söndag 20 maj 2012
Underbar familj!
Har haft permission mellan fredag till söndag (idag 20:e), från sjukhuset. Igår hade min syster och bonusbror (mammas sida) ett gemensamt kalas, Theo fyllde 14 och min syster Madeleine fyller 15 (den 29e). Kalaset hade vi hos mamma. På festen kom Mats (mammas man) systrar och föräldrar, mammas bror med familj, Ella (Theos syster), mamma och Mats, min pappa, hans flickvän Eva och hennes dotter (min och syrrans bonussyster) Emma. Emma är 6 år och helt fäst vid mig och Madde. Ska alltid gosa och sitta i mitt knä, hålla i handen ute, och är väldigt kramig. Så söt! Jag är även oändligt glad att mina föräldrar kan komma överens trots att de är skilda. Att pappa och familjen på den sidan kan komma till mamma och Mats hus och vara tillsammans med henne och Mats släkt. Och tvärtom. Det finns så många skilda som inte kommer överens med sina ex. Det är synd. Min mamma och pappa är bästa vänner och de litar på varandra i vått och torrt. Mamma säger att hon står min pappa närmast av alla, och att vi inte kunde ha en bättre pappa! Jag har inget emot att mina föräldrar är skilda, utan skilsmässan skulle jag aldrig träffat mina underbara bonussyskon Emma, Jacob, Ella och Theo! Tycker om dem som mina egna syskon! Jag och Madeleine har dock samma föräldrar, och det är klart, jag står ju henne närmast!
Fick permission (som sagt) för att kunna delta i kalaset. Mats släkt är sååå gulliga och de var jätteglada att se mig. De behandlar inte oss olika, deras "riktiga" syskonbarn/barnbarn, och mig och syrran. Vi är syskonbarn och barnbarn också. Kunde inte ha en bättre familj och bonusfamilj! Min mamma säger jämt att "tänk så många som älskar dig och bryr sig om dig, Tricia!" när jag är på sjukhuset. Det har hon verkligen rätt i!
Tricia
Fick permission (som sagt) för att kunna delta i kalaset. Mats släkt är sååå gulliga och de var jätteglada att se mig. De behandlar inte oss olika, deras "riktiga" syskonbarn/barnbarn, och mig och syrran. Vi är syskonbarn och barnbarn också. Kunde inte ha en bättre familj och bonusfamilj! Min mamma säger jämt att "tänk så många som älskar dig och bryr sig om dig, Tricia!" när jag är på sjukhuset. Det har hon verkligen rätt i!
Tricia
Wow, du är död! - del 1
HANDLING
Parava Shikosan är 14 år och bor i ett familjehem med 3 andra barn. Hon trivs inte, och de andra barnen fryser ut henne. Inte heller blir det lättare när Paravas fosterföräldrar, Adela och Rolf, bestämmer att de ska flytta till en ny stad. Väl i den nya staden börjar hon skolan där hon blir utsatt av skolans mobbare, flera killar som inte accepterar henne för den hon är. Det gör för den delen inte hennes fosterfamilj heller.
Parava kommer från Japan. Alltså ser hon annorlunda ut. Och när ingen i hennes närhet vill acceptera henne som hon är, så gäller det för Parava att stå på sig. Och det visar sig vara det absolut svåraste hon varit med om...
DEL 1.
Oron stiger i magen, huvudet, händerna, och hela dig. Alla har vart i den situationen någon gång. Man känner hur oron tar över förståndet helt. Och man bara sitter där, stel som en pinne. I alla fall känns det så. Om man står där själv, första dagen den dagen man ska lämna allt jobbigt bakom sig och börja om på nytt. Så är det för 14-årga Parava Shikosan. Hon slår undan de jobbiga minnena, och försöker verkligen att passa in, och se framåt istället för bakåt. Ja, namnet är mycket underligt. Men det beror på hennes bakgrund. Hennes pappa Jaquma var Japan. Mamman, Florence var svensk, men de behöll det japanska efternamnet, även fall de bodde i Sverige, och Parava fick ett japanskt namn, det hörs ju. Men tragiskt nog dog Jaquma, och Florence i en bilkrash, och Parava kom till ett fosterhem på en förort till Stockholm. Parava kan både japanska, engelska, och svenska flytande, fast hon växt upp i Sverige. Hon har kritvit hy, fast samtidigt syns hennes japanska rötter tydligt.
-Parava? Har du packat upp åtminstone skolkläderna än?
-Ehrm, nej? Jag har inte hunnit så långt. Hurså?
-Vadå hurså? Klockan är fan halv elva. Och du börjar ju i skolan i morgon.
-Ja, men vi kom ju för en timme sen, jag har inte hunnit!
Parava hör Adela, och Rolf stöna inne i deras arbetsrum. Hon måste vara ett otroligt jobbigt fosterbarn. Amy Sanders, Lovata Sambero (eller Lova som alla kallar henne), och Sicksten (Sickan) Moberg, måste vara värdens underbaraste barn i gemförelse med Parava Shikosan. Amy, Lova, och Sickan är i och för sig också fosterbarn, med olika bakgrunder till deras fosterhemsplacering, men de verkar inte vantrivas lika mycket som hon. Amy med sitt lockiga, blonda hår, och rosa klädstil, och Lovas skatekläder, är i alla fall mer accepterat än Paravas J-rockstil. Och Sickan går omkring i skjorta och byxor, och ser så prydlig ut, att ingen kan ogilla honom mer än mobbarna i skolan.
