Dessa ungjävlar!

Jag tror aldrig någon insåg hur illa det kunde slutat. Det började som små, men aldrig helt oskyldiga bussteck som vi ungar i den lilla byn utförde. Med inflytande av de äldre ungarna… Det började med att jag träffade R.

“Sluta vara så paranoid! Ingen märker oss..”, vrålade hon när hon faktiskt bara krossat en ruta i ett radhusområde den kvällen. För det var uppenbarligen inte en stor grej för henne.


Någon kikade ut genom fönstret på lägenheten och vi kutade iväg. R var inte så snabb med tanke på hennes kroppsbyggnad. Hon var rätt biffig. Jag försvann däremot snabbt från platsen.


Varför är jag med på detta?


Nästa dag tyckte de äldre ungarna av någon anledning att jag inte skött mig väl. Jag kastade bara ett ägg under vandaliseringen av bilparkeringen. Jag visste vad alla i området tänkte om oss, dessa ungjävlar! De bestämde sig alltså för att jag förtjänade ett kok stryk. Jag sprang från platsen och trodde för en sekund att jag kommit undan. Men nej, där stod R. Men hon tänkte inte slå mig. Istället föreslog hon att vi skulle klä oss som prostituerade och ragga killar.

"Men jag är ju bara 11 år! Jag vill inte göra något sånt!" protesterade jag förskräckt.

"Kom igen, va inte så jävla mesig. Men det är klart, du är ju bara en fjantig neger..", kontrade R. Det sistnämnda ordet fick mig dock att reagera.

"Vad sa du?"

"Att du är en jävla neger", svarade R hur lugnt som helst.

Jag var van vid att höra sådant, men i detta sammanhang lät det så nedsättande. Jag tog ett steg mot henne och måste nog ha sett väldigt arg ut, för hon tog det som en invite till slagsmål. Oj då, den avsikten hade jag verkligen inte! Jag var bara så arg...


Två sekunder senare låg jag nedslagen på marken. Under själva striden hade R's lillasyster och min lillasyster varit närvarande (fel plats vid fel tillfälle, som vanligt) och nu var de uppriktig oroade över mitt nederlag. Jag satte mig stelt upp. R hade försvunnit för länge sen. Jag hade ont i sidan och blödde lite här och var.

"Tricia lider för fan!" tjöt R's lillasyster till en granne som råkade gå förbi just då, och det är den sista repliken jag kommer ihåg från den här episoden.

Som i symbios

Jag fick min första vän som 11-åring. Vi fnittrade hysteriskt åt sådant de andra bara rynkade näsan åt, och som om vi vore tankeläsare visste vi hur den andre skulle reagera och känna. Vi försvarade varandra i vått och torrt. Även när en av killarna från skolan tjatade sönder om att han skulle döda oss.

Vi blev som två olyckssystrar. Delade vår smärta. Vi hade till och med en liten bok vi skrev om våra avskyvärda liv i, som vi sen skickade mellan varandra. Vi försvarade varandra även om vi visste att vi själva skulle få ut av det senare.

Jag delade till och med vissa väldigt smärtsamma upplevelser med L. Sådant man annars aldrig skulle berätta för någon. Som varför jag skadade mig själv, om hur sinnesrubbade mina tankar var som jag tänkte när jag utförde denna självmisshandel. Jag berättade till och med om vissa övergrepp jag vart med om, som skulle innebära katastrof om de kom ut. Man ville ju inte direkt att skolan eller andra myndigheter skulle få reda på vad man gick igenom. De skulle lägga sig i för mycket, tänkte min då barnsliga hjärna. Idag vet jag inte om jag gjorde rätt eller fel. Kanske hade jag fått mer hjälp om jag vågat berätta för någon? Fast å andra sidan, hur stor del av alla utsatta barn får godtagbar hjälp och hur många blir bara runtskickade? Min rädsla var inte obefogad.

L och jag hade ett starkt band. Vi var som systrar. Och ett tag fick jag till och med lite andra känslor för henne. Blev sådär barnsligt småkär. Vi var så nära man kunde bli, så den utvecklingen var inte helt oförutsägbar. Vi var sammanlänkade, vi kunde läsa tankar.

Tyvärr gick vi i två olika klasser. L kunde därför inte finnas vid min sida när övergreppen i skolan skedde. Inte för att hon hade kunnat göra mycket men psykiskt stöd hade ju inte varit fel…

“17/8-2006

Kära Tricia,

Jag tror inte jag orkar så mycket längre. Gör du?”

Precis det hade jag gått och tänkt hela dagen. En enkel rad, och en rättfram fråga som sade så mycket om vårt förhållande. Vår symbios.