Alicia och Alexandra - del 2

Del 1 finns här.

När Alexandra ställt den lite annorlunda frågan till Karin så hade ångrade hon sig med en gång.
- Jag menar inte att jag önskar folk döden.. Alltså..
- Jag förstår vad du menar, Alex. Och visst får du kalla mig för mamma! Ibland kan man ha en närmare relation till en person man biologiskt inte är släkt med, men det menar inget illa. Man har sådana känslor ibland. Men för att vara rättvis, gumman, så vill jag att du ska se dina föräldrar som dina riktiga. För att vara en god fostermor måste jag låta dig förstå vilka dina föräldrar är, och att de är viktiga. Annars skulle jag inte vara snäll mot dig!

Alexandra hade kramat Karin hårt och sedan hade Alicia kommit och frågat om glass. Det hade stört Alexandra, hon hade velat prata mer med sin nyblivna mamma. Nu när Alexandra tänkt på detta i sin tystnad, så kommer ironiskt nog Alicia och frågar Karin om glass, och det avbröt hennes tankar. I samma sekund kommer Lovisa tjutande och Karin frågar vad som hänt.
- Jävla Sofie, hon kastade en fotboll på mig!
- Lovisa, svär inte! Det gör man inte i det här huset. Sofie får be om ursäkt, det var säkert inte meningen!
- Jag svär hur mycket jag vill!
Lovisa är i trotsåldern och vägrade i den stunden att ge sig. En 9-åring kan inte alltid hålla sig. Hon fick ingen glass som straff och Karin sa att hon skulle få det om hon slutade svära. Lovisa stirrar stint på tvillingarna.
- Jag hatar er också! Mamma tycker mer om er. Ni skulle aldrig kommit hit!
- Nu räcker det! De är lika mycket mina barn som du är. Och jag älskar er alla lika mycket. De är dina syskon och så säger man inte. Gå till ditt rum nu!
Karin pekar irriterat mot utgången till köket. Lovisa går och skriker så gällt att rösten skär sig. Det brast inom Karin och hon spranger genast efter för att trösta Lovisa.

Alicia tog detta rätt hårt och börjar gråta i sin ensamhet. Hennes syster kommer gående mot gungorna på deras bakgård till det vita tegelhuset familjen bor i, där Alicia just sitter. Hon gungar sakta och sparkar i gruset under henne. Alexandra kramar sin syster och viskar i något i hennes öra.
- Hon är ju liten. Vad som än händer så har vi varandra!