Hela mitt liv har jag fått kämpa för allting. Jag är ett klassiskt maskrosbarn. Jag har överlevt misshandel, mobbning, ungdomsvårdshem/soc, psykiatrins tvångsbehandlingar, sexuella övergrepp, missbruk/självskadebeteenden, destruktiva/våldsamma relationer, utanförskap, en stulen barndom.
Nu ska jag inte avsluta skiten med att säga som alla "överlevare" gör, att jag har ett FANTASTISKT liv och är en överlevande besserwisser. Jag bor ensam i min lägenhet, är sjuskriven och känner rätt ofta att livet inte är värt särskilt mycket när man väl tänker efter, och jag tycker i skrivande stund att livs-optimister är sjukt irriterande.
Men vet ni vad det är som fått mig att fortsätta? Först och främst: bara för att jag inte vill leva till hundra procent, betyder det inte att jag heller vill dö. Och för det andra har jag på något sätt vigt mitt liv åt konst i alla former, för att liksom försöka ge livet någon form av mening.
Kanske har korkade människor bättre liv, för jag har märkt att när jag slutar använda hjärnan är livet mindre outhärdligt.
Jag ska endast använda min hjärna till kreativt skapande hädanefter.
Musik, Foto, Serieteckning, Grafisk Design, Webdesign, Film, Skrivande.
