade inte att vakna upp" svarar Konrad och ögonen börjar bli blanka av tårar.

"Så farligt var det inte" försöker Ingrid men vet inte hur hon ska fortsätta. "Jag menar, det finns anledningar till allt. Jag vet om din hemlighet, du vet..."

"Jaha". Konrad tittar ner i marken. Han vill aldrig titta upp igen.

En illustration jag inte blev helt nöjd med, men den får representera Ingrid ändå.

En liten Art progress video.

Soundtrack till berättelsen om Ingrid:

Låt komponerad av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 18/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Hoppa av"

- - -

/Oraklet

Mirandas ambition

Ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Mirandas ambition

Mirandas ambition var att se sin mamma frisk igen. Hon skulle göra allt för att hjälpa sin mamma, och hon kunde inte tänka på något annat. Hon var uppspelt hela dagen och Sam var lycklig för sin flickväns skull. De gick hand i hand och bara pratade. De kysstes och var helt nykära, trots att de för några veckor sen hatat varandra så att de inte visste vart de skulle ta vägen.

De oroade sig inte för vad det gapande gänget skulle tycka om att två tjejer älskar varandra, de brydde sig inte om någonting. Allt var bara fantastiskt och fint vid denna tidpunkt i livet. Och de klamrade sig fast vid det, för de visste båda att det kunde tas ifrån dem.

"Ska vi gå hem till Damien kanske? Jag vet att han inte längre hänger med gaphalsarna" säger Miranda och tvinnar sitt hår runt pekfingret. Så gör hon bara när hon blir nervös. För ärligt talat visste hon faktiskt inte vart Damien stod. Trots att han uttryckligen sagt att han är på deras sida.

"Ja det gör vi!". Sam blev uppspelt för hon tänkte att hon måste verkligen skaffa fler vänner. Hon kan liksom inte bara ha Miranda och ingen mer. Alla måste ha ett socialt nätverk. Och den som kändes närmast till hands verkar vara Damien.

Eftermiddagen bara försvann. Allt flöt på och Damien skrattade och grät om vart annat. Glädjetårar. Allt kändes så orealistiskt för allt brukade annars vara så hemskt. Men Miranda visste inte vid denna tidpunkt vad som väntade på henne där hemma. Hon visste inte att hennes mamma satt och drack flaska efter flaska, att hon var så evigt trött på livet att hon ville ge sig själv en alkoholförgiftning. Miranda visste inte heller att detta var början på ett rent helvete.

En illustration av en orolig Samantha (Sam).

Den här videon heter "The demon boy", men I min berättelse så föreställer bilden en tjej. Det är för att det ju kan va vilket som egentligen. Jag visste inte att jag skulle använda bilden till denna berättelsen när jag skapade bilden, nämligen.

Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 14/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Ambition"

- - -

Igår spelade jag altfiol i kyrkan och det har tagit mycket av min tid att öva till det. Jag tycker det är väldigt roligt att spela i kyrkan och på ställen där jag får möjlighet. Men idag behövde jag meditera över en text om Samantha och Miranda, och vila lite från övandet. Även om jag planerar att ta fram altfiolen lite senare och öva ändå haha. Men just i detta nu, så kändes det avkopplande att skriva.

/Oraklet

Hur hamnade du där uppe?

Ur mina serier om Nya Trixie och Truls.
Här finns även Gamla Trixie och Truls.

- - -

Hur hamnade du där uppe?

Trixie försöker städa, men det är lika jobbigt att städa en stor herrgård som det låter. Och ingen har hon som kan hjälpa henne heller. För Trolla är ute på vift och Truls är Truls. En evighet, en evighet, en evighet... Och dammsugare-sladden räckte inte genom ens halva korridoren för det är ju så stort överallt.

Det är inte som att Trixie är otacksam över att ha ärvt ett så stort hus och relativt trevligt från sin morbror, men det är så jobbigt att städa stora hus. Särskilt när resten av familjen aldrig hjälper till. Visst, Trolla är ett barn så hon kanske kan få bli lämnad i fred, men Truls?

Trixie kikar ut genom fönstret och ser Truls stå och balansera en sill på nosen. Vad gör den där katten egentligen? "Han är ju galen", funderar Trixie för sig själv. Kanske för galen för att man ska kunna begära att han ska vara till nån som helst hjälp.

