Konrad

Ingrid kikade ut genom fönstret och muttrade lågt till Aline:
"Alltså! Konrad gör mig så förbannad ibland"
"Vad har hänt nu?" undrar Aline förvånat.
Ingrid brukade sällan klaga, trots att livet inte varit rättvist emot henne.
"Äh han är bara så gapig i butiken. Kunderna tittar ju på oss. Inte kan jag hjälpa att allt jag gör går långsamt. Jag gör mitt bästa, faktiskt!"
Aline synar Ingrid. De två tjugoåringarna tittar på varandra och sen tittar dem bort.

"Undrar när Karl tycker att jag borde flytta", säger Ingrid med klen röst. "Jag har ju bott hos er så länge att jag knappt kommer ihåg hur länge det faktiskt är!"
"Du kan inte flytta Ingrid. Inte i det skick du är i. Dessutom har vi fäst oss vid dig. Vi vill inte att du flyttar"
Aline tar Ingrids hand. Ingrid ler mot henne.
"Tack. Karl känns som en far för mig"
"Som jag sagt till dig tidigare, han är som om han vore din far. Jag tror han tycker du är som hans dotter också. Och hur du än känner om mig så är du som en syster"
"Tack. Du är en bra syster"

Kaffet hade blivit kallt under samtalet. Kaféet de sitter på är nästan helt tomt på folk. Förutom dessa två olyckssystrar. Solen skyms under några moln och utanför är det dimmigt.

"Angående Konrad... Kan du inte försöka prata med honom? Vet han om att du har en trasslig bakgrund?" frågar Aline.
"Nej! Och det kommer han aldrig få veta heller. Tror du han vill ha ett psycho som anställd?"
"Du är inget psycho, Ingrid"

Plötsligt blir de avbrutna av en massa oväsen. Ett skarpt ljud skär genom luften. De tittar ut genom fönstret. Båda ställer sig upp och skyndar ut på gatan. Det är en bil som krockat. Och ansiktet de får syn på, kroppen som ligger blodig på marken. Det ansiktet är bekant. Det tillhör Konrad.

- - -

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså"

Detta är skrivpuff nr 2 idag (med samma ord som inspiration)!

- - -

/Oraklet

Cirklar

Jag tror
Andas
Jag lever
Tänker
Det är så mycket

Jag iakttar
Betraktar
Jag lever
Grubblar
Måste försöka gå vidare

Jag söker
Finner inte
Det jag söker
Fortsätter
Ärren är djupa

Beror det på mig
Eller på oss
Eller på dig
Kanske mest på dig
När jag tänker efter

Jag tror
Andas
Tänker
Det är så mycket
Alltså går allt i cirklar

- - -

En mycket trevande och vankelmodig dikt... Hade dåligt flow med skrivandet idag.

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså".

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 9: "Förlåt Sam"

"De kan ju bli helt djävla galna när de är på humör att spöa upp någon!" gapar Miranda i Samanthas öra. Hon behövde inte ha gapat henne halvt döv, för den saken var Samantha mycket väl medveten om.
"Jaså, det menar du?" svarar hon sarkastiskt och tittar Miranda i ögonen. Ögonen som blev fyllda av skam.
"Förlåt Sam. Jag vet att vi varit riktigt elaka mot dig. Nej inte elaka, riktigt grymma har vi varit. Elaka och grymma. Jag ångrar det."
Mirandas ord får Samantha att slå armarna om henne i en stor kram.
"Jag uppskattar vad du säger".

"Nog med sentimentala ord. Hur ska vi komma ur detta helskinnade? Gänget är inte att leka med", säger Miranda, nu i en något mer sansad ton. "Djävla gangsters..." muttrar hon, utan att tänka på att hon varit precis likadan som dem för bara några veckor sedan.

Stegen för dem hem till Samantha.
"Du får gå in bakvägen"
"Varför det?"
Samantha tittar på Miranda och väser irriterat mot henne.
"Därför att jag säger det!"
"Jaja, förlåt då" svarar Miranda och ser ner i backen. Uppenbart fortfarande skamsen efter samtalet de hade tidigare. Hon är mån om att inte reta upp Samantha. Hon står faktiskt i skuld till henne efter allt som hänt.

Miranda smyger in genom bakdörren och väntar på Samantha som kommer och möter henne.
"Kom" viskar hon och tar Miranda i handen. "Den här vägen".
De går genom en smal korridor och upp för en trappa och till slut kommer de till Samanthas rum. En riktig kontrast mot Mirandas. Men Miranda lägger inte ens märke till de trasiga sängkläderna, de slitna gardinerna och det spartanskt inredda rummet. Hon sätter sig bara på sängen medan Samantha stänger dörren.

