Att adoptera ett barn

Nu har jag hört detta igen. ”Modet” med att adoptera ett barn. Då har jag ofta tänkt på det där med att adoptera: varför är det adopterade barnet nästan alltid ett substitut för föräldrar som inte kan få egna barn? Majoriteten som adopterar kan oftast inte få några barn själv. Är det så få människor som ens tänker på att få adoptera ett barn för dennes skull? Att adoptera är ibland lite egoistiskt, man vill ju få det att se ”bra ut” men ändå gör man det för sin egen skull.

Många tänker på adoption som om det vore att köpa en ny mobiltelefon. En del yngre par som har ”egna” barn visar ofta upp sina barn som om de vore ett föremål. Det ser jag rätt ofta när jag är ute. Det handlar inte om att man inte ska vara stolt över sina barn, utan tvärtom, att man behandlar det som om den vore en pryl.

Att skaffa eget. ”Eget” barn. Det stod en bra sak i en bok som jag läste en gång. Du vet en sådan där gratisbok man får när man är nybliven förälder. ”Nu har du snart känt barnet i två hela år!”, stod det. Känt barnet… Det lät så fint. En liten människa som man lär känna. Inte en människa som man äger för att man fött det. Det är få som tänker på detta. Min egen pappa sa en gång såhär: ”Sina barn har man bara till låns”. Det var väldigt moget och omtänktsamt sagt. Jag tror jag och min pappa tänker rätt lika i dessa frågor. Många, även äldre, har inte kommit underfund mer det som jag redan begriper. Och jag är bara 17 år.

Jag tror att många tänker att man hela barndomen ”ägs” av sina föräldrar tills man är 18. Det är fel, och inte särskilt logiskt. Man ”tas hand” av sina föräldrar, men det betyder inte nödvändigtvis att man inte har någon egen vilja, eller att föräldrar – bara för de är vuxna – har rätt.

Skriver av Tricia Johansson 2010.