Samtidigt som hon kikar ut genom fönstret får hon syn på Trolla. Hon hänger och dinglar i ett av de många döda träden som finns i trädgården. Hur tusan hamna hon där uppe? Och den frågan ställer hon till Trolla när hon springer till hennes undsättning också.

"Hur hamna du där uppe, människa?" undrar Trixie och är både oroad och arg på samma gång.
"Jag är inte ens en människa, utan ett troll, men skitsamma.. jag vet inte! Det började blåsa så mycket att jag flög iväg och fastnade!"
"Ja du kom ju långt innan du fastnade. Skulle inte du ner till hamnen och leka med din barkbåt?" lägger sig Truls i och ler irriterande, fortfarande koncentrerad på sin sill och att den ska balansera på nosen.
"Men om du visste att Trolla satt fast i ett träd, varför hjälpte du henne inte?" frågar Trixie förargad och blänger på Truls och hans evinnerliga sill.
"Jag är också kort, jag kan inte göra något"
"Men jag är lång och du kunde sagt till mig så kunde jag gjorde något för att hjälpa till", svarar Trixie och så börjar de tjafsa om saken.

"Ja såvida jag inte var upptagen med att äta pannkakor... annars hjälper jag alltid troll i nöd!", var Trixies ord innan Trolla avbryter:
"Ska du hjälpa mig nån gång då?"
"Jaha, ja, för jag äter ju inte pannkakor!" garvar Trixie och lyfter ner Trolla från trädet.
"Jag kan inte bestämma mig för om jag gillade att hänga i trädet eller inte" filosoferar Trolla, "för det var lite trevligt att bara dingla och se en bit längre över marken än jag brukar göra". Trolla skrattar och skuttar ner för kullen med sin barkbåt i högsta hugg.

En liten Trixie & Truls serie/illustration

En liten video med soundtrack till texten + illustration progress video

Hela soundtracket till texten:

Låten heter "The Change" och är komponerad och gjord av mig :)

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 11/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Annars"

- - -

/Oraklet

Kort sagt, enligt Sickan

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

- - -

"Ja kort sagt, så var min väns resa till Japan fantastiskt! Han började med att inte hitta toaletten på sitt hotellrum och sen..."
Sickans mun gick i ett och det gick inte att få stopp på honom. Krusberth och Pepp tittade irriterat på varandra - irriterade över att de ens lät honom berätta sin historia igen - och sedan ännu mer irriterat på Sickan. Han kunde inte vara kortfattad, någonsin. "Kort sagt hit, och kort sagt dit", tänkte Pepp men satt ändå kvar och lyssnade.

"... och diskbänken gick av på mitten!", avslutade Sickan nöjt sin berättelse. Sickan hade inte ens varit med på denna resan till Japan, så varför han var så nöjd kunde ingen av de andra förstå. Kort sagt, var alla förvirrade och Sickan mest glad över att få öppna munnen, trots att det inte direkt var en raritet.

"Varför ser ni så buttra ut?" frågade Sickan efter en monolog av diskbänkar som gått av på mitten, toaletter folk inte hittat och om robotar som vägrade konversera med en.
"Nä då, vi avundas bara dina vänner!" svarar Pepp. Innerst inne var hon nog lite avundsjuk att hon bara hade varit i Danmark som längst. Sickan hade inte ens vart så långt, men hela hans huvud är ju fullt av färger och glada erfarenheter så han behöver liksom inte åka nånstans för att uppfylla sina drömmar eller "finna sig själv". Pepp tänker att hela Sickans huvud består av färgglada virvlar som bara virvlar runt och kort sagt är hon faktiskt lite avundsjuk på de också.

Kombinerat soundtrack till texten (i videoform) och video för illustrationen och hur jag gjorde den haha. Allt i ett. Så smart. Eller inte, men det var roligt i alla fall!

- - -

Inspirerad av dagens Skrivpuff 6/1-19:

"Skriv en text (t.ex. skönlitterär, debattinlägg, kåseri) inspirerad av
Kort sagt"

- - -

/Oraklet

Gigantiskt

Två små texter idag. Den ena om Pepp och Sickan och den andra om Trixie, Truls och Trolla.

- - -

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

Du liknar en gigant

Pepp letar kläder och finner absolut ingenting. Vänder upp och ner på låda efter låda. Allt ligger i tvätten och allt hon finner är sådant som är helt omaka. Till slut sätter hon på sig alla kläder i hela rummet och ser sig i spegeln. Mest i ren frustration.

Det är lager på lager av koftor och tröjor, tights, byxor, linnen och skarfer.

