De vita dörrarna stängdes, öppnades, och vitklädda människor sprang in och ut. Stackars Charlie, hon vet inget. Hon känner inget, och hon kan inget. Men inne i huvudet går tankarna ingen trodde fanns. Wow, Charlie tänker. Hon kan tänka. Det visste ingen. Kanske för att ingen såg. Kanske för att hon var instängd i en vit avdelning, där ingen fick chansen att se. Kanske för att hon mest var inne i sitt vita sjukhusrum det mesta av tiden. Det vill säga, tills hon tvingades ut till verkligheten. Det har gått ett år sen nu. Jag lever som vanligt. Tror jag. Fast jag är nog mindre vanlig än jag själv tror. Jag tror att jag är vanlig, en normal, vanlig, normal, vanlig… Äsch, skit samma. Jag försöker övertyga mig själv om någonting jag mycket väl vet inte stämmer. Eller gör det det? Det finns inga svar, och det finns inga frågor. Eller jo, frågor finns men inte svar. Så är det oftast. Eller är det? Ja, du ser. Det finns fler frågor än svar. Inte ens matematiken är till hundra procent korrekt. Ingen kan svara på livet efter döden. Jag har aldrig sett en enda politiker som faktiskt gett ett svar på en fråga i sitt stora uttalande.
Jag suckar. Mina ljupa filosofier får vänta. Jag måste snart iväg, inte för att jag bryr mig om jag skulle komma för sent, men ändå. Vill jag bli nått, måste jag kämpa häcken av mig för att bli det. Det är ytterst få människor som föds utan att behöva lyfta ett finger för att bli stora. Eller så är det skrämmande många. Hur som helst, så gäller den procenten människor inte mig. För bara några år sen fick jag kämpa häcken av mig bara för att få leva. Tänk det, du! Skulle jag vilja skrika till de som tar livet för givet. Medans mina jämngamla hade tonårsdeppigheter om pojkvänner, och imbecilla föräldrar som inte lät dem vara ute sent, så hade jag fullt sjå att bara kliva upp ur sängen. Nja, inte berodde det av lathet inte, det berodde nog mer på.. hm, få se… kanske de hundratals röster i mitt huvud? Nej, inte det. Det är nog mer troligt att de berodde på lathet. Trodde du, ja!
Psykiatrin i sverige är under all kritik. Med denna krönika ville jag på ett (dock sarkastiskt) sätt visa hur man blir behandlad som psykiskt sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar