Identitet och sånt

Uppriktigt sagt önskar jag ibland att jag bara vore transsexuell. För då skulle jag åtminstone ha ett kön. Även om jag var fångad i kroppen av motsatt kön... Men jag skulle åtminstone ha ett! Som det känns för mig nu, så känns det som om jag är ett tredje kön. Alternativt att jag inte ens har något.

Det som är ännu värre är att samhället väldigt sällan tar någon som är genderqueer på allvar. Man tror det handlar om en känsla, en slags konstig mentalitet. De säger att det bara finns två kön, men att vissa av oss bara har ett annorlunda mentalt kön.

Men vet du vad? Min verklighet är att jag är lika lite man och kvinna, som du som säger detta är antingen man eller kvinna!

Men tänk dig då såhär: du vaknar varje morgon och känner att kroppen du lever i, inte är din, inte är rätt. Du skulle dock inte vilja byta till en kropp av motsatt kön heller, för den hade inte heller känts rätt. Tänkt dig att sitta fast mellan två olika könsidentiteter, men du känner dig inte hemma i någon av dem.

Du går en jävla balansgång.

När du ska fylla i blanketter och det står att du ska fylla i om du är "man" eller "kvinna" resulterar det i att du slänger hela blanketten för inget av alternativen känns DU. Samma sak när man ska registrera sig på olika sociala nätverk och andra hemsidor, och de flesta också bara har dessa två alternativ. Jag brukar göra varannan: på varannan sida registrerar jag mig som man och på varannan som kvinna. Men det känns fel. Fel, fel, FEL.

När dina föräldrar kallar dig sin dotter (i mitt fall) och min syster kallar mig för sin syster och jag reagerar knappt eftersom jag inte känner mig berörd av termen.

I am fucking trapped.

Nej, det handlar inte om en känsla. Även när jag ser mig i spegeln ser jag bara en människa framför mig, totalt könlös.

Vissa av oss kanske helt enkelt är menade att bara vara människor.

Trixie & Truls Nr. 13 - Nyckeln

Första serien på två år typ...

Klicka på serien för att se bättre...

/T

Nya serier på G!

Hej!
Efter över en två års lång paus har jag nu återupptagit serien igen.
Nya serier är på G :)

/T

När det ibland fanns glimtar av lycka

Jag skulle egentligen ha gått i skolan, men istället var jag hemma. Och på grund av omständigheter så hamnade jag på ett boende för ungdomar som inte kunde bo hemma. Så jag fick fortsätta “skolka” från skolan på hemmet istället.


Trött personal försökte väcka mig på morgonen. Men jag kom aldrig iväg. Skolan var en så infekterad plats för mig. Förknippade det bara med den eviga misshandeln och de förnedrande övergreppen. En dag i skolan kunde vara allt från att få en spik inkörd i läppen till slagsmål jag alltid förlorade eller sexuella trakasserier på toaletten. Alltid var det något.


Min kontaktperson (som alla i min klass verkade tro var någon slags fadersfigur) och jag satt i bilen påväg till ännu ett möte med ledningen på skolan.

"Kan du inte bara strunta i dem i din klass?" föreslog S, min kontaktperson på hemmet.

"Man är i skolan större delen av sina vardagar. Då ska man väl kunna begära att gå säker där också?", svarade mitt 14-åriga svartklädda jag. "Klart jag bryr mig om vad de tycker om mig. Jag spenderar större delen av mitt liv i skolan!"

"Gå bara dit och strunta i vad de tycker! Jag skulle aldrig bry mig om vad andra tycker om jag var elev där. Vet du vad, Tricia? Om du bara går dit så gör vi något roligt i helgen. Jag bjuder på bio och fika eller vad du vill?"

Visst, låter ju rimligt. Om man får bio och fika så känner man sig plötsligt mer bekväm med att bli slagen och trakasserad i ett av toalettens hörn.


Skolans personal verkade inte särskilt engagerade i vad jag hade att säga. De verkade mer angelägna om att anmäla mig på grund av skolplikten än att eleven det berör berättar om att elever utsätter denne för diverse mobbning och övergrepp.


Jag skolvägrade och skolan anmäldes av mina föräldrar till slut. S tyckte inte om att jag skolkade men han bjöd mig på bio och utflykt ändå. Kanske tyckte han synd om mig. Efteråt hade vi en lång diskussion med några andra ungdomar framför TV:n. Det handlade om dagens musik och alternativa klädstilar. Givetvis förlorade S mot fyra rätt verbala ungdomar.

"Jaja ni vinner. Oh my.. Jag ska skaffa kaffe!" suckade han och gick mot köket.

Jag och en av tjejerna fnissade.


Det var helg och jag märkte ju knappt det eftersom jag inte gick i skolan. På vardagarna när de andra var i skolan var jag ju bara hemma och hjälpte till med hushållsarbete och annat i radhuset vi bodde i. Eller satt i mitt rum och lyssnade på hårdrock. Jag och S gjorde ofta massa utflykter eller diskutera diverse grejer bara för att jag inte skulle bli helt isolerad. När helgen nu kom hade alla andra i huset planer. Det var bara jag som var hemma. L, min symbios-syster och jag hade fortfarande kontakt. Jag var lite kär i henne. Hon ringde och bjöd mig till att tillbringa helgen i deras familjs husbåt. Eftersom S var ute på något ärende frågade jag en annan personal som var på hemmet just då, N, om det var okej att åka till L.

"Jag vet inte.. Det tar ju två timmar att köra...", började han men såg mina stora, bruna, ledsna hundögon titta vädjande på honom. Alla var ju borta, jag var ju helt ensam.

"Ja okej, jag kör dig."


Den två timmar långa bilresan gick relativt fort eftersom vi skrattade, snackade och lyssna på vrålhög musik. För en stund glömde jag att N var en personal och att jag bodde på ett hem och inte med mina biologiska föräldrar. Det kändes rätt familjärt faktiskt. Väl framme tog L:s familj emot mig med öppna armar. Hennes familj hade alltid tyckt om mig, av någon anledning. Det var som om de såg mig som en av dem. De behandlade mig alltid som en familjemedlem. Med dem var också några av L:s släktingar.

"Nej men hej, Tricia!" vrålade en glad, lite grå och rätt bastant dam till mig. "Jag har hört så mycket om dig! Jag är de här busbarnens faster, ser du!". Hon gav mig en stor kram och pep glatt att hon minsann kunde vara min faster också.

"Är detta pappa?" frågade hon och skakade hand med N.

"Nej, alltså nja.. Nej.." blev bara svaret innan damen snabbt försvann med sina fladdrande kläder för att hjälpa L:s lillebror som plumsat i en vattenpöl.

N blev bjuden på kaffe och de måste nog ha trott att han faktiskt var någon familjemedlem eller släkting till mig för de babblade glatt på om vilket bedårande barn jag var och vilken positiv inverkan jag gjort i L:s liv. Jag och L bara fnissade och sprang barfota över bryggan bort till familjens husbåt.

Den sista överdosen

Jag visste att jag var fast. Jag hade tagit fler piller än jag borde alldeles för många gånger och jag fick ett otroligt sug efter att fortsätta om jag inte gjorde det. Jag ville bli hög. Och jag fick den effekten. Skillnaden den här gången var bara att jag nog hade överdrivit. En hel del. För jag minns att en föredetta vän till mig kom till lägenheten och strax därefter hade jag däckat. Jag har minnesluckor på flera timmar och minns bara fragment från hela händelsen av överdosen. Denna vän har dock berättat att han ringde ambulans och att jag fick dricka kol. Det fanns bevis för detta på min säng när jag kom hem, samt mina läppar var helt svarta efter att jag vaknat till flera timmar senare. Det berättades att ambulansen kördes i ilfart till akuten varav ingen vet vad som hände där. Efter ett tag vaknade jag upp och kände mig lite groggy, iklädd sjukhuskläder.


Han som ringt ambulans samt min pappa dök upp. Därefter min mamma och hennes man. Jag ska enligt familjen ha varit väldigt arg på läkarna men jag har inget riktigt minne av hur jag kände mig. Nästa fragment utspelar sig i en läkares kontor där han skäller ut mig för mitt självskadebeteende. Det minns jag i alla fall tydligt, och det är ett eget minne eftersom ingen annan av mina anhöriga var närvarande då.


Läkaren ville undersöka min kropp, trots att en grundlig både klinisk och medicinsk bedömning utav hela min kropp redan gjorts när jag var medvetslös enligt mina anhöriga samt ambulanspersonal. Jag var fortfarande hög så jag ifrågasatte inte så mycket. Minns den här episoden relativt tydligt, dock. Och det kan bero på att han fokuserade mer på mina bröst än mina armar och ben, alltså där jag skadat mig själv. Faktum var att brösten var det enda ställe på min kropp som han undersökte... Då var jag för påtänd, men nu i efterhand känns detta mycket olustigt och märkligt.


