Musikaler, och även annat i modern tid som är baserat på äldre skapelser brukar sällan bli bra. De blir för "moderniserade" och de ändrar ofta för mycket, ibland till oigenkännlighet. Men denna musikalen ger en samma bild av den kusliga, men sammansvetsade familjen Addams som de gamla serierna gjorde, utan att ändra och göra om den.
För de som (mot förmodan) inte känner till familjen Addams: Familjen Addams är karaktärer skapade av illustratören Charles Addams, och är löst baserad på hans egen familj. Det började som enkla serier i tidningen "The Times", men blev snabbt så populära att det resulterade i flertalet serier och film på TV, den första var svartvit och kom ut under mitten av 60-talet. Karaktärerna var först helt namnlösa, men när originalserien för TV skapades så fick alla karaktärer för första gången egna namn. Charles hjälpte visserligen till att döpa en del av sina karaktärer, men de flesta karaktärerna "togs omhand" av TV-folket som skulle filmatisera allt.
Karaktärerna i "The Addams family" dras till allt som "normala" människor tycker är läskigt och kusligt: kyrkogårdar, tortyrredskap, döden och så vidare. De bor i ett slott i skogen, fast det liknar mer ett ruckel. Dottern Wednesday (som inte kan le eller skratta) och sonen Pugsley (som gillar att bli torterad) bråkar med varandra genom att slänga yxor, pappan Gomez, och mamman Morticia, älskar att vara olyckliga (men de är väldigt romantiska..), deras uncle Fester har elektricitet innuti kroppen och visar det genom att stoppa glödlampor i munnen (som tänds), mormorn/farmorn (det är lite olika) älskar att spå framtiden, och Lurch, butlern, ser ut som en Frankenstein's okände son. Sen har de ju den praktiske "The thing" som är en levande hand, som hjälper till där det behövs... Ja de är minst sagt udda.
En sak de dock har, som många andra saknar är att de är väldigt sammansvetsade och har en okrossbar familjekänsla. Berättelserna om familjen Addams (allt från denna musikalen, till det tecknade barnprogrammet, långfilmerna och originalserien) ger tittarna en inblick i deras udda liv, men ger även budskapet att alla de "normala" människorna som avskyr Addams, oftast själva har tråkiga liv och/eller dysfunktionella familjer. Addams har alltid nått som de andra "normala" saknar: samhörighet.
Så man måste inte vara en 15-årig gothare för att gilla dem, då de symboliserar "vi klarar allt tillsammans", faktiskt var majoriteten av människorna på musikalen medelålders och äldre. Barn fanns det bara några enstaka, och det fanns nästan inga ungdomar alls.
 |
| Originalet från 60-talet. Farmorn/mormorn, och "The thing" saknas dock på denna bild. |
Lite instagrambilder som beskriver min dag (det var nästan en vecka sen, 16 november). Anledningen till att jag inte lagt upp detta tidigare, var för att jag glömde... knasigt...
 |
| I bilen påväg till musikalen. Lyssnar på musik (för tillfället är det HIM, som ni ser på bilden...) och vilar under tiden... |
 |
| Fikar på min mammas favoritcafé Eva's Paley för att fylla ut tiden innan musikalen (och magen) |
 |
| Denna bild togs typ 20 minuter innan det började. Som ni ser var det på Lorensbergsteatern i Göteborg. |
