Polaroidkamera

Har skaffat en polaroidkamera! Alla fotointresserade måste ju äga en sån... Nej jag skojar bara, men har alltid velat ha en! Och nu har jag köpt en rosa Instax mini 8!

Besök min fotohemsida förresten: www.instantlens.com
Där finns även min fotoblogg!

Tiden...

Undrar om jag någonsin blir hel. Det är mycket som är fel, mycket som inte stämmer. Jag bara glider med tiden som försvinner bort. Tiden rinner iväg. Och jag står här. Med alla destruktiva beteenden, alla trauman. Försöker slänga bort dem för att hinna med att leva innan det är för sent. Men ju mer jag försöker slänga bort problemen, ju mer klistrar de sig fast. Jag kan inte. Men jag vill.

Jag är trött på att kämpa, men ger ändå inte upp. Trött på att försöka, men gör det ändå. Trött på att blogga om hur eländigt allt är, men ändå blir det så. För jag kan inte ljuga.

Mina dagar försvinner. Ju mer jag slösar tid på att återuppleva mina trauman, ju mer försvinner tiden. Jag vill inte älta. Men det är inte enkelt att släppa taget.

Fel

Försöker verkligen att inte göra helt fel... Men jag lyckas ändå. Att välja fel. Saker som bara blir självdestruktiva i längden.

Abstinens

Abstinens. Besvär. Nu.

Självskadandet må vara borta tekniskt sett men ändå lämnar det mig aldrig.

Som vi är vana

Ibland är det så konstigt 
Allt känns underligt 
Fundersamt märkligt 

Ibland är det udda 
Dumt och säreget 
Inte alls vanligt 

Som vi är vana vid

Att inte bli trodd

Ibland verkar folk ha en lite för grandios syn på mig. Tror att jag är bättre än vad jag är. Och tror jag är "stark". Gud vad jag är trött på att höra det! Men då ser ni mig aldrig under mina psykoser. Där jag hör begravningsmusik och ser blodet droppa från taket. Ni ser inte verkligheten. Ni ser allting ur ett rosaskimrande glitter. Tjejen som överlevde saker, det är henne ni ser. Ni ser inte tjejen som fortfarande lever i det.

Flashbacks

Flashbacks som ringer i öronen 

Tvång och isolering 

Slag och övergrepp 

Jag kan inte spjärna emot. 

Vill inte höra, 

inte se, 

inte känna, 

vad minnena gör med mig. 

Flashbacks. 

Jag ser dem, 

känner, hör, andas 

Hela jag förvrids i plågor 

Jag är där igen.

Inte oskyldig

Att göra sånt
man inte bör
som ingen ser
och aldrig hör.

Tysta handlingar
av förbjuden sort
Jag hypnotiseras
kan inte sortera bort.

Ledsna drömmar
tvångstankar jag har
det finns inte mycket
oskyldighet kvar.

Älskade dotter

Har tidigare skrivit om Aline i en skrivpuff HÄR. Här kommer bakgrundshistorien om henne...

Fun fact: Fick idén till denna novell av en dröm jag hade...

---

Solen sken medan de två kollegorna satt på den blomsterprydda terrassen och pratade om allt mellan himmel och jord. Speciellt vad de gjort i sina tidigare liv.
“Hur länge har du varit i tjänst nu?”, undrar den ena mannen, mest känd som konstapel Karl.
“Jag har jobbat i tre månader, innan det gick jag ur polishögskolan”
“Själv har jag jobbar i över 15 år nu, om du bara visste vad jag har sett.. Ska jag berätta om ett av de mest speciella fall jag någonsin varit med om?” frågade Karl som nu var i medelåldern.
Den nyanställda, en hyftsat ung grabb med namnet Daniel, kunde ju inte vara mer exalterad över detta, utan nickade hysteriskt.
“Jättegärna..!”

"Vi visste alla att det existerade. Barnhemmet låg där uppe på kullen och man hörde jämt om hur hemskt allt sades vara där. Ändå hade man inga konkreta bevis på att barnen skulle vara vanvårdade, eller bli dåligt behandlade. Det var bara okrossbara rykten.

Ett av barnen, Aline, syntes alltid i byn. Ett sött barn. Stora gröna ögon, gyllenblonda lockar. Busiga fräknar... Flera gånger hade vi frågat henne vad hon gjorde så långt hemifrån. Hon svarade aldrig. Vi började nästan tro att flickstackarn var stum! Hon sprang alltid iväg av för mycket frågor. Skygg som ett rådjur... Fast vad kan hon ha vart? Fem år? Ja fem år var hon

Hur som helst, en kväll hördes det skrik uppifrån kullen och hela poliskåren for dit. När vi kom dit var dock allt lugnt. Vi hade blivit motvilligt insläppta av personalen men alla barn låg i sina sängar och sov. Utom Aline. Hon såg klen och sömndrucken ut, fast inte på ett naturligt sätt.
-Hjälp.. viskade hon innan hon föll i djup sömn på slitna madrassen.
-Vad..? hann jag få fram innan ljudliga snarkningar hördes.

Nästa dag besökte vi barnhemmet igen. Barnen såg ovårdade och eländiga ut, men föreståndarna försäkrade oss om att barnen var i ett hälsosamt tillstånd.

När vi var på väg ut så hörde vi ett gällt skrik. Vi sprang in igen och såg att en av föreståndarna höll Aline i armen och en stor injektionsspruta i andra handen. Med all kraft pressade hon in kanylen i flickans magra överarm. Det gick inte många sekunder innan Aline föll medvetslös till golvet.

-Vad sysslar ni med? frågade jag hysteriskt medan kvinnan som gjort detta mot barnet förvånat vände sig om.
-Jag trodde Ni hade gått redan...
-Ja hade vi inte dragit benen efter oss hade vi ju aldrig fått reda på vad som försiggår här!, svarade min ena kollega.
-Drogar ni barnen?, fortsatte han.
-Nej absolut inte! Vi kallar det hjälpmedel för att förenkla vårt jobb!

Innan vi hann säga mer om detta avskyvärda som vi just fått reda på, så hade Aline vaknat till lite.
-Snälla pappa, hjälp mig!
Aline rörde lätt vid min arm. Jag blev häpen. Jag var ju inte flickans pappa. Men jag såg i hennes ögon, och värmdes av dess tårfyllda vädjan. Jag tog henne i famnen och bar ut henne till polisbilen med barnhemmets personal protesterande efter mig."

Den unga polisen lyssnade ivrigt på den äldre mannens historia. Under tiden kände han en liten hand på hans axel. Han vände sig förvånat mot den lilla flickan bredvid honom.
"Nämen hej Aline gumman, detta är Daniel en av mina arbetskamrater!" presenterar Karl mjukt.
"Aline..? Du menar att detta är..?" börjar Daniel och Karl nickar.
"Ja det är fyra år sedan nu."

Inte för att klaga..

Det är alltid så mycket som sker. Inte för att vara den som klagar. Men kan man aldrig någonsin må riktigt bra? Det är alltid något som drar ner mig, men trots det ställer jag mig alltid upp.

My anger refuses to lose.

Börjar blogga igen!

Kommer börja blogga igen här... Har saknat denna blogg faktiskt! Jag lovar att återkomma...