-Alltså, nu får du väl fan ta och ge dig?
Orden kommer från Amy, och Lova som står i dörren, och blänger på Parava.
-Vad är det? Frågar Parava irriterad. Vad vill ni? Mucka gräl?
-Alltså, vi har vart här i två timmar, och du sitter och inte har packat upp än? Det va tant Adela, som sa till oss att slå ihjäl dig om du inte packat upp.
-Jag är på gång! Sluta tjata någon jävla gång.
Amy och Lova går ut, och en hyfsat arg Parava, vänder flyttkartongen med böcker upp och ner, så att böckerna landar i sängen. Där ramlar det ut. Hon hade glömt att hon gömt det i en av böckerna. En av de många jobbiga lappar hon fått i sitt skåp från hennes förra skola. Det va någon som hade skrivit "Jävla emo. Gå och skär dig!", och Parava hade visat lappen för tant Adela, och farbror Rolf, men de hade bara synat hennes armar och sagt att det va hennes eget fel, eftersom hon faktiskt skadade sig medvetet på riktigt. Parava funderar på hur fasen hon kan sluta skära sig, om de kritiserar henne. Dessutom är hon inte emo. Hon lyssnar inte ens på emocore. Hon lyssnar på J-rock. Det är bara japan som är viktigt i hennes liv. Musiken, mangan, och animefilmerna, böckerna, tecknarstilen, kläderna, livsstilen... och så förstås hennes största intresse: fotografering. Hon har en hemsida där hon lägger upp fotona. Det känns bra. Folk kommenterar positiva saker i hennes gästbok, och hon får hyfsat många besökare både till bloggen, och hemsidan.
Hej alla bloggare. Idag har vi flyttat till en av alla slitna förorter till Stockholm. Imorgon börjar jag i den slitna skitskolan, i här, och vad ska jag mer säga för att ni ska fatta hur pestigt det är? Amy är som vanligt en liten puderdocka, Lova är en liten tyken unge, och Sickan är... perfekt, och det gör mig fullständigt galen! Dessutom vet inte folk va de ska sätta mig i för fack när det gäller utseende. De kallar mig emo, men det är ju uppenbart: De kallar ALLA de inte kan placera i fack, för emo.
Parava slår upp ögonen, och sätter sig upp i sängen. Hon är trött, och väldigt utmattad. Idag börjar den pestiga skoldagen, i hela hennes deppiga liv. Hon stiger upp, och masar sig iväg till toaletten, och borstar tänderna, samt sköljer ansiktet. Sen går hon tillbaka till sitt rum igen, och tar på sig sina kläder. Svarta leggings, vita benvärmare, rutig old school-kjol, grön kofta, lite svettband och armvärmare, och Hello Kitty-linnet,. Sen sätter hon upp håret i två toffsar högt upp på huvudet, men luggen, och lite hår på sidorna sticker ner på var sida på huvudet. På sidan av luggen sätter hon två färgglada spännen. Hennes svarta hår är långt, böljande och når ned till midjan. Hon är vacker. Men ingen ser det för att hon har annorlunda kläder. Hon suckar. Parava går ner och äter frukost.
-Måste du gå klädd sådär varje dag? Säger Adela surt.
-Ehm, ja?
-Ska du inte göra ett bra intryck när det är första dagen på skolan...?
-...som någon annan person jag inte är? Ska jag ge folk ett intryck av någon jag inte är?
-Du gör som du vill, men det var bara ett råd. En vacker dag råkar du illa ut.
Parava suckar. Detta va hon van vid. Så sa Adela varenda gång hon skulle till ett nytt ställe. Adela, och Rolf, samt deras "hopplösa fosterungar" (som de kallar dem), Lova, Sickan, Amy och Parava, flyttade ofta. Det va Adelas jobb, som professor som fick dem att flytta hit och dit. Parava går till hallen och tar på sig skorna, det är ett par olikfärgade converse. Den ena är svart, och den andra är grön. Illgrön. Adela tjatar alltid om hur skabbig hon ser ut med två olikfärgade skor. Men det skiter hon i. Det ingår ju hennes klädstil.
Rolf svär högt.
–Fan i helvete! Den här biljäveln funkar ju aldrig!
Parava ställer sig bredvid honom och synar bilvraket.
-Vad är problemet?
-Bilen ger bara ifrån sig ett rossligt ljud när man försöker starta den!, muttrar Rolf.
-Ska vi åka någon gång? Hörs en röst från ytterdörren.
Det va Sickan. Lova klämde sig förbi Sickan och ställde sig bredvid Parava.
-Vi två ska gå i samma klass på BackThuna Skolan va?
-Ja.
Lova log, och satte sig i bilen som äntligen gick igång. Parava satte sig i sätet bredvid henne, och Sickan och Amy satte sig på sätena i bak. Bilen va en minibuss, med sex sittplatser, för annars skulle de ju inte få plats. Rolf svär lite lätt, och sätter sig själv i bilen också, och ska just starta, när han vänder sig om mot de fyra ungdomarna i baksätena.
-Har ni med er allt?
Amy håller sin makeup-spegel, och puderdosa högt över huvudet, så hon kan förbättra sminket, men i den stund hon hörde Rolf tjata, så höjde hon blicken och väste:
-Hallå? Vi är ju inte precis 3 år längre!
