Den dödliga orgeln

Christine hade varit försvunnen i flera timmar. Hennes föräldrar började bli oroliga. Bara Christine själv visste var hon befann sig. Om det inte hade varit för den där uppseendeväckande orgeln...

Först ska vi nog backa tillbaka några timmar. Christine satt på en parkbänk utanför skolan och funderade på om hon skulle skolka från första lektionen. Det fanns ändå inget intressant i ämnet Historia. Hon tog ett bloss av cigaretten och blåste sakta ut ett par rökringar. Hennes mörkbruna hår vajade lätt i vinden och de gröna ögonen tårades i novemberkylan.

"Nej, nu måste jag nog gå någonstans innan jag fryser fast på bänken", tänkte Christine. Hon vred händerna mot varandra för att få dem varma igen. Hon ställde sig upp och gick i riktning mot.. Ingenstans.

När hon gått runt i stan en stund så kom hon att tänka på att hon glömt sin svarta basker i kapellet bredvid kyrkan efter att hon hjälpt stadens kyrkokör med deras musikanläggning. Christine började styra stegen mot stadens enda kyrka.

Hon öppnade den tunga porten till kapellet. Det kändes som om utrymmet där inne hade åldrats. Hon tyckte att det var kusligt för hon hade ju varit där och hjälpt kören för bara nån dag sedan. Nu såg där ut som om ingen varit där på flera år. Christine började känna sig illa till mods. 

Lager på lager av damm prydde golvet, spindelväv fanns i alla vrår. Hon rös till. Samtidigt som hon grubblade över allt detta så fick hon syn på baskern. Den låg prydligt placerad på den jättelika, gammaldags orgeln. Christine gick med snabba steg mot den och tog upp baskern.

I den stund hon råkade vidröra en av tangenterna på orgelns klaviatur, så hände något väldigt oförutsägbart. Hon satte sig ner framför orgeln och började spela. Det var som om händerna spelade av sig själva och hon kunde inte sluta. Ju mer hon försökte slita sig loss från orgeln, ju mer kände hon sig fastklistrad. Orgeln tvingade henne att spela.

Christine satt och spelade till långt in på natten. Hennes föräldrar började bli vansinniga av oro. Deras flicka var alltid punktlig och ringde om hon var sen. Detta var inte likt henne!

"Det finns en anledning till att vi aldrig använder den orgeln!", hörde Christine en röst bakom sig säga. Det var pastorn som stod där.

"Du förstår, det är ju så svårt att slita sig loss från den när man väl börjat spela. Många människor har mist sina liv på grund av det där instrumentet. Tro mig, vi har försökt göra oss av med den men den dyker alltid upp här igen förr eller senare.."

Pastorn vänder sig om och går.

"Det finns inget mer jag kan göra", säger han lågt.

Christine får panik mitt i tonerna av orgeln.

"Nej hjälp mig!" skriker hon, men finner rätt snart att mannen är borta. 

Hon tittar ner på sina händer medan hon maniskt och forcerat fortsätter spela. Händerna börjar bli täckta av blod. Men inte ens det får henne att sluta spela.

Christine börjar gråta. Vad ska hon göra nu? Hon vrider på huvudet och tittar mot fönstret bredvid henne. Hennes ansikte speglas i rutan och det hon får se ger henne en chock. Hon har åldras något otroligt. En bild av en mycket gammal kvinna möter henne. Grått hår, djupa rynkor. Hon ger ifrån sig ett hest skrik innan huvudet landar med en duns på orgelns tangenter. Döden hämtade henne. Musiken från orgeln fortsätter dock strömma ur kapellet.

Glad Halloween!

Jag vet att Halloween redan har varit, och att det idag är Alla Helgona, men bättre sent än aldrig när det kommer till att önska folk en bra dag på min favorithögtid! Och idag ska jag ha Halloween-fest med några polare också. Får se om det blir lite bilder senare.

Bilden ovan är på min samlarfigur Mina Immortale från Bleeding Edge Goths series.

Cassidy & Castor - Del 3

“Castor?”
Cassidy försökte ruska liv i sin bror, samtidigt som hon spejade runt omkring sig, ingen dålig bedrift att göra det samtidigt. Hon kunde inte se exakt var hon befann sig, det kändes nämligen som om ögonen skulle falla ihop hela tiden, som om hon fått i sig något starkt sömnmedel.

När hon äntligen fått ögonen att vänja sig vid det sömniga tillståndet, och faktiskt kunde se sig omkring, så fick hon sig en smärre chock. Hon befann sig nämligen i en skog, men inte en vanlig mörkgrön och barrig syn som hon var van vid att se, utan en skog där allt var som i en dröm. Vissa saker - träd, stenar, växter - var till och med upp och ner! De hade onaturliga färger, ja det fanns till exempel ett träd där varje blad hade olika färger: rosa, guldiga, blåa, lila, som en regnbåge. Växterna hade former som stjärnor, och himlen var grönfärgad. Cassidy kikade omkring för att se om det fanns någon mer där. Det fanns det inte. Inte som hon kunde se i alla fall. Alltihop kändes plötsligt så absurt. Det sömniga tillståndet förstärkte hennes känsla av att hon sov. Men det var ändå något som klamrade sig fast vid henne. En känsla av verklighet.

