fredag 31 augusti 2012
Skrivpuff 31 augusti 2012
Återfunnen energi!
Nioåriga Anabel leker på gården hemma vid radhuset när hennes fyraårige kusin Werner staplar fram till henne. Anabel har långt, mört, lockigt hår som vajar i vinden, och nu när Werner tar tag i det så ramlar han framlänges rakt i ryggen på henne.
- Vad gör du? väser hon och känner sig oerhört irriterad när sandslottet hon byggt på förstörs på mitten. Hon knuffar irriterat bort honom och önskar intensivt att hon skulle haft en lillasyster. Men det enda hon har är sin lilla kusin som familjen ska ta hand om under sommaren, då hans mamma och pappa oplanerat bestämt sig för att åka på semester i Thailand.
Nu kämpar sig i alla fall Werner fram till henne genom sanden, och ser alldeles utmattad ut. Anabel lägger handen på hans panna.
- Jag känner mig sjuu-huuk! gnäller han och tittar med stora blåa ögon, som en ledsen hundvalp på henne.
- Du är ju inte särskilt varm, konstaterar hon och börjar återigen gräva i sandlådan.
- Annhaaabeel! fortsätter han och lägger sig tjurigt ner på marken och hon tröttnar efter ett tag.
- Ja ja, jag hämtar mamma! snäser hon irriterat.
Men i samma ögonblick så ställer sig Werner upp och tar en chokladpralin ur Anabels godispåse. Därefter en till. Och en till. När halva påsen är uppäten så kommer Anabel tillbaka med sin mamma.
- Werneeerr! Gapar hon och finner att där bara ligger ett fåtal chokladbitar kvar. Hon tittar sammanbitet på honom.
- Nu mår jag bra igen! ler han och skuttar i väg.
- Du ska få en ny godispåse, gumman! tröstar mamman.
- Han fick ju bara tillbaka sin energi av sockret i chokladen i alla fall... Men jag tror faktiskt han bara lurades! flinade Anabel lite halvspydigt, men kunde inte låta bli att faktiskt le!
© Trichia Johansson 31 Augusti 2012.
Jag tror på dig! - del 2
Del 2. Två gråtande gestalter i novembervädret.
- Sätt dig och gör uppgiften! Ryter Gordon till Linnéa som utmattad dunsar ner på den anvisade platsen. Gröna, iskalla plaststolar. Hon känner blickarna i ryggen. Den begynnande gråten känns som en klump i halsen. Till slut kan hon helt enkelt inte stå emot. Hon börjar ljudlöst fälla tårar. Visserligen ohörbart, men uppenbarligen måste hon gråtit floder. Men ingen märker dem.
Linnéas arbetshäfte fick skrynkliga fläckar, allt eftersom tårarna torkade.
- Men, vad är det?
Rösten kommer från Milla, en av de mest elaka tjejerna i klassen. Men den här kommentaren lät mjuk och hade en klang av uppriktig oro. Hon vänder sig förvånat om. Milla flinar en aning.
- Vi behöver nog ta lilla Linnéa till kuratorn! Eller ännu bättre? Psykakuten! Titta på henne! Sitter och grinar utan anledning!?
Inte fan visste den mörkhåriga, brunögda, och i andras ögon oerhört vackra tjejen vad hon snackade om! Hon måste vara blind om hon inte märker mobbarna som skrämmer vettet ur henne och jagar henne på skolgården. Men klart att hon fattar! Hon vill ju bara göra narr av henne...
Lex klarade bara av några få meter på simlektionen. Killarna i klassen sneglar med flinande ansikten på honom. Han blir röd i ansiktet, och försöker diskret stiga upp ur bassängen i simhallen och smyga sig till dörren.
- Och var tror du att du är på väg någonstans? flinar idrottsläraren föraktfullt.
- Jag, eh..