Nej. Parava, är 14, Lovata är 15, men har gått om en klass, så hon går i samma klass som Parava. Sickan, och Amy är båda två 13 år. Rolf säger aldrig emot Amy när hon snäser. Men alla andra läxar han upp om de beter sig tjurskalligt. Han tittar bara extra länge på Amy, och vänder sen uppmärksamheten mot Parava.
-Ska du verkligen ha på dig det där? Varför kan du aldrig vara prydlig?
-Låt mig va!
Parava känner vreden bubbla inom henne. Varför ska Rolf ha sån jäkla respekt för Amy, men inte för henne? Men hon hinner inte få nått utbrott, för Rolf har redan startat bilen, och de skulle nog hinna vara framme vid skolan innan bråket skulle vara över. Och det är ju ett himla fint intryck hennes blivande klasskompisar får om henne, om hon kommer alldeles röd i ansiktet, och mitt i ett bråk.
Rolf svänger in på skolgården, och Amy och Sickan kliver ut, och går till deras klassrum. Lova och Parava svänger åt vänster.
-Alltså... Egentligen tycker jag bra om dig! Lyssna inte på Amy, som alltid ska va så bitchig, säger Lova, och drar upp axelväskan en aning längre upp på axeln.
-Varför är du alltid med på hennes små pikar då?
-Alltså... Hon manipulerar ju folk!
-Hon lyckas ju inte manipulera mig? Säger Parava stört.
-Äh, skit i det då! Jag försökte bli vän med dig lite mer. Jag menar, vi har alltid stått varandra hyfsat nära, men nu när vi är nya är det ju lätt om vi har varandra, om vi inte får några vänner i början.
-Äh, va inte så känslig. Jag har ju inte direkt något emot dig, även ifall vi inte är precis bästa kompisar heller!
-Nej, men vem hindrar oss från att försöka bli det?
Parava funderade en stund.
-Ingen!
Parava och Lova går in genom skolporten, och in på rektorsexpeditionen.
-Vi skulle be att få tala med, rektor Parrik Wednedy, Sa Lova till sekreteraren
-Ett ögonblick, varsågod och sitt så länge.
-Tack.
Lova, och Parava satte sig i fåtöljerna utanför rektorn rum, men hann knappt mer än slå sig ner innan rektorn kom ut ur sitt arbetsrum, och fick syn på flickorna.
-Hej. Är ni de nya eleverna här på Back Thuna? Parrik synar sitt anteckningsblock, och
säger sen ostadigt: - Lovata Sambero, och Parava Shik.. saan..?
-Shikosan. Parava Shikosan, rättar Parava honom. Hon är van vid att folk inte kan
uttala hennes namn.
-Oh, förlåt. Det va mig ett svårt namn du hade! Skrattar Parrik glatt,
utan att inse att det faktiskt gav ett litet sårande intryck på Parava. Hon hatar att ha ett udda namn, som inte jäkla människa kan lära sig uttala. Men hon gillar sitt namn, så hon tänker aldrig byta det.
-Det är ett japanskt namn! Häver Parava ur sig, en aningen kaxigt.
-Jaha, så du är japan?
-Ja, 50 procent japan.
-Okej, låter spännande! Ska jag vi gå till ert klassrum?
"Nej".. säger Parava tyst, men ändå så högt att det nästan hörs. Hon är livrädd för att se alla ögon som glor på henne, när hon stiger in.
-Ursäkta? Frågade Parrik förvånat, samtidigt som han synade sin klocka för att se så inte visarna sprang iväg. Det gjorde de tydligen.
-Det va inget, jag sa inget, muttrade Parava snabbt.
Lova knuffar till henne med armbågen, och väser:
-Kan du inte va tyst? Du gör det värre!
-Jaja, förlåt!
Parava och Lova, följer efter Parrik Wednedy till andra våningen, och fram till ett stort klassrum. Eller ja, det är en mycket stor dörr, och där inne bör det nog dölja sig ett stort klassrum. Parrik knackar på dörren, och en mörk kvinna öppnar. Parrik vänder sig mot tjejerna.
-Flickor, detta är er nya klassföreståndare, Monica Saleen.
-Så, ni är Lovata Sambero, och Parva Shikosaan?
-Jag heter Parava Shikosan, säger Parava stött.
-Oj, förlåt, det va ett besvärligt namn du hade, sa Monica entusiastiskt.
-Det är faktiskt japanskt!
-Oh, va häftigt, då kan du väl japanska?
Klassen viskar. Parava tittar ner i golvet, och känner hur Lova tittar på henne.
-Kan du inte hålla käft någon gång? Säger Lova nu, ännu argare än förut. Fast hon
säger det i form av en viskning så att ingen hör.
-Jaha, detta är Lovata och Parava, våra nya elever, säger Monica till den viskande
klassen. Monica vänder sig mot tjejerna: - Och ni kan sitta i de tomma bänkarna där nere i hörnet!
Alla tittar på de två tjejerna när de lite osäkert sätter sig på sina nya platser. De viskas, tisslas, tasslas, och tittas åt deras håll. I denna stunden är Parava glad att hon inte är ensam i den här situationen, utan att Lova är med. Att hon inte är ensam. Utan att de är två!
Slut på del 1.