"Var är vi?" hördes Castors röst bakom henne. Äntligen hade han vaknat!
"Jag vet inte.."
De gick runt en stund utan att veta vad de skulle göra när de plötsligt fick syn på en mörkblå ananas ligga på marken.
"Vad står det där?" undrade Cassidy och Castor vände på frukten.
"Kärlekens frukt" läste han.
“Den kan vi ju ge till våra förmyndare!” skrattar Cassidy och ler vid tanken.

Projekt D.I.A.M.O.N.D - Del 1

När hon tittade i spegeln så hade det hänt något. Inte bara de vanliga tonårsnojorna, som finnar, bröst och fett hår. Nej. Tvärtom faktiskt. Hennes hy var slät, hon hade ovanligt långt, tjockt hår som aldrig trasslade sig, välutvecklad, men lagom kropp och perfekt längd. Det var inte det som var problemet. Det var födelsemärket som hon skymtade bakom högra örat! Den hade vuxit som över en natt. Den var 6-uddig, och liknade sillhuetten av en diamant. Tänk om hon var sjuk?

"Natasha?", viskade hennes adoptivmamma Anya plötsligt. Hon vände sig om och blev tårögd.

"Hur är det?", frågade Anya igen, när stora elefanttårar forsade ner för Natashas ansikte.

"Mamma..? Du vet den där födelsemärket? Det har blivit enormt! Tänk om det är cancer?!", utbrast den mörkhåriga, brunögda, men väldigt bleka flickan framför henne.

"Såja, såja, det är ingen fara", tröstade hennes mamma och kramade henne. Men hon ville inte kolla upp det. Hon fick inte gå till en läkare om hon inte var allvarligt sjuk.

Natasha satte sig vid bordet och lyckades spilla mjölk på bordet.

"Faaan!", skrek hon irriterat, och Anya satte fingret mot läpparna och nickade mot Suzan, hennes 6 år gamla syster. Eller, adoptivsyster. Natasha suckade och önskade att mjölken skulle torka upp sig själv. Hon hade verkligen inte tid med det här. Hon måste till skolan.

Hon gick till toaletten och tog med sig en toalettrulle. Men det hade hon inte behövt, för bordet var redan torrt.

"Du hade inte behövt torka upp det", sa Natasha lite försiktigt. Anya var nogrann med att barnen skulle bli självständiga.

"Vilket?", frågade Anya från vardagsrummet.

Natasha blev fundersam över två saker. För det första: hur kunde hon gå så snabbt från toaletten till köket? Anya kunde omöjligt ha hunnit torka upp på så kort tid. Och hon hade ju inte gjort det heller!

"Hej Sofya!"

Natasha sprang fram till sin bästa vän och kramade om henne. Hon blev förvånad när Sofya sa åt henne att sluta.

"Du tar ju i som om du vill knäcka ryggen på mig!", kved Sofya och lade sin hand över midjan.

"Förlåt! Jag visste inte... Jag menar, jag kände det inte!"

"Du är bra knäpp du!", log Sofya på skoj, men Natasha blev sårad. Inte på Sofya, utan på att hon tog det på allvar. Det var något fel på henne. Hon har blivit helt galen!

Vemodigt fri

Jag är fri 

Fri från min börda 

känner mig frisläppt 

från där jag satt inlåst 

Men vemodet faller på 

tyst men praktfullt 

jag kanske inte är 

så fri ändå?

Polaroidkamera

Har skaffat en polaroidkamera! Alla fotointresserade måste ju äga en sån... Nej jag skojar bara, men har alltid velat ha en! Och nu har jag köpt en rosa Instax mini 8!

Besök min fotohemsida förresten: www.instantlens.com
Där finns även min fotoblogg!

Tiden...

Undrar om jag någonsin blir hel. Det är mycket som är fel, mycket som inte stämmer. Jag bara glider med tiden som försvinner bort. Tiden rinner iväg. Och jag står här. Med alla destruktiva beteenden, alla trauman. Försöker slänga bort dem för att hinna med att leva innan det är för sent. Men ju mer jag försöker slänga bort problemen, ju mer klistrar de sig fast. Jag kan inte. Men jag vill.

Jag är trött på att kämpa, men ger ändå inte upp. Trött på att försöka, men gör det ändå. Trött på att blogga om hur eländigt allt är, men ändå blir det så. För jag kan inte ljuga.

Mina dagar försvinner. Ju mer jag slösar tid på att återuppleva mina trauman, ju mer försvinner tiden. Jag vill inte älta. Men det är inte enkelt att släppa taget.