- Ja! Du är ju den som behöver träna mest här inne! Rör på fläsket, fetto! hörs Jonas klingande, spydiga röst dränkt av klassens uppbubblande skratt. Han bryr sig inte om det skulle se töntigt ut, men han börjar gråta och stormar därefter ut till omklädningsrummet. Det tar ett fåtal sekunder att ta på sig kläderna, och sedan är han ute i höstslasket och möts av en grå, ekande tom gata. Men vad är det där? En rödhårig tjej har stannat precis några meter ifrån honom. Hon hade sprungit från motsatt håll, också med blanka ögon, och kinder dränkta i tårar.
- Vem.. vem är.. du? stammade Lex förvånat. Han hade inte sett henne. Hon kom i sån hast att hon bara råkade vara där när han tittade upp efter att ha böjt sig ner för att knyta skosnörena.
- Jag heter L..L..Linnéa, lyckas hon få fram medan hon flåsar så det kommer vita ångor i den kyliga luften.
- Jag heter Lex, fortsätter han och tittar lite blygt på henne.
Jag tror på dig! - del 2
Del 2. Två gråtande gestalter i novembervädret.
- Sätt dig och gör uppgiften! Ryter Gordon till Linnéa som utmattad dunsar ner på den anvisade platsen. Gröna, iskalla plaststolar. Hon känner blickarna i ryggen. Den begynnande gråten känns som en klump i halsen. Till slut kan hon helt enkelt inte stå emot. Hon börjar ljudlöst fälla tårar. Visserligen ohörbart, men uppenbarligen måste hon gråtit floder. Men ingen märker dem.
Linnéas arbetshäfte fick skrynkliga fläckar, allt eftersom tårarna torkade.
- Men, vad är det?
Rösten kommer från Milla, en av de mest elaka tjejerna i klassen. Men den här kommentaren lät mjuk och hade en klang av uppriktig oro. Hon vänder sig förvånat om. Milla flinar en aning.
- Vi behöver nog ta lilla Linnéa till kuratorn! Eller ännu bättre? Psykakuten! Titta på henne! Sitter och grinar utan anledning!?
Inte fan visste den mörkhåriga, brunögda, och i andras ögon oerhört vackra tjejen vad hon snackade om! Hon måste vara blind om hon inte märker mobbarna som skrämmer vettet ur henne och jagar henne på skolgården. Men klart att hon fattar! Hon vill ju bara göra narr av henne...
Lex klarade bara av några få meter på simlektionen. Killarna i klassen sneglar med flinande ansikten på honom. Han blir röd i ansiktet, och försöker diskret stiga upp ur bassängen i simhallen och smyga sig till dörren.
- Och var tror du att du är på väg någonstans? flinar idrottsläraren föraktfullt.
- Jag, eh..
- Ja! Du är ju den som behöver träna mest här inne! Rör på fläsket, fetto! hörs Jonas klingande, spydiga röst dränkt av klassens uppbubblande skratt. Han bryr sig inte om det skulle se töntigt ut, men han börjar gråta och stormar därefter ut till omklädningsrummet. Det tar ett fåtal sekunder att ta på sig kläderna, och sedan är han ute i höstslasket och möts av en grå, ekande tom gata. Men vad är det där? En rödhårig tjej har stannat precis några meter ifrån honom. Hon hade sprungit från motsatt håll, också med blanka ögon, och kinder dränkta i tårar.
- Vem.. vem är.. du? stammade Lex förvånat. Han hade inte sett henne. Hon kom i sån hast att hon bara råkade vara där när han tittade upp efter att ha böjt sig ner för att knyta skosnörena.
- Jag heter L..L..Linnéa, lyckas hon få fram medan hon flåsar så det kommer vita ångor i den kyliga luften.
- Jag heter Lex, fortsätter han och tittar lite blygt på henne.
onsdag 18 juli 2012
Mestadels Twitter!
Jag har meddelat att jag ska återupptat bloggande, men vill ändå ge er rådet att även följa min Twitter eftersom bloggandet fortfarande ligger lite på is. Jag vill bara påpeka att det GÅR att följa mina dagar även om jag inte bloggar så mycket.
