måndag 5 oktober 2015
onsdag 23 september 2015
Att viga sitt liv åt konst
Hela mitt liv har jag fått kämpa för allting. Jag är ett klassiskt maskrosbarn. Jag har överlevt misshandel, mobbning, ungdomsvårdshem/soc, psykiatrins tvångsbehandlingar, sexuella övergrepp, missbruk/självskadebeteenden, destruktiva/våldsamma relationer, utanförskap, en stulen barndom.
Nu ska jag inte avsluta skiten med att säga som alla "överlevare" gör, att jag har ett FANTASTISKT liv och är en överlevande besserwisser. Jag bor ensam i min lägenhet, är sjuskriven och känner rätt ofta att livet inte är värt särskilt mycket när man väl tänker efter, och jag tycker i skrivande stund att livs-optimister är sjukt irriterande.
Men vet ni vad det är som fått mig att fortsätta? Först och främst: bara för att jag inte vill leva till hundra procent, betyder det inte att jag heller vill dö. Och för det andra har jag på något sätt vigt mitt liv åt konst i alla former, för att liksom försöka ge livet någon form av mening.
Kanske har korkade människor bättre liv, för jag har märkt att när jag slutar använda hjärnan är livet mindre outhärdligt.
Jag ska endast använda min hjärna till kreativt skapande hädanefter.
Musik, Foto, Serieteckning, Grafisk Design, Webdesign, Film, Skrivande.
Nu ska jag inte avsluta skiten med att säga som alla "överlevare" gör, att jag har ett FANTASTISKT liv och är en överlevande besserwisser. Jag bor ensam i min lägenhet, är sjuskriven och känner rätt ofta att livet inte är värt särskilt mycket när man väl tänker efter, och jag tycker i skrivande stund att livs-optimister är sjukt irriterande.
Men vet ni vad det är som fått mig att fortsätta? Först och främst: bara för att jag inte vill leva till hundra procent, betyder det inte att jag heller vill dö. Och för det andra har jag på något sätt vigt mitt liv åt konst i alla former, för att liksom försöka ge livet någon form av mening.
Kanske har korkade människor bättre liv, för jag har märkt att när jag slutar använda hjärnan är livet mindre outhärdligt.
Jag ska endast använda min hjärna till kreativt skapande hädanefter.
Musik, Foto, Serieteckning, Grafisk Design, Webdesign, Film, Skrivande.
fredag 11 september 2015
onsdag 9 september 2015
Lätt för att älska, svårt för att bli kär
Låt oss prata om den breda definitionen av ordet "kärlek".
Jag har alltid haft otroligt svårt för att bli kär. Alltid. Jag har bara varit kär två gånger i mitt liv (i tjejer då förstårs). Jag har svårt för att sådär romantiskt "falla" för en person.
Däremot har jag jättelätt för att bry mig om, och älska andra. Även sådana jag nyss träffat. Nu pratar jag inte om romantisk kärlek eller att jag blir kär i personerna (för som sagt, jag har ovanligt svårt för att bli kär), men jag har över lag lätt för att ta till mig någon person till mitt hjärta. Jag älskar de flesta av mina vänner precis lika mycket som min familj.
Jag har haft 5 stycken seriösa förhållanden. Två med killar och tre med tjejer. Har bara varit kär i två av dessa: min första kärlek - den första tjejen jag var tillsammans med, och mitt senaste ex - den senaste tjejen jag var tillsammans med. Resterande ex har jag brytt mig om och älskat, utan att vara kär i.
Det är en stor skillnad på att älska och vara kär. Jag fäster mig som sagt lätt vid folk och bryr mig om dessa, men jag har sällan känt känslan av att vara förälskad. Kände den känslan vid 12 års ålder, då jag blev kär för första gången, och nu vid 22 års ålder.
Ibland är det väldigt svårt att urskilja skillnaden, trots att det är en stor skillnad. Tycker dock att jag nu för tiden förstått skillnaden relativt bra. Verkar dock som om omgivningen har delade definitioner om kärlek.
"Hur kunde du vara tillsammans med två killar när du är homosexuell? Hur kan du säga att du älskade dem? Då är du väl inte gay. Eller?"
Jag var inte kär i dem. Men jag älskade dem. Precis som jag älskar mina föräldrar, min syrra, min farmor, min bästa vän.
Slutsumman: Det är ändå rätt skönt att inte få en crush och bli kär hur som helst... Då betyder det att den jag faktiskt blir kär i inte behöver tvivla.
Jag har alltid haft otroligt svårt för att bli kär. Alltid. Jag har bara varit kär två gånger i mitt liv (i tjejer då förstårs). Jag har svårt för att sådär romantiskt "falla" för en person.
Däremot har jag jättelätt för att bry mig om, och älska andra. Även sådana jag nyss träffat. Nu pratar jag inte om romantisk kärlek eller att jag blir kär i personerna (för som sagt, jag har ovanligt svårt för att bli kär), men jag har över lag lätt för att ta till mig någon person till mitt hjärta. Jag älskar de flesta av mina vänner precis lika mycket som min familj.
