Skriv en bokstavsdikt där varje rad börjar på samma bokstav och som inte rimmar. Dikten ska också innehålla något från alla fem sinnena: En syn, ett ljud, en smak, en doft och en beröring. Välj en bokstav och skriv minst tre verser med fem rader i varje.
Aline smuttade på sitt kaffe och såg på Ingrid.
"Hur gick det på jobbet idag?"
Ingrid tog en klunk och log.
"Det var en fantastisk dag. Vet du vad? Det kom en liten flicka in i butiken idag och hon var så söt. Hon gav mig en lapp om att jag hade gett henne styrka efter att hon köpte sin keyboardpedal!"
"Wow, vad sa du till henne?" undrade Aline storögt.
"Jag vet inte riktigt. Hon pratade om att hon var blyg att spela inför publik och jag sa att jag visste hur det kändes..." svarade Ingrid trevande.
"Med andra ord var du bara mänsklig. Det gör mycket"
Karl kom in i rummet. Han såg rofylld ut.
"Hej pappa" sa Aline och Karl kramade henne. "Haft en bra dag?"
"Ja den var lugn, om inte annat" svarade Karl. Han tittade på de två ungdomarna framför honom.
"Hur har eran dag varit?" frågade han.
"Fantastisk" sa Ingrid drömmande och Karl såg först förvånad ut. Han var van att komma hem till ett deprimerat ansikte som inte sa så mycket. Men sedan log han och fick små tårar av glädje i ögonen. Hela uttrycket i hans ansikte ändrades på en sekund.
"Skönt att höra lilla gumman"
Aline och Ingrid gick ner mot torget.
"Jag vet att Karl inte är min pappa men jag önskar ibland att han vore min pappa också", sa Ingrid med en drömsk blick.
"Det kan han väl vara? Jag tror han ser oss båda som sina döttrar" sa Aline.
"Tror du?"
"Absolut, du ser väl hur han behandlar dig? Precis som mig!"
"Du har rätt"
- - -
Skrivpuff 19/4-17: "Ändrade"
Eller "ändrades" som jag skrev i min text av grammatiska skäl.
Hon synade elbasen och fingrade på strängarna. Hon mindes hur hon blivit fast med en gång, hur det mörka och aningen dova ljudet fått henne att fastna för instrumentet. Hon knäppte av några basslingor när hennes chef dök upp i dörröppningen.
"Ingrid! Tillbaka ut i butiken!"
Ingrid jobbade i en musikaffär. Det var det närmaste musik hon kunde komma. Hon älskade att spela, men skulle inte kunna göra det för andra. Hennes barndom jagade henne fortfarande. Det dåliga självförtroendet satt kvar. Endast grannarna fick höra de mörka tonerna av hennes elbas, av hennes cello, av hennes kontrabas. Det var något visst med basinstrument för Ingrid. Trots sitt val av instrument spelade hon oftast ensam. Hon visste inte om något annat. Hela livet hade hon spenderat själv. Från fosterhem till fosterhem, från behandlingshem till behandlingshem.
Hon rymde från sitt senaste behandlingshem och hade vart hemlös i Stockholm en längre tid. Sedan fick hon kontakt med Aline. Aline kom från ett förfärligt barnhem och hade blivit adopterad av en polis. Både Aline och konstapel Karl hade blivit rörda till tårar av Ingrids historia, så de lät henne bo hos dem tills hon kunde stå på egna ben.
Efter månader av bearbetning av det förflutna hade Ingrid äntligen fått jobb i den här musikaffären. Chefen var elak och en riktig översittare, men Ingrid trivdes att spendera sin tid bland alla musikinstrument.
"Varför kan du inte vara lite snabbare?" undrade Konrad, chefen, irriterad.
"Förlåt" svarade Ingrid förläget.
Hon höll på att packa upp olika kablar som hörde till gitarrförstärkare för att lägga ut i butiken. Plötsligt kom en kund in.
"Ta du hand om kunden, Ingrid. Jag fortsätter här"
Ingrid går fram och säger de inövade orden. "Hur kan jag hjälpa dig?".
"Jag behöver en ny pedal för keyboard" svarade kunden.
"Absolut, det har vi här borta"
Ingrid visade flickan vägen till hyllan där delar för klaviaturer förvarades. Flickan var inte gammal, kanske runt tretton år.
"Har du spelat keyboard länge?" frågade Ingrid. Hon visste att Konrad inte gillade att hon bekantade sig med kunderna, men hon kunde inte låta bli som den musiknörd hon själv var.
"I tre år" svarade flickan blygt.
"Roligt, eller hur?"
"Ja men jag vågar aldrig spela för folk"
Ingrid nickade instämmande.
"Jag känner igen känslan", svarade hon.
Flickan tittade förvånat upp.
"Jaså? Du som ser så tuff ut! Vad spelar du?" frågade den lilla flickan exalterat och beundrande på samma gång. Ingrid log mot henne.
"Jag spelar elbas och även andra basinstrument som cello och kontrabas"
Flickan såg fascinerat upp på den äldre flickan som stod framför henne med keyboardpedalen i handen. Ingrid var inte så mycket äldre än den lilla flickan när hon började intressera sig för musik. Nu var Ingrid tjugo år.
"Och tack. Vilken fin komplimang. Den ska jag komma ihåg", log Ingrid mot flickan.
Flickan log, betalade för pedalen och bad om kvittot. Efter att ha varit borta i några minuter kom flickan tillbaka med kvittot i hopvikt.
"En liten hälsning till den bästa anställda ni kan få tag på till den här affären", sa flickan och gav lappen till Konrad som såg förvirrad ut. Ingrid stod det med stora bokstäver på lappen.
"Den här är till dig tror jag..." sa Konrad och gav Ingrid lappen.
Ingrid vecklade upp det skrynkliga kvittot där de nedklottrade orden stod.
"Tack för att du gav mig mod och styrka. Mötet med dig idag gjorde mig glad".
Så stod det på lappen. En enkel men betydelsefull hälsning.
- - -
Skrivpuff: "Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken."
Nu undras det säkert vad denna text har för koppling med påsken att göra. Jag har i mitt inre två kopplingar:
Högtider handlar om medmänsklighet. Påsken är liksom julen en högtid som man spenderar med sina medmänniskor. I alla fall enligt mig. Medmänsklig är vad personerna i denna berättelse var.
Den andra kopplingen till skrivpuffen är att det i alla fall blev än hälsning. Även om det inte var en som hade med påsken att göra.
- - -
En av mina kompositioner fick vara med som soundtrack till texten :)
