Jag tror på dig! - del 2

Del 1 finns här.

Del 2. Två gråtande gestalter i novembervädret.

- Sätt dig och gör uppgiften! Ryter Gordon till Linnéa som utmattad dunsar ner på den anvisade platsen. Gröna, iskalla plaststolar. Hon känner blickarna i ryggen. Den begynnande gråten känns som en klump i halsen. Till slut kan hon helt enkelt inte stå emot. Hon börjar ljudlöst fälla tårar. Visserligen ohörbart, men uppenbarligen måste hon gråtit floder. Men ingen märker dem.

Linnéas arbetshäfte fick skrynkliga fläckar, allt eftersom tårarna torkade.
- Men, vad är det?
Rösten kommer från Milla, en av de mest elaka tjejerna i klassen. Men den här kommentaren lät mjuk och hade en klang av uppriktig oro. Hon vänder sig förvånat om. Milla flinar en aning.
- Vi behöver nog ta lilla Linnéa till kuratorn! Eller ännu bättre? Psykakuten! Titta på henne! Sitter och grinar utan anledning!?
Inte fan visste den mörkhåriga, brunögda, och i andras ögon oerhört vackra tjejen vad hon snackade om! Hon måste vara blind om hon inte märker mobbarna som skrämmer vettet ur henne och jagar henne på skolgården. Men klart att hon fattar! Hon vill ju bara göra narr av henne...

Lex klarade bara av några få meter på simlektionen. Killarna i klassen sneglar med flinande ansikten på honom. Han blir röd i ansiktet, och försöker diskret stiga upp ur bassängen i simhallen och smyga sig till dörren.
- Och var tror du att du är på väg någonstans? flinar idrottsläraren föraktfullt.
- Jag, eh..
- Ja! Du är ju den som behöver träna mest här inne! Rör på fläsket, fetto! hörs Jonas klingande, spydiga röst dränkt av klassens uppbubblande skratt. Han bryr sig inte om det skulle se töntigt ut, men han börjar gråta och stormar därefter ut till omklädningsrummet. Det tar ett fåtal sekunder att ta på sig kläderna, och sedan är han ute i höstslasket och möts av en grå, ekande tom gata. Men vad är det där? En rödhårig tjej har stannat precis några meter ifrån honom. Hon hade sprungit från motsatt håll, också med blanka ögon, och kinder dränkta i tårar.

- Vem.. vem är.. du? stammade Lex förvånat. Han hade inte sett henne. Hon kom i sån hast att hon bara råkade vara där när han tittade upp efter att ha böjt sig ner för att knyta skosnörena.
- Jag heter L..L..Linnéa, lyckas hon få fram