Gigantiskt

Två små texter idag. Den ena om Pepp och Sickan och den andra om Trixie, Truls och Trolla.

- - -

Ur mina berättelser om Pepp, Sickan och Krusberth.

Du liknar en gigant

Pepp letar kläder och finner absolut ingenting. Vänder upp och ner på låda efter låda. Allt ligger i tvätten och allt hon finner är sådant som är helt omaka. Till slut sätter hon på sig alla kläder i hela rummet och ser sig i spegeln. Mest i ren frustration.

Det är lager på lager av koftor och tröjor, tights, byxor, linnen och skarfer.

"Hihi, du ser ut som en gigant" hörs en röst ifrån dörren.
Pepp vänder sig snabbt om - hon som trodde hon var ensam - och där står givetvis Sickan.
"Sicksten! Varför knackar du aldrig och hur kom du ens in?"
"Jag gick in genom dörren.." funderade han men ändrade sig; "När förresten jag klev in genom det öppna fönstret i källaren".
"Va?"
"Ja?"
"Du ser hur som helst gigantiskt stor ut med alla kläder som du har lager på lager, vad är du utklädd till? Liksom tre jackor och två tjocktröjor och fem par brallor, behöver du så mycket kläder?!"
"Äsch inget", surar Pepp och vet egentligen inte varför hon ens letar efter kläder till att börja med.
"Okej, vi säger väl så, stora versionen av Pepp!" kvittrar Sickan och hoppar ut ur rummet.

- - -

Ur mina serier om Trixie och Truls.

Universum är gigantiskt!

Trolla och Trixie sitter vid köksbordet och sitter alldeles alldeles tysta. Plötsligt får Trolla något sorgset i blicken.

"Saknar du dina föräldrar?" undrar Trixie och ser lite oroad ut. Ibland känner hon sig som en storasyster till Trolla. 

Trolla ramlade en dag ner på jorden, efter att ha tippat över gränsen på hennes hemplanet. Och sedan dess har Trixie tagit hand om henne. Eller tagit hand och tagit hand... Trixie kan knappt ta hand om sig själv (även om hon hävdar envist att det kan hon visst det!) och då och då har hon glömt bort Trolla i källaren, råkat låsa ute henne i trädgården och på andra sätt varit slarvig med sin adopterade lillasyster.

"Nej då", svarar Trolla, även fast hon vet att Trixie vet att hon ljuger.

Trixie tittar med ett höjt ögonbryn och ser skeptisk ut.

"Visste du att universum är evigt? Enormt? Oändligt? Gigantiskt! En gigantisk gigant!" utbrister Trixie som genast har tankarna på annat håll.

"Ja", svarar Trolla. "Det vet jag. Precis som våra hjärnor och vårt medvetande"

Det blev plötsligt djupt detta.

På Kilroy's Manor, där Trixie och Trolla bor, så finns också en stor och svart katt som kan prata. Han heter Truls och i vanliga fall mest intresserad av att äta sill och vara en besserwisser som kan allt. Nu går han in i köket och svassar runt, där de andra två sitter och har det trevligt. Trixie tänker att nu ska hon svara något spydigt när Truls säger något, för han avbryter faktiskt detta filosofiska samtal!

"Jag vill ha ost", säger Truls och sen var det liksom inget mer med någonting. För ost hade de inte hemma och Trixie har dåligt korttidsminne och glömde varför de ens sitter i köket när de varken ska äta eller göra något annat som kräver ett kök. Så var det med den eftermiddagen och inget vettigt hände egentligen idag heller.

Inspirerad av dagens Skrivpuff 3/1-19:

"Skriv en text inspirerad av
Gigant".

/Tricio (Oraklet)

Kommer det hända i framtiden?

Utdrag/episod ur min berättelse Mina sinnen ljuger inte.

- - -

Framtiden får vänta

Sam vet inte hur hon överlevde dagen, för ingen gjorde någonting. Men det kommer nog hända i framtiden. Miranda sneglade på Sam genom klassrummet med en frågande min. Det var sista lektionen. De gangsters som var ute efter dem slutade mycket senare än dem. Kanske skulle de komma undan just den här gången?

Men sen vet man ju aldrig med framtiden.
"Kanske försöker de psyka oss?", undrar Sam när lektionen är slut och hon och Miranda står i ett hörn i busskuren och väntar.
"Hur då?"
"Ja, alltså att de inte gör något med en gång, utan att de väntar tills vi glömt det?"
"Som om vi skulle glömma?" svarar Miranda och gapflabbar.
Det var inget att flabba åt egentligen, detta är allvarligt. Men skrattet var inte nervöst, det var ett rent garv. Sam tittade förvånat på Miranda.
"Har det hänt något? Du är så annorlunda"
"Ja, Sam, du förstår, morsan ska prova 12-stegs-programmet. Jag är överlycklig. Hon har druckit i evigheter men jag tror hon klarar det"
Miranda ger Sam en snabb puss och sen kom bussen.

Bussen var tre minuter sen. Det gjorde inget. Och kaffet kändes godare än vanligt.

Vad som än händer i framtiden kan de inte tänka på det nu. Det får bli som det blir.


Soundtrack till "Mina sinnen ljuger inte":

Musiken är komponerad av mig och jag spelar på en altfiol (ja, det är jag som spelar båda stämmorna haha!). Låten heter "Somber".

- - -

Skrivpuff 2/1-19:
"Skriv en text inspirerad av
Framtiden"

- - -

Liten notis...
Det var längesen jag skrev en skrivpuff och jag lade ju ner denna bloggen ett tag. Läs föregående inlägg om ni vill veta mer om det. Och sen angående att jag har ett annat namn än tidigare och att vissa saker har ändrats på bloggen beror på att jag kommit ut som trans sen sist och jag är i en könskorrigeringsprocess. Dvs jag identifierar mig som kille men jag är född som tjej, eller ja, i en kvinnokropp. Så känner ni inte igen mig så är det därför. Sen har jag ju inte skrivit någon skrivpuff på nästan ett år, så kanske ni inte skulle ha känt igen mig oavsett... Och sen kanske gamla skrivpuffare försvunnit och nya tillkommit. Men vill bara tala om detta och att jag inte är ny på skrivpuff.

/Tricio (Oraklet)

Ska börja skriva och blogga här igen! (och GOTT NYTT ÅR!)

Hej!
DET var längesen. Har vart en period där jag bara har hållit på med musik och målat/tecknat. Men jag känner mig nu redo att börja skriva igen. För nu längtar jag efter det. Har behövt en period utan skrivandet, för att inse hur mycket terapi mina fiktiva karaktärer faktiskt gav mig.

Men jag kommer utveckla bloggen. Detta är en skrivblogg, men jag kommer publicera konst och illustrationer som hör till texterna också. Jag kommer även då och då publicera "soundtrack" till berättelserna dvs musik jag antingen skrivit själv eller covers jag gjort som jag tycker passar. Allt kommer dock vara egenskapat; texterna, konsten och musiken.

Visst har jag haft det här konceptet tidigare, med text och passande bild och musik. Men nu kommer jag göra det till en "grej". Ser så fram emot vad denna blogg kan bli år 2019. Den kommer bli en version 2.0 av vad den vart tidigare.

Jag kommer fortsätta med alla mina berättelser och karaktärer är det tänkt. Och självklart komma på nya. Så ni blir inte av med Pepp, Sickan (Sicksten/Sickabarhetalia)), Krusberth, Sam, Miranda, Aline, Lex, Ingrid och alla andra haha! Om någon ens minns dem... Knappt så jag minns själv vad jag skrivit om. Är nog på sin plats att läsa om berättelserna och uppdatera personporträtten.

Nu vill jag önska alla ett Gott Nytt År och här nedan kommer en video med en bild jag gjort samt en låt jag skrivit. Visst, det är en skrivblogg i första hand, men jag kom på idag att jag skulle återuppliva bloggen, så man kan ju inte begära att jag ska ha en text klar redan *blinkar med ena ögat*.

Vi ses 2019!

Obs! Jag har kommit ut som transperson sen sist dvs jag identifierar mig som kille. Det är därför saker är ändrade i bloggen, samt namnet! Bara för att förtydliga.

//Tricio (a.k.a Oraklet)

Känner mig klar med den här bloggen...

Hejsan!
Som de flesta som går in på denna blogg då och då har märkt så har bloggen uppdaterats väldigt dåligt de senaste månaderna. Jag har helt enkelt inte haft någon motivation för att skriva. Istället har jag ägnat mig till 100% åt konstnärsskapet/måleriet/illustrerandet och musiken.

Därför lämnar jag nu den här bloggen på obestämd tid. Jag kanske kommer tillbaka hit till Ett Orakel. När jag känner för att skriva igen. Och jag kommer inte radera bloggen som det ser ut för tillfället. Men nu har jag istället en enkel och mer lättsam blogg, som är mer som en konst/illustrations- och fotodagbok där jag fokuserar på, ja just foto och konst istället. Det faller sig mer naturligt för mig än att skriva, så jag tror att den bloggen kommer vara mer lättskött och aktiv.

Om ni istället vill följa mig på mitt nya ställe så finns jag nu på:

www.nouw.com/triciafurtado

Och självklart finns jag även på min primära hemsida:

www.triciafurtado.se

Ha det fint så ses vi!

/Oraklet

Tavlan

Den hänger där.
Jag tittar in i den.
En drömsk vy.
Uppslukande.

Den finns där.
Jag blir inspirerad.
Ska måla sen.
När jag kommer hem.

Den hänger i min ateljé.
Egentligen många tavlor.
Med van hand.
Tar jag tag i penseln.

Mitt inre öppnar sig.
Det är en värld bara jag kan se.
En värld som bjuder in mig.
Tänk att allt finns i den där tavlan.

- - -

Skrivpuff 18/2-18: "Tavla".

- - -

Ett inlägg delat av Tricia Furtado Arts 🎨 (@triciafurtadoarts) 14 Aug 2017 kl. 2:32 PDT

www.triciafurtado.se


/Oraklet

En massa saker - skrivpuff 19/1-18

EN MASSA SAKER
Det var en massa saker jag ville säga och göra. En massa saker jag inte ville minnas. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det. Jag hade hamnat i något jag inte kunde hantera.

Jag ville inte bli slagen på, ville inte bli utnyttjad, våldtagen, ville inte bli kallad namn. Men det blev jag, allt det var sanning. En massa saker jag inte kunde stå ut med längre.

Jag hade tappat räkningen på hur många gånger det hänt. Lika bra det kanske. De som vet min historia i efterhand tycker jag är stark. Det tycker inte jag.

Jag känner mig som världens mest naiva människa. En massa saker kunde ha blivit ogjort om jag inte jämt trodde gott om alla. När jag säger det tycker de flesta att jag trycker ner mig själv.

Och det gör jag kanske. Jag har tagit det beteende han använde mot mig, och använder det mot mig själv. En massa saker. Jag är min egen förövare nu.


(fortsättning på föregående skrivpuff)

- - -

Skrivpuff 19/1-18: "En massa saker"

- - -

Besök mina instagram. Jag är rätt hyfsat aktiv där.
@avoranic
@triciafurtadoarts

Men jag försöker att inte glömma bort bloggen... Även om jag skriver här ganska sporadiskt.

/Oraklet

Inget samvete

Tyst lyssnade jag efter något som indikerade att jag hade rätt. I mörkret satt jag och bara teg. Jag hör, jag ser, jag känner. Men det räknas inte. Han hade vaknat bredvid mig.
"Varför sitter du där? Är du hög eller?" frågade han.
Jag var absolut inte hög, det visste han. Han ville nog bara lite lagom elakt referera till alla mina miljoner psykofarmaka.
"Hörru, varför svarar du inte? Du ska svara när jag pratar med dig!"
Orden blev plötsligt högljudda och vassa och jag blev rädd. Inte nu igen.
"Du vet att jag inte har något samvete eller hur?", fortsatte han och log ett litet, märkligt, snett leende.
Nej, det visste jag mycket väl. Jag tittade ner i madrassen.
"Varför är du så förbannat tyst?!"
Min tystnad gjorde honom upprörd, det visste jag, men vad skulle jag göra? Sa jag någonting skulle det också bli fel.
"Jag vet inte vad jag ska säga..." började jag.
"Använd din hjärna, för helvete, så ska du se att det går bättre? Eller vill du att jag ska banka fram något ur dig istället?"
"Det är just därför jag inte vågar säga något, för vad jag än gör är det ju fel!"
Blixtsnabbt for hans hand fram som tidigare varit gömd under täcket. Blottade sin näve som tog ett hårt tag om min hals och klämde åt.
"Var inte så kaxig"
Jag kände tårarna komma men vägrade att gråta. Han log och gav mig ett hårt slag i magen.
"Gå och lägg dig, din jävla slyna"
Jag lade mig ner, kurade ihop mig och höll mig för magen. Kände mig ensammast i hela världen.

- - -

Skrivpuff 5/12-17: "Hör"

- - -

Ett litet soundtrack till texten:



/Oraklet