Muffinsträd

Funderade just på om det finns ett land med muffinsträd, skrattande pingvinder som tar mig i hand, och vi åker ner i ett vattenfall av hallonsaft^^

Gjorde denna till stallet.se där jag informerar om psykisk sjukdom:

Collage

Pysslade ihop ett collage i photoshop idag^^

Psykiatrins sarkasm

De vita dörrarna stängdes, öppnades, och vitklädda människor sprang in och ut. Stackars Charlie, hon vet inget. Hon känner inget, och hon kan inget. Men inne i huvudet går tankarna ingen trodde fanns. Wow, Charlie tänker. Hon kan tänka. Det visste ingen. Kanske för att ingen såg. Kanske för att hon var instängd i en vit avdelning, där ingen fick chansen att se. Kanske för att hon mest var inne i sitt vita sjukhusrum det mesta av tiden. Det vill säga, tills hon tvingades ut till verkligheten. Det har gått ett år sen nu. Jag lever som vanligt. Tror jag. Fast jag är nog mindre vanlig än jag själv tror. Jag tror att jag är vanlig, en normal, vanlig, normal, vanlig… Äsch, skit samma. Jag försöker övertyga mig själv om någonting jag mycket väl vet inte stämmer. Eller gör det det? Det finns inga svar, och det finns inga frågor. Eller jo, frågor finns men inte svar. Så är det oftast. Eller är det? Ja, du ser. Det finns fler frågor än svar. Inte ens matematiken är till hundra procent korrekt. Ingen kan svara på livet efter döden. Jag har aldrig sett en enda politiker som faktiskt gett ett svar på en fråga i sitt stora uttalande.

Jag suckar. Mina ljupa filosofier får vänta. Jag måste snart iväg, inte för att jag bryr mig om jag skulle komma för sent, men ändå. Vill jag bli nått, måste jag kämpa häcken av mig för att bli det. Det är ytterst få människor som föds utan att behöva lyfta ett finger för att bli stora. Eller så är det skrämmande många. Hur som helst, så gäller den procenten människor inte mig. För bara några år sen fick jag kämpa häcken av mig bara för att få leva. Tänk det, du! Skulle jag vilja skrika till de som tar livet för givet. Medans mina jämngamla hade tonårsdeppigheter om pojkvänner, och imbecilla föräldrar som inte lät dem vara ute sent, så hade jag fullt sjå att bara kliva upp ur sängen. Nja, inte berodde det av lathet inte, det berodde nog mer på.. hm, få se… kanske de hundratals röster i mitt huvud? Nej, inte det. Det är nog mer troligt att de berodde på lathet. Trodde du, ja!

Psykiatrin i sverige är under all kritik. Med denna krönika ville jag på ett (dock sarkastiskt) sätt visa hur man blir behandlad som psykiskt sjuk.

Att adoptera ett barn

Nu har jag hört detta igen. ”Modet” med att adoptera ett barn. Då har jag ofta tänkt på det där med att adoptera: varför är det adopterade barnet nästan alltid ett substitut för föräldrar som inte kan få egna barn? Majoriteten som adopterar kan oftast inte få några barn själv. Är det så få människor som ens tänker på att få adoptera ett barn för dennes skull? Att adoptera är ibland lite egoistiskt, man vill ju få det att se ”bra ut” men ändå gör man det för sin egen skull.

Många tänker på adoption som om det vore att köpa en ny mobiltelefon. En del yngre par som har ”egna” barn visar ofta upp sina barn som om de vore ett föremål. Det ser jag rätt ofta när jag är ute. Det handlar inte om att man inte ska vara stolt över sina barn, utan tvärtom, att man behandlar det som om den vore en pryl.

Att skaffa eget. ”Eget” barn. Det stod en bra sak i en bok som jag läste en gång. Du vet en sådan där gratisbok man får när man är nybliven förälder. ”Nu har du snart känt barnet i två hela år!”, stod det. Känt barnet… Det lät så fint. En liten människa som man lär känna. Inte en människa som man äger för att man fött det. Det är få som tänker på detta. Min egen pappa sa en gång såhär: ”Sina barn har man bara till låns”. Det var väldigt moget och omtänktsamt sagt. Jag tror jag och min pappa tänker rätt lika i dessa frågor. Många, även äldre, har inte kommit underfund mer det som jag redan begriper. Och jag är bara 17 år.

Jag tror att många tänker att man hela barndomen ”ägs” av sina föräldrar tills man är 18. Det är fel, och inte särskilt logiskt. Man ”tas hand” av sina föräldrar, men det betyder inte nödvändigtvis att man inte har någon egen vilja, eller att föräldrar – bara för de är vuxna – har rätt.

Skriver av Tricia Johansson 2010.

Leker

Jag leker.

Faktiskt.

Varje dag är som en lek för mig

Jag leker.

Skriver med lekande tankar.

Det är vuxen lek.

Tänka som ett barn, agera som en vuxen.

Ny sötnos

Nu har jag två hamstar och en fågel. Även om detta inte är särskilt stora, eller mängden djur inte är så stor, så känns det som ett zoo hemma. Köpte den nya sötnosen igår^^ Eskil heter han och är en hamster som är vit och ljusbrun, haha.  Djur är en bra terapi. Jag gillar att greja och sköta om dem. Glömer tankarna och rösterna då.

Längesen

Det var längesen jag skrev. Nu ska jag satsa mer på denna bloggen igen :) Kom tillbax senare!

En röd plastbil

En röd plastbil.
Ja, en sådan har du sett,
en sådan leksak,
som små barn leker med.
Den ligger ensam i gräset.
Lek med mig!
Barnet tappar nallen,
den hamnar bredvid plastbilen.
Barnet tappar skolböckerna.
De hamnar i gräset med plastbilen och
nallen.
Barnet tappar mobiltelefonen.
Den hamnar i gräset bland plastbilar,
nallar, och skolböcker.
Barnet, som nu vuxit upp,
tappar bilnycklarna,
som hamnar bland alla de andra sakerna,
barnet tappat genom årens lopp.

Innebörden av att fälla en tår

Jag lyssnar intill vinden.
Jag klappar en liten flicka på kinden.
Jag tror att hon en dag förstår.
Innebörden av att fälla en tår.

Jag lyssnar intill suset.
Jag tänker på havsbruset
Jag tror jag en dag förstår.
Innebörden av att fälla en tår.

Folk med diagnos

Folk med psykisk diagnos har nog roligare.
I alla fall vissa.
Man lär sig ta vara på det man har.
Kanske har jag ingenting.
Men jag kan ju ialla fall tro det.

De tittar när vi går på stan,
min far och jag.
Vi vågar vara de vi är.
Vi flummar och dummar oss.
Han med sin gömda OCD,
och jag med min knäppa bipolär.

Ena minuten är jag manisk.
För att sedan gömma mig bakom mitt röda hår.
Ena minuten är jag hyper.
För adhd har jag tydligen också haft i flera år.

En bipolär sjukdom.
Som jag tydligen har.
Låter som något förfärligt.
Som glassplitter här och var.