Jag blev inlagd på psyk över natten med konstant vak. Inte ens på toaletten var jag ifred. Dagen efter var jag hyfsat klar i skallen och hade ett snack med läkaren. Inte samma läkare som dagen innan klämt på mina bröst utan en giltig och godtagbar anledning (när jag dessutom var i en beroendesituation samt påtänd) dock, utan en annan läkare. Den läkaren jag nu träffat sa att jag fått i mig så pass stor mängd sömntabletter att jag verkligen hade tur som överlevde. Jag hade nämligen fått i mig sömntabletter för flera veckor och såg nästan överraskad ut att jag överlevt.

Dessa ungjävlar!

Jag tror aldrig någon insåg hur illa det kunde slutat. Det började som små, men aldrig helt oskyldiga bussteck som vi ungar i den lilla byn utförde. Med inflytande av de äldre ungarna… Det började med att jag träffade R.

“Sluta vara så paranoid! Ingen märker oss..”, vrålade hon när hon faktiskt bara krossat en ruta i ett radhusområde den kvällen. För det var uppenbarligen inte en stor grej för henne.


Någon kikade ut genom fönstret på lägenheten och vi kutade iväg. R var inte så snabb med tanke på hennes kroppsbyggnad. Hon var rätt biffig. Jag försvann däremot snabbt från platsen.


Varför är jag med på detta?


Nästa dag tyckte de äldre ungarna av någon anledning att jag inte skött mig väl. Jag kastade bara ett ägg under vandaliseringen av bilparkeringen. Jag visste vad alla i området tänkte om oss, dessa ungjävlar! De bestämde sig alltså för att jag förtjänade ett kok stryk. Jag sprang från platsen och trodde för en sekund att jag kommit undan. Men nej, där stod R. Men hon tänkte inte slå mig. Istället föreslog hon att vi skulle klä oss som prostituerade och ragga killar.

"Men jag är ju bara 11 år! Jag vill inte göra något sånt!" protesterade jag förskräckt.

"Kom igen, va inte så jävla mesig. Men det är klart, du är ju bara en fjantig neger..", kontrade R. Det sistnämnda ordet fick mig dock att reagera.

"Vad sa du?"

"Att du är en jävla neger", svarade R hur lugnt som helst.

Jag var van vid att höra sådant, men i detta sammanhang lät det så nedsättande. Jag tog ett steg mot henne och måste nog ha sett väldigt arg ut, för hon tog det som en invite till slagsmål. Oj då, den avsikten hade jag verkligen inte! Jag var bara så arg...


Två sekunder senare låg jag nedslagen på marken. Under själva striden hade R's lillasyster och min lillasyster varit närvarande (fel plats vid fel tillfälle, som vanligt) och nu var de uppriktig oroade över mitt nederlag. Jag satte mig stelt upp. R hade försvunnit för länge sen. Jag hade ont i sidan och blödde lite här och var.

"Tricia lider för fan!" tjöt R's lillasyster till en granne som råkade gå förbi just då, och det är den sista repliken jag kommer ihåg från den här episoden.

Du tillhör mig

Jag kände just då att allt användes emot mig. Jag visste inte vad jag skulle göra för att komma lättare undan. Gick det att komma lättare undan? Tog man bara emot allt gjorde det ännu mer ont inuti då det ju kändes som att man på ett indirekt sätt tillät det som hände. Gjorde man motstånd så blev han bara ännu våldsammare. Jag provade båda delar om vartannat. I början hade jag gjort desperat motstånd. Jag försökte ta mig upp, springa min väg, vrida mig åt sidan. Men han tog bara tag i mitt hår och släpade mig tillbaka till sängen. Tryckte brutalt ner mig på madrassen. Jag bokstavligen kände hur det knakade i ryggen när han våldsamt pressade ner mig så jag inte längre kunde röra mig. Jag försökte skrika. Men jag hade en hand för min mun. Sen hände det. Mina handleder bands fast. Jag kunde inte göra något. Dissociationen satte igång och jag stängde av mig själv. Han trängde in i mig. Min hjärna reagerade inte på det sexuella övergreppet som just inträffat.


Tårarna rann fast jag aldrig brukade gråta. Kändes så konstigt att gråta. Oavsett vad som hände höll jag alltid tårarna på insidan. Men nu gick det inte. Det blev för mycket för den där svartklädda tonåringen.


Jag visade att jag var emot det som hände. Jag gjorde det jag kunde. Jag vet att det inte är mitt fel. Ändå fortsätter jag att anklaga mig själv. Bara för att jag inte vet varför det hände. Vad som gjorde att det gick så fel. Jag var inte särskilt gammal. Kanske förstod jag inte bättre än att anklaga mig själv.


"Du gör som jag säger! Du tillhör mig..."

I det ögonblicket var jag inte längre i form för att göra motstånd. Slagen hade tystat mig och gjort att jag inte längre orkade göra något mer.