Jag har haft 5 stycken seriösa förhållanden. Två med killar och tre med tjejer. Har bara varit kär i två av dessa: min första kärlek - den första tjejen jag var tillsammans med, och mitt senaste ex - den senaste tjejen jag var tillsammans med. Resterande ex har jag brytt mig om och älskat, utan att vara kär i.
Det är en stor skillnad på att älska och vara kär. Jag fäster mig som sagt lätt vid folk och bryr mig om dessa, men jag har sällan känt känslan av att vara förälskad. Kände den känslan vid 12 års ålder, då jag blev kär för första gången, och nu vid 22 års ålder.
Ibland är det väldigt svårt att urskilja skillnaden, trots att det är en stor skillnad. Tycker dock att jag nu för tiden förstått skillnaden relativt bra. Verkar dock som om omgivningen har delade definitioner om kärlek.
"Hur kunde du vara tillsammans med två killar när du är homosexuell? Hur kan du säga att du älskade dem? Då är du väl inte gay. Eller?"
Jag var inte kär i dem. Men jag älskade dem. Precis som jag älskar mina föräldrar, min syrra, min farmor, min bästa vän.
Slutsumman: Det är ändå rätt skönt att inte få en crush och bli kär hur som helst... Då betyder det att den jag faktiskt blir kär i inte behöver tvivla.
tisdag 8 september 2015
fredag 21 augusti 2015
Är det så tro?
Detta är taget ur en konversation mellan mig och en kompis på kik...
måndag 27 juli 2015
Identitet och sånt
Uppriktigt sagt önskar jag ibland att jag bara vore transsexuell. För då skulle jag åtminstone ha ett kön. Även om jag var fångad i kroppen av motsatt kön... Men jag skulle åtminstone ha ett! Som det känns för mig nu, så känns det som om jag är ett tredje kön. Alternativt att jag inte ens har något.
Det som är ännu värre är att samhället väldigt sällan tar någon som är genderqueer på allvar. Man tror det handlar om en känsla, en slags konstig mentalitet. De säger att det bara finns två kön, men att vissa av oss bara har ett annorlunda mentalt kön.
Men vet du vad? Min verklighet är att jag är lika lite man och kvinna, som du som säger detta är antingen man eller kvinna!
Men tänk dig då såhär: du vaknar varje morgon och känner att kroppen du lever i, inte är din, inte är rätt. Du skulle dock inte vilja byta till en kropp av motsatt kön heller, för den hade inte heller känts rätt. Tänkt dig att sitta fast mellan två olika könsidentiteter, men du känner dig inte hemma i någon av dem.
Du går en jävla balansgång.
När du ska fylla i blanketter och det står att du ska fylla i om du är "man" eller "kvinna" resulterar det i att du slänger hela blanketten för inget av alternativen känns DU. Samma sak när man ska registrera sig på olika sociala nätverk och andra hemsidor, och de flesta också bara har dessa två alternativ. Jag brukar göra varannan: på varannan sida registrerar jag mig som man och på varannan som kvinna. Men det känns fel. Fel, fel, FEL.
När dina föräldrar kallar dig sin dotter (i mitt fall) och min syster kallar mig för sin syster och jag reagerar knappt eftersom jag inte känner mig berörd av termen.
I am fucking trapped.
Nej, det handlar inte om en känsla. Även när jag ser mig i spegeln ser jag bara en människa framför mig, totalt könlös.
Vissa av oss kanske helt enkelt är menade att bara vara människor.
Det som är ännu värre är att samhället väldigt sällan tar någon som är genderqueer på allvar. Man tror det handlar om en känsla, en slags konstig mentalitet. De säger att det bara finns två kön, men att vissa av oss bara har ett annorlunda mentalt kön.
Men vet du vad? Min verklighet är att jag är lika lite man och kvinna, som du som säger detta är antingen man eller kvinna!
Men tänk dig då såhär: du vaknar varje morgon och känner att kroppen du lever i, inte är din, inte är rätt. Du skulle dock inte vilja byta till en kropp av motsatt kön heller, för den hade inte heller känts rätt. Tänkt dig att sitta fast mellan två olika könsidentiteter, men du känner dig inte hemma i någon av dem.
Du går en jävla balansgång.
När du ska fylla i blanketter och det står att du ska fylla i om du är "man" eller "kvinna" resulterar det i att du slänger hela blanketten för inget av alternativen känns DU. Samma sak när man ska registrera sig på olika sociala nätverk och andra hemsidor, och de flesta också bara har dessa två alternativ. Jag brukar göra varannan: på varannan sida registrerar jag mig som man och på varannan som kvinna. Men det känns fel. Fel, fel, FEL.
När dina föräldrar kallar dig sin dotter (i mitt fall) och min syster kallar mig för sin syster och jag reagerar knappt eftersom jag inte känner mig berörd av termen.
I am fucking trapped.
Nej, det handlar inte om en känsla. Även när jag ser mig i spegeln ser jag bara en människa framför mig, totalt könlös.
Vissa av oss kanske helt enkelt är menade att bara vara människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)