Vill dock ge er rådet att kika in här då och då. Nya inlägg här blir ofta länkade ifrån min Twitter-sida, så Twitter är med andra ord ett säkert kort!
Följ och jag följer tillbaka!!!
www.twitter.com/triciajohansson
[Min Twitter är BÅDE på svenska och engelska.]
Btw, visst blir mina inlägg relativt "ordentliga" och innehållsrika rent längdmässigt även om jag bloggar från mobilen? Är så utmattad att datorn inte ens är ett alternativ just nu... Biverkningarna från medicinavgiftningen har pågått i mer än en månad nu, har dock pratat med en läkare... Fast att skriva från mobilen tar sin lilla tid ;)
/Trichia.

Stay off!
Jag är så himla trött på att min j*vla Indiska släkt alltid skrattar åt mig för min engelska. Inte för att jag är dålig men jag har slutat försöka bevisa något. De är ju inte Gud...
De har skrattat åt mina försök sen jag var typ fem. En "första gången"-grej för ett litet barn är avgörande. Jag fick talsvårigheter både i svenska och engelska. Jag blev rädd och osäker. Det skapade problem med samhörighet i lågstadiet, vilket resulterade i grov mobbning som även klassades som grova övergrepp.
Från början tror jag att skratten var ganska oskyldiga, och jag trodde de lagt av med det nu, då jag blivit äldre och hyfsad bra i engelska. Grammatiken är lite si och så, men jag har ett väldigt stort ordförråd så jag brukar uppfattas som rätt skicklig.
Men det hände. På min syster Madeleines konfirmation började mamma skratta och immitera mig när jag pratade med hennes vän från Indien som jag aldrig träffat. Jag började gråta. Grammatiken var utmärkt. Likaså uttalet. Jag känner mig sämre än vad jag är. Ärligtalat, hur bra är de själva? De är indier och engelska är inte deras starka sida egentligen. Problemet är att de framhäver sig själva fast de inte är så mycket bättre.
Så vad är problemet? Att jag tar illa upp. Jag skulle bara bevisa motsatsen om jag var underlägsen dem. Och det vill jag inte, som sagt: de är ju inte Gud...
Men förnekar jag nu för mig själv att jag kanske skrev detta för att bevisa nåt?
Eller försökte jag bara skriva vad jag kände?
Jag vet inte. Men nu känns det bättre, och om ni inblandade läser och känner igen detta:
GE MIG MITT SJÄLVFÖRTROENDE TILLBAKA OCH STAY OFF!
(Detta gäller de indier som kan både svenska och engelska, då de andra ej kan läsa detta...)
BTW, jag har slagit rekord i hur långt jag skrivit i mobilen... Yep, detta är ett mobilinlägg skrivit med Blogger-appen.
/Trichia.
lördag 14 juli 2012
Börjar blogga lite smått.
Har just laddat ner Blogger-appen till min mobil och ska nog börja blogga igen. Fasen, jag tror jag är beroende! Hursom helst så blir det bloggande på "lightnivå" eller vad man ska kalla det. Bloggar lite när andan faller på, hehe.
Just nu bloggar jag från min mobil (HTC Wildfire S) och har aldrig bloggat från en mobil förut. Har tyckt det känts lite weird... Men jag tror det blir mest uppdateringar från mobilen nu mera.
Btw, min söta lillasyster Madde konfirmeras i morgon. Klockan är just nu 00:24 och jag MÅSTE orka upp i morgon så jag måste nog sova nu *Zzz*
/Trichia
Här kommer lite bilder jag tagit på senaste tiden. De är tagna från min sida på Instagram (http://web.stagram.com/n/trichiajohansson)




tisdag 3 juli 2012
Slutar blogga!
Får se om jag kommer tillbaka. Annars får jag önska er alla ett bra liv, bra bloggande och bra surfande.
Här finns jag:
Facebook: http://facebook.com/trichia.johansson
Twitter: http://twitter.com/triciajohansson
Instagram: http://web.stagram.com/n/trichiajohansson
Tumblr: http://trichiajohansson.tumblr.com
Kramar Trichia.