"Kan du inte sätta på lite musik?" undrar Miranda.
"Nej då kan Charlie höra oss. Han har däckat där nere. Vi får vara tysta".
Miranda nickar. Hon förstår precis hur det är att bo ihop med en alkoholist.
"Fint rum"
Miranda försökte bara hitta på något att säga. Vad som helst för att döda tystnaden.
"Sluta nu. Sluta ljug!"
"Förlåt"
"Sluta be om ursäkt!" väser Samantha till svar.
"Men vad vill du att jag ska göra?"
"Håll tyst och hångla med mig"
Två breda flin bryter ut.
"Skall bli, chefen"
"Käften"

En liten stund senare ligger de ihopslingrade i Samanthas säng.
"Vad hände med dina föräldrar?" frågar Miranda tyst.
"De dog i en brand"
Tystnad.
"Förlåt att jag frågade. Jag menade inte att riva upp någonting"
"Äsch det var längesedan"
"Men ändå".

"Hur ska vi göra imorgon? I skolan?"
"Tja, du får prova på att vara jag, antar jag." svarar Samantha.
"Vad menar du?"
"Du får stryk av ett gäng bara för att du är du. Du vet, så som ni gjorde mot mig".
"Är du galen?"
"Nej, jag är realist"
"Vi måste komma på en bättre plan"
Miranda tittar bort.
"Och det förbannat fort".

- - -

Gäng, gangster, grymma, gapar, galen.

Skrivpuff 28/7-17: Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Mina sinnen ljuger inte - del 8: Ett storslaget mästerverk

"Det är ju ett storslaget mästerverk!" berömde bildläraren och höll upp Samanthas teckning. Hon granskade den noga. "Jag gillar detaljerna du gjort, en riktig fantasy-skog!".
Läraren var i extas.
"Vi har en konstnär ibland oss!" fortsatte hon exalterat.
"Det har vi verkligen" tjoade Miranda tvärs över rummet.
Samantha blev röd i ansiktet. Vid det här laget hade hela klassen börjat undra varför de två rivalerna inte längre var rivaler.

"Det är kallt!" klagade Samantha på skolgården. Hon tryckte sig närmare Miranda. Nu var det hennes tur att skylla på kylan. Ansiktena möttes i en kyss. Några förbipasserande tittade förvånat. Förmodligen för att de inte bankade skiten ur varandra som de brukade. Damien gjorde tummen upp och skuttade fram till dem.
"Kom så går vi till kafeterian, ni behöver inte kladda på varandra hela dagen" retades han, men blinkade med ena ögat för att visa att han bara skämtade.
"Äh lägg av"

De satt inne i kafeterian när de plötsligt hörde ett oväsen bakom sig. Miranda vände sig om och såg Sandy komma emot dem. Sandy hade tidigare varit en del av hennes gäng, så hon vinkade glatt. Men sedan ångrade hon sig djupt.
"Storslaget mästerverk va... Ni är så djävla äckliga! Äckliga djävla flator!"
Damien blinkade inte ens. Med ens hade han hoppat upp från stolen och stod ansikte mot ansikte med Sandy.
"Vad fan säger du, djävla missfoster?!" vrålade han.
Damien var röd i ansiktet av vrede. Han höjde stolen han nyss suttit på och slungade den mot Sandy.
"Damien, lugna dig!" försökte Samantha, men det var för sent. Personalen i skolans kafeteria hade tagit tag i Damien och börjat släpa iväg honom. Miranda och Samantha tittade på Sandy. Hon gned sig på armen där ett blålila märke hade börjat breda ut sig. De visste att Damien skulle bli straffad av rektorn för det här. Visst hade Damien tidigare spöat Samantha - hur de nu kunde vara vänner är ett under! - men det hade aldrig skett offentligt. Men nu hade Damien gjort en scen. Och han skulle få ut för det.
Sandy flinade trots att man såg att armen värkte.
"Vi tar er på rasten. Passa dig Marre. Du med Sam!"
Miranda tittar på Samantha. Samantha tittar på Miranda. Båda flyger upp från stolarna och springer ut från kafeterian.

Ett inlägg delat av Tricia Tyler Furtado (@avoranic) Jun 25, 2017 kl. 1:25 PDT

- - -

Skrivpuff 25/7-17: "Storslagna".

Fler delar av denna berättelse finns HÄR!

- - -

/Oraklet

Jag är i Skottland!

Då var jag i Inverness, Skottland. Har bilat utmed Loch Ness och ska vara här 3-12 Juli. Så jag har vart här i två dagar nu.

iPad-bild som jag tog på en närliggande slottsruin. Vattnet på bilden är Loch Ness. Bilder från min systemkamera kommer senare.

/Oraklet