Parava Shikosan är 14 år och bor i ett familjehem med 3 andra barn. Hon trivs inte, och de andra barnen fryser ut henne. Inte heller blir det lättare när Paravas fosterföräldrar, Adela och Rolf, bestämmer att de ska flytta till en ny stad. Väl i den nya staden börjar hon skolan där hon blir utsatt av skolans mobbare, flera killar som inte accepterar henne för den hon är. Det gör för den delen inte hennes fosterfamilj heller.
Parava kommer från Japan. Alltså ser hon annorlunda ut. Och när ingen i hennes närhet vill acceptera henne som hon är, så gäller det för Parava att stå på sig. Och det visar sig vara det absolut svåraste hon varit med om...
DEL 1.
Oron stiger i magen, huvudet, händerna, och hela dig. Alla har vart i den situationen någon gång. Man känner hur oron tar över förståndet helt. Och man bara sitter där, stel som en pinne. I alla fall känns det så. Om man står där själv, första dagen den dagen man ska lämna allt jobbigt bakom sig och börja om på nytt. Så är det för 14-årga Parava Shikosan. Hon slår undan de jobbiga minnena, och försöker verkligen att passa in, och se framåt istället för bakåt. Ja, namnet är mycket underligt. Men det beror på hennes bakgrund. Hennes pappa Jaquma var Japan. Mamman, Florence var svensk, men de behöll det japanska efternamnet, även fall de bodde i Sverige, och Parava fick ett japanskt namn, det hörs ju. Men tragiskt nog dog Jaquma, och Florence i en bilkrash, och Parava kom till ett fosterhem på en förort till Stockholm. Parava kan både japanska, engelska, och svenska flytande, fast hon växt upp i Sverige. Hon har kritvit hy, fast samtidigt syns hennes japanska rötter tydligt.
-Parava? Har du packat upp åtminstone skolkläderna än?
-Ehrm, nej? Jag har inte hunnit så långt. Hurså?
-Vadå hurså? Klockan är fan halv elva. Och du börjar ju i skolan i morgon.
-Ja, men vi kom ju för en timme sen, jag har inte hunnit!
Parava hör Adela, och Rolf stöna inne i deras arbetsrum. Hon måste vara ett otroligt jobbigt fosterbarn. Amy Sanders, Lovata Sambero (eller Lova som alla kallar henne), och Sicksten (Sickan) Moberg, måste vara värdens underbaraste barn i gemförelse med Parava Shikosan. Amy, Lova, och Sickan är i och för sig också fosterbarn, med olika bakgrunder till deras fosterhemsplacering, men de verkar inte vantrivas lika mycket som hon. Amy med sitt lockiga, blonda hår, och rosa klädstil, och Lovas skatekläder, är i alla fall mer accepterat än Paravas J-rockstil. Och Sickan går omkring i skjorta och byxor, och ser så prydlig ut, att ingen kan ogilla honom mer än mobbarna i skolan.
-Alltså, nu får du väl fan ta och ge dig?
Orden kommer från Amy, och Lova som står i dörren, och blänger på Parava.
-Vad är det? Frågar Parava irriterad. Vad vill ni? Mucka gräl?
-Alltså, vi har vart här i två timmar, och du sitter och inte har packat upp än? Det va tant Adela, som sa till oss att slå ihjäl dig om du inte packat upp.
-Jag är på gång! Sluta tjata någon jävla gång.
Amy och Lova går ut, och en hyfsat arg Parava, vänder flyttkartongen med böcker upp och ner, så att böckerna landar i sängen. Där ramlar det ut. Hon hade glömt att hon gömt det i en av böckerna. En av de många jobbiga lappar hon fått i sitt skåp från hennes förra skola. Det va någon som hade skrivit "Jävla emo. Gå och skär dig!", och Parava hade visat lappen för tant Adela, och farbror Rolf, men de hade bara synat hennes armar och sagt att det va hennes eget fel, eftersom hon faktiskt skadade sig medvetet på riktigt. Parava funderar på hur fasen hon kan sluta skära sig, om de kritiserar henne. Dessutom är hon inte emo. Hon lyssnar inte ens på emocore. Hon lyssnar på J-rock. Det är bara japan som är viktigt i hennes liv. Musiken, mangan, och animefilmerna, böckerna, tecknarstilen, kläderna, livsstilen... och så förstås hennes största intresse: fotografering. Hon har en hemsida där hon lägger upp fotona. Det känns bra. Folk kommenterar positiva saker i hennes gästbok, och hon får hyfsat många besökare både till bloggen, och hemsidan.
Hej alla bloggare. Idag har vi flyttat till en av alla slitna förorter till Stockholm. Imorgon börjar jag i den slitna skitskolan, i här, och vad ska jag mer säga för att ni ska fatta hur pestigt det är? Amy är som vanligt en liten puderdocka, Lova är en liten tyken unge, och Sickan är... perfekt, och det gör mig fullständigt galen! Dessutom vet inte folk va de ska sätta mig i för fack när det gäller utseende. De kallar mig emo, men det är ju uppenbart: De kallar ALLA de inte kan placera i fack, för emo.