"Hihi, du ser ut som en gigant" hörs en röst ifrån dörren.
Pepp vänder sig snabbt om - hon som trodde hon var ensam - och där står givetvis Sickan.
"Sicksten! Varför knackar du aldrig och hur kom du ens in?"
"Jag gick in genom dörren.." funderade han men ändrade sig; "När förresten jag klev in genom det öppna fönstret i källaren".
"Va?"
"Ja?"
"Du ser hur som helst gigantiskt stor ut med alla kläder som du har lager på lager, vad är du utklädd till? Liksom tre jackor och två tjocktröjor och fem par brallor, behöver du så mycket kläder?!"
"Äsch inget", surar Pepp och vet egentligen inte varför hon ens letar efter kläder till att börja med.
"Okej, vi säger väl så, stora versionen av Pepp!" kvittrar Sickan och hoppar ut ur rummet.

- - -

Ur mina serier om Trixie och Truls.

Universum är gigantiskt!

Trolla och Trixie sitter vid köksbordet och sitter alldeles alldeles tysta. Plötsligt får Trolla något sorgset i blicken.

"Saknar du dina föräldrar?" undrar Trixie och ser lite oroad ut. Ibland känner hon sig som en storasyster till Trolla. 

Trolla ramlade en dag ner på jorden, efter att ha tippat över gränsen på hennes hemplanet. Och sedan dess har Trixie tagit hand om henne. Eller tagit hand och tagit hand... Trixie kan knappt ta hand om sig själv (även om hon hävdar envist att det kan hon visst det!) och då och då har hon glömt bort Trolla i källaren, råkat låsa ute henne i trädgården och på andra sätt varit slarvig med sin adopterade lillasyster.

"Nej då", svarar Trolla, även fast hon vet att Trixie vet att hon ljuger.

Trixie tittar med ett höjt ögonbryn och ser skeptisk ut.

"Visste du att universum är evigt? Enormt? Oändligt? Gigantiskt! En gigantisk gigant!" utbrister Trixie som genast har tankarna på annat håll.

"Ja", svarar Trolla. "Det vet jag. Precis som våra hjärnor och vårt medvetande"

Det blev plötsligt djupt detta.

På Kilroy's Manor, där Trixie och Trolla bor, så finns också en stor och svart katt som kan prata. Han heter Truls och i vanliga fall mest intresserad av att äta sill och vara en besserwisser som kan allt. Nu går han in i köket och svassar runt, där de andra två sitter och har det trevligt. Trixie tänker att nu ska hon svara något spydigt när Truls säger något, för han avbryter faktiskt detta filosofiska samtal!

"Jag vill ha ost", säger Truls och sen var det liksom inget mer med någonting. För ost hade de inte hemma och Trixie har dåligt korttidsminne och glömde varför de ens sitter i köket när de varken ska äta eller göra något annat som kräver ett kök. Så var det med den eftermiddagen och inget vettigt hände egentligen idag heller.

Inspirerad av dagens Skrivpuff 3/1-19:

"Skriv en text inspirerad av
Gigant".

/Tricio (Oraklet)

Kommer det hända i framtiden?

Utdrag/episod ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.
"Kanske försöker de psyka oss?", undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.
"Hur då?"
"Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?"
"Som om vi skulle glömma?" svarar Miranda och gapflabbar.
Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.
"Har det hänt något? Du är så annorlunda"
"Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det"
Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.


Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

Musiken är komponerad av mig och jag spelar på en altfiol (ja, det är jag som spelar båda stämmorna haha!). Låten heter "Somber".

- - -

Skrivpuff 2/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Framtiden"

- - -

Liten notis...
Det var längesen jag skrev en skrivpuff och jag lade ju ner denna bloggen ett tag. Läs föregående inlägg om ni vill veta mer om det. Och sen angående att jag har ett annat namn än tidigare och att vissa saker har ändrats på bloggen beror på att jag kommit ut som trans sen sist och jag är i en könskorrigeringsprocess. Dvs jag identifierar mig som kille men jag är född som tjej, eller ja, i en kvinnokropp. Så känner ni inte igen mig så är det därför. Sen har jag ju inte skrivit någon skrivpuff på nästan ett år, så kanske ni inte skulle ha känt igen mig oavsett... Och sen kanske gamla skrivpuffare försvunnit och nya tillkommit. Men vill bara tala om detta och att jag inte är ny på skrivpuff.

/Tricio (Oraklet)