Parava slår upp ögonen, och sätter sig upp i sängen. Hon är trött, och väldigt utmattad. Idag börjar den pestiga skoldagen, i hela hennes deppiga liv. Hon stiger upp, och masar sig iväg till toaletten, och borstar tänderna, samt sköljer ansiktet. Sen går hon tillbaka till sitt rum igen, och tar på sig sina kläder. Svarta leggings, vita benvärmare, rutig old school-kjol, grön kofta, lite svettband och armvärmare, och Hello Kitty-linnet,. Sen sätter hon upp håret i två toffsar högt upp på huvudet, men luggen, och lite hår på sidorna sticker ner på var sida på huvudet. På sidan av luggen sätter hon två färgglada spännen. Hennes svarta hår är långt, böljande och når ned till midjan. Hon är vacker. Men ingen ser det för att hon har annorlunda kläder. Hon suckar. Parava går ner och äter frukost.
-Måste du gå klädd sådär varje dag? Säger Adela surt.
-Ehm, ja?
-Ska du inte göra ett bra intryck när det är första dagen på skolan...?
-...som någon annan person jag inte är? Ska jag ge folk ett intryck av någon jag inte är?
-Du gör som du vill, men det var bara ett råd. En vacker dag råkar du illa ut.
Parava suckar. Detta va hon van vid. Så sa Adela varenda gång hon skulle till ett nytt ställe. Adela, och Rolf, samt deras "hopplösa fosterungar" (som de kallar dem), Lova, Sickan, Amy och Parava, flyttade ofta. Det va Adelas jobb, som professor som fick dem att flytta hit och dit. Parava går till hallen och tar på sig skorna, det är ett par olikfärgade converse. Den ena är svart, och den andra är grön. Illgrön. Adela tjatar alltid om hur skabbig hon ser ut med två olikfärgade skor. Men det skiter hon i. Det ingår ju hennes klädstil.
Rolf svär högt.
–Fan i helvete! Den här biljäveln funkar ju aldrig!
Parava ställer sig bredvid honom och synar bilvraket.
-Vad är problemet?
-Bilen ger bara ifrån sig ett rossligt ljud när man försöker starta den!, muttrar Rolf.
-Ska vi åka någon gång? Hörs en röst från ytterdörren.
Det va Sickan. Lova klämde sig förbi Sickan och ställde sig bredvid Parava.
-Vi två ska gå i samma klass på BackThuna Skolan va?
-Ja.
Lova log, och satte sig i bilen som äntligen gick igång. Parava satte sig i sätet bredvid henne, och Sickan och Amy satte sig på sätena i bak. Bilen va en minibuss, med sex sittplatser, för annars skulle de ju inte få plats. Rolf svär lite lätt, och sätter sig själv i bilen också, och ska just starta, när han vänder sig om mot de fyra ungdomarna i baksätena.
-Har ni med er allt?
Amy håller sin makeup-spegel, och puderdosa högt över huvudet, så hon kan förbättra sminket, men i den stund hon hörde Rolf tjata, så höjde hon blicken och väste:
-Hallå? Vi är ju inte precis 3 år längre!
Nej. Parava, är 14, Lovata är 15, men har gått om en klass, så hon går i samma klass som Parava. Sickan, och Amy är båda två 13 år. Rolf säger aldrig emot Amy när hon snäser. Men alla andra läxar han upp om de beter sig tjurskalligt. Han tittar bara extra länge på Amy, och vänder sen uppmärksamheten mot Parava.
-Ska du verkligen ha på dig det där? Varför kan du aldrig vara prydlig?
-Låt mig va!
Parava känner vreden bubbla inom henne. Varför ska Rolf ha sån jäkla respekt för Amy, men inte för henne? Men hon hinner inte få nått utbrott, för Rolf har redan startat bilen, och de skulle nog hinna vara framme vid skolan innan bråket skulle vara över. Och det är ju ett himla fint intryck hennes blivande klasskompisar får om henne, om hon kommer alldeles röd i ansiktet, och mitt i ett bråk.
Rolf svänger in på skolgården, och Amy och Sickan kliver ut, och går till deras klassrum. Lova och Parava svänger åt vänster.
-Alltså... Egentligen tycker jag bra om dig! Lyssna inte på Amy, som alltid ska va så bitchig, säger Lova, och drar upp axelväskan en aning längre upp på axeln.
-Varför är du alltid med på hennes små pikar då?
-Alltså... Hon manipulerar ju folk!
-Hon lyckas ju inte manipulera mig? Säger Parava stört.
-Äh, skit i det då! Jag försökte bli vän med dig lite mer. Jag menar, vi har alltid stått varandra hyfsat nära, men nu när vi är nya är det ju lätt om vi har varandra, om vi inte får några vänner i början.
-Äh, va inte så känslig. Jag har ju inte direkt något emot dig, även ifall vi inte är precis bästa kompisar heller!
-Nej, men vem hindrar oss från att försöka bli det?
Parava funderade en stund.
-Ingen!
Parava och Lova går in genom skolporten, och in på rektorsexpeditionen.
-Vi skulle be att få tala med, rektor Parrik Wednedy, Sa Lova till sekreteraren
-Ett ögonblick, varsågod och sitt så länge.
-Tack.
Lova, och Parava satte sig i fåtöljerna utanför rektorn rum, men hann knappt mer än slå sig ner innan rektorn kom ut ur sitt arbetsrum, och fick syn på flickorna.
-Hej. Är ni de nya eleverna här på Back Thuna? Parrik synar sitt anteckningsblock, och
säger sen ostadigt: - Lovata Sambero, och Parava Shik.. saan..?
-Shikosan. Parava Shikosan, rättar Parava honom. Hon är van vid att folk inte kan
uttala hennes namn.
-Oh, förlåt. Det va mig ett svårt namn du hade! Skrattar Parrik glatt,
utan att inse att det faktiskt gav ett litet sårande intryck på Parava. Hon hatar att ha ett udda namn, som inte jäkla människa kan lära sig uttala. Men hon gillar sitt namn, så hon tänker aldrig byta det.
-Det är ett japanskt namn! Häver Parava ur sig, en aningen kaxigt.
-Jaha, så du är japan?
-Ja, 50 procent japan.
-Okej, låter spännande! Ska jag vi gå till ert klassrum?
"Nej".. säger Parava tyst, men ändå så högt att det nästan hörs. Hon är livrädd för att se alla ögon som glor på henne, när hon stiger in.
-Ursäkta? Frågade Parrik förvånat, samtidigt som han synade sin klocka för att se så inte visarna sprang iväg. Det gjorde de tydligen.
-Det va inget, jag sa inget, muttrade Parava snabbt.
Lova knuffar till henne med armbågen, och väser:
-Kan du inte va tyst? Du gör det värre!
-Jaja, förlåt!
Parava och Lova, följer efter Parrik Wednedy till andra våningen, och fram till ett stort klassrum. Eller ja, det är en mycket stor dörr, och där inne bör det nog dölja sig ett stort klassrum. Parrik knackar på dörren, och en mörk kvinna öppnar. Parrik vänder sig mot tjejerna.
-Flickor, detta är er nya klassföreståndare, Monica Saleen.
-Så, ni är Lovata Sambero, och Parva Shikosaan?
-Jag heter Parava Shikosan, säger Parava stött.
-Oj, förlåt, det va ett besvärligt namn du hade, sa Monica entusiastiskt.
-Det är faktiskt japanskt!
-Oh, va häftigt, då kan du väl japanska?
Klassen viskar. Parava tittar ner i golvet, och känner hur Lova tittar på henne.
-Kan du inte hålla käft någon gång? Säger Lova nu, ännu argare än förut. Fast hon
säger det i form av en viskning så att ingen hör.
-Jaha, detta är Lovata och Parava, våra nya elever, säger Monica till den viskande
klassen. Monica vänder sig mot tjejerna: - Och ni kan sitta i de tomma bänkarna där nere i hörnet!
Alla tittar på de två tjejerna när de lite osäkert sätter sig på sina nya platser. De viskas, tisslas, tasslas, och tittas åt deras håll. I denna stunden är Parava glad att hon inte är ensam i den här situationen, utan att Lova är med. Att hon inte är ensam. Utan att de är två!
Slut på del 1.
Hela berättelsen finns som e-bok. Läs mer under "Bibliografi"-fliken. (Direktlänk till e-boken)
lördag 19 maj 2012
Den udda
Detta är berättelsen om en flicka som försöker överleva barnpsyk och om kampen om ett friskt liv mot alla odds.
Obs! Jag har även en till berättelse som heter "Ingrid den udda" som handlar om mobbning... Detta är alltså en annan historia och dessa två hör ej ihop.
Den Udda
Hemmet låg en bit nedanför stan. Hon hade sett det många gånger, långt innan hon flyttade dit. Då hade hon tänkt att det måste vara galna fångar som satt där inlåsta, tills den dagen kom då hon själv tvingades in bakom murarna.
Hon petade på den äckliga köttbiten på sin tallrik, och det vände sig i magen, när hon såg fettet rinna ner på gaffeln och under bordet. Hon hatade rent utsagt maten på behandlingshemmet. Potatisen var seg också. Men ändå föll den sönder när hon petade på den. Hon utbrast förtvivlat i sina tankar, att ”Potatisar! Hur kan man ha dem i grytan för länge? Eller för lite? De sprängs ju bara man tittar på dem!”. Ingrid ställde sig upp petade ut resterna ur den orörda maten i soporna. Fick några elaka skratt bakom sig, och personalen suckade. Hon smällde dörren till sitt rum när hon hörde fotspår. Åh, nu kommer de och ger mig en föreläsning om att man inte ska slänga mat, tänkte hon för sig själv.
Göran kikade in. Vem fan är det? tänkte hon lite snabbt innan han svarade med att sätta sig på sängen i hennes rum. Den andra sängen. Det var två sängar. En bätsäng och en vanlig. Han satte sig på bältsängen och tittade sig omkring i det opersonliga rummet.
- Vi ska tydligen dela rum, för det finns inga fler rum på hemmet. Det är fullt, och jag är ett akutfall.
Så mycket i en mening, tänkte hon. Som om hon inte redan hade problem. Han satte sig upp.
- Du får ta bältsängen. Jag kommer sova i den sängen! sa han och petade på Ingrids sängkant.
- Men hallå? Skrek hon, jag var här först, och detta är mitt rum! Du får sova på bältsängen!
Hon markerade noga ordet ”du”. Vem tror han att han är?
Så mycket i en mening, tänkte hon. Som om hon inte redan hade problem. Han satte sig upp.
- Du får ta bältsängen. Jag kommer sova i den sängen! sa han och petade på Ingrids sängkant.
- Men hallå? Skrek hon, jag var här först, och detta är mitt rum! Du får sova på bältsängen!
Hon markerade noga ordet ”du”. Vem tror han att han är?
Och så tjafsades det en lång stund när personalen lugnade ner dem. Ingrid fick sova på bältsängen. Såklart.
Självskadebeteendets flashbacks ringde som klockor i huvudet på henne. En svettig, äcklig dröm spred sig i hennes inre, och hon såg dem. Demonerna som petade på hennes armar och bara skrattade. Fågelskuggorna. Hon mindes det så tydligt att hon kände alla detaljer i ryggens knotor.
När hon vaknade satt Göran och bara glodde på henne. Han såg nästan rädd ut. Hon fattade inte så mycket när hon gick upp till spegeln och såg sig i den. Hela ansiktet var fullt av blod, och under naglarna satt det skinnbitar. Hon hade nog rivit sig i sömnen för att drömmen var helt olidlig.
I det tysta och utan att ge en förklaring till Göran så gick hon in i badrummet och tvättade av sig. Hon blundade och körde ner huvudet i vattnet, som bildat en liten sjö, i handfatet. Det sved i hela ansiktet och vattnet färgades tomatröd. Hur kunde hon riva sig så djupt i sömnen? Hennes naturligt röda hår skimrade nu i samma färg som vattnet...
Doris, hennes kontaktperson, kom insvepande med sin stora fladdrande tröja. Hon hade alltid fladdrande stora tröjor, och hon hade en stor mage och stora ringar i öronen. Hon hade ett ganska lustigt utseende. Trots att hon såg så snäll ut hade hon ett strängt temperament.
- Ingrid! skrek hon. Vad håller du på med?
Ingrid med sitt upprivna ansikte tittade förvånat på henne.
- Vad har du använt? frågade hon med en mycket arg betoning på rösten.
- Ingrid! skrek hon. Vad håller du på med?
Ingrid med sitt upprivna ansikte tittade förvånat på henne.
- Vad har du använt? frågade hon med en mycket arg betoning på rösten.
- Jag gjorde det i sömnen, det var inte meningen… jag vet inte, jag skulle bara…
Hon brast i gråt. Det sved på kinderna när tårarna rullade ner för såren utmed käkbenet
- Såja, såja, lugnade Doris. Det ordnar sig.
Hon brast i gråt. Det sved på kinderna när tårarna rullade ner för såren utmed käkbenet
- Såja, såja, lugnade Doris. Det ordnar sig.
Doris satte sig på Ingrids säng och klappade på utrymmet bredvid sig, som om hon menade att hon skulle sätta sig. Men det gjorde hon inte. Istället gick hon ut på avdelningen och letade reda på en bok som hon kunde läsa sig slut på psykiskt, så hon kunde tänka på något annat. Vartannat barn på avdelningen syndade henne när hon gick där. På avdelningen fick man inte gå i kortärmat om man hade minsta tecken på armarna av självskadebeteende. Hur skulle detta gå? Hon kan ju inte ha slöja framför ansiktet.
Sofia skulle åka hem den dagen, det var hennes absolut bästa vän på avdelningen. Hennes mamma stod utanför och grät och kramades. De skulle flytta till någonstans i norrland. Ingrid kände ett styng av hämndkänsla, men vem skulle hon hämnas på egentligen? Ingen ville ju ha hem henne.
Hon tänkte på stryptaget på skolgården. Hur skulle hon kunna glömma och förlåta? Pojken som alltid var på henne. Han gick fri i en vanlig skola. Hon gick på sjukhusskola i en låst avdelning. Hur kunde det vara så? Varför var hon som en galning som satt inspärrad? Hon undrade vad hon hade på avdelningen att göra på obestämd tid. Varje dag som gick så kom hopplöshetskänslan och känslan av ensamhet allt närmare tills det nästan satte sig innan för kläderna på henne.
Hur skulle hon överleva halva sin barndom på behandlingshemmet? Hon hade redan bott där i två år nu. Hon fick knappt göra någonting på egen hand. Hennes kolsvarta ögon bildade tårar. De droppade ner för den bleka kinden.
-Du vet att det bara är svartklädda rockare som skär sig va? skrek Göran föraktfullt.
- Sen när då? svarade Ingrid irriterat. Ser jag ut som en rockare?
- Nej, du är ju fan annorlunda. Varför gör du det om du inte är rockare?
- Är du helt störd eller?
- Det är en livsstil fattar du väl?
Ingrid morrade och gick sen iväg. Hur kan man vara så otroligt imbecill? Alltså, hon hade hatat den där Göran sen han kom och bara tog över hennes rum.
Hur skulle hon överleva halva sin barndom på behandlingshemmet? Hon hade redan bott där i två år nu. Hon fick knappt göra någonting på egen hand. Hennes kolsvarta ögon bildade tårar. De droppade ner för den bleka kinden.
-Du vet att det bara är svartklädda rockare som skär sig va? skrek Göran föraktfullt.
- Sen när då? svarade Ingrid irriterat. Ser jag ut som en rockare?
- Nej, du är ju fan annorlunda. Varför gör du det om du inte är rockare?
- Är du helt störd eller?
- Det är en livsstil fattar du väl?
Ingrid morrade och gick sen iväg. Hur kan man vara så otroligt imbecill? Alltså, hon hade hatat den där Göran sen han kom och bara tog över hennes rum.
Det var den natten som tanken slog henne att hom kunde ta sin flykt därifrån. Hon visste mycket väl att om hon försökte skulle polisen släpa henne tillbaka, men varför inte? Hon kunde ju lyckas. Hon kunde ju försöka. Vad var det värsta som skulle kunna hända om hon nu blev tvungen att gå tillbaka? Att hon fortsätter som hon lever nu? Det fanns två möjligheter, och hon förlorade inte på något av dem, bara vinner på den ena ifall det går som det ska. Hon beslöt sig för att komma på en plan dagen där på. Hon kunde knappt vänta!
Slut.
fredag 18 maj 2012
Atlas
Detta är en kort berättelse på max 200 ord som var min första uppgift på Skrivboken. Man skulle först titta på en bild och sedan skriva en kort text om vad man tänkte på. Bilden föreställde en pojke med en hund som tittade på TV. Man såg scenen bakifrån, alltså såg man soffryggen med pojken och hundens huvuden sticka upp. Ansiktena såg man inte. Här kommer min tolkning av bilden.
Atlas
Jag kikade upp på månen. Det var väldigt underligt hur snabbt allt hade gått.
Han var borta och kommer aldrig igen. Jag smakade på ordet. Aldrig.
Det var så deprimerande att jag inte ens brydde mig om att fundera på det mer.
Han var ju borta. Atlas var borta.
Atlas är min hund. Eller han var min hund. Jag fick honom när jag var 5.
- Grattis på födelsedagen, Niklas!
Hela familjen ståjade och ropade. Och jag fick inte en syl i vädret. Jag ville inte ha honom. Men sedan blev vi de bästa vänner man kan tänka sig.
Han blev påkörd den morgonen. En novembermorgon, grå och trist. En morgon som inte kan se ut på ett annat sätt.
Och jag visste den morgonen då jag kikade upp på den svaga månen som snart skulle avta att det aldrig skulle bli annorlunda. Än grå och trist. Aldrig.
Atlas
Jag kikade upp på månen. Det var väldigt underligt hur snabbt allt hade gått.
Han var borta och kommer aldrig igen. Jag smakade på ordet. Aldrig.
Det var så deprimerande att jag inte ens brydde mig om att fundera på det mer.
Han var ju borta. Atlas var borta.
Atlas är min hund. Eller han var min hund. Jag fick honom när jag var 5.
- Grattis på födelsedagen, Niklas!
Hela familjen ståjade och ropade. Och jag fick inte en syl i vädret. Jag ville inte ha honom. Men sedan blev vi de bästa vänner man kan tänka sig.
Han blev påkörd den morgonen. En novembermorgon, grå och trist. En morgon som inte kan se ut på ett annat sätt.
Och jag visste den morgonen då jag kikade upp på den svaga månen som snart skulle avta att det aldrig skulle bli annorlunda. Än grå och trist. Aldrig.
Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.
Välkommen!
Välkommen till nya skrivarbloggen!
Här tänkte jag lägga in mina berättelser jag skriver, korta, långa, osammanhängande, fiktiva, egenupplevda, fantasirelaterade, geniala, katastrofala... Listan kan göras lång. Det blir även en del uppgifter som från början var arbeten för skrivboken.nu där jag får i författarskola, men som jag ändå vill dela med mig av här.
Vissa berättelser är återkommande, det vill säga, samma karaktärer, och kanske en fortsättning på en saga som kanske redan hade ett slut. Mina karaktärer som hängt kvar längst och som det ständigt kommer nya berättelser om är följande:
Parava Shikosan - 14 årig japansk flicka bosatt i Sverige. Hon har vart med längst!
Ingrid Stewarz - 13 årig flicka bosatt i Stockholm, tidigare uppvuxen i New York.
Niklas Solström - 16 årig kille bosatt i Norrland vid Norska gränsen.
Linnéa Solström - 14 årig flicka bosatt i Norrland vid Norska gränsen (syster till Niklas)
Valkyrie Fay - Gammal (vet ej ålder) kvinna som ser ut som en ung tjej, fantasyfigur från mitt fantasiland Norphorda.
Muéna - Min enda djurkaraktär, en fantasyfigur, en Grip!
Tror det kan vara fler.
Hoppas ni trivs på bloggen!
/Tricia Johansson.
Här tänkte jag lägga in mina berättelser jag skriver, korta, långa, osammanhängande, fiktiva, egenupplevda, fantasirelaterade, geniala, katastrofala... Listan kan göras lång. Det blir även en del uppgifter som från början var arbeten för skrivboken.nu där jag får i författarskola, men som jag ändå vill dela med mig av här.
Vissa berättelser är återkommande, det vill säga, samma karaktärer, och kanske en fortsättning på en saga som kanske redan hade ett slut. Mina karaktärer som hängt kvar längst och som det ständigt kommer nya berättelser om är följande:
Parava Shikosan - 14 årig japansk flicka bosatt i Sverige. Hon har vart med längst!
Ingrid Stewarz - 13 årig flicka bosatt i Stockholm, tidigare uppvuxen i New York.
Niklas Solström - 16 årig kille bosatt i Norrland vid Norska gränsen.
Linnéa Solström - 14 årig flicka bosatt i Norrland vid Norska gränsen (syster till Niklas)
Valkyrie Fay - Gammal (vet ej ålder) kvinna som ser ut som en ung tjej, fantasyfigur från mitt fantasiland Norphorda.
Muéna - Min enda djurkaraktär, en fantasyfigur, en Grip!
Tror det kan vara fler.
Hoppas ni trivs på bloggen!
/Tricia Johansson.
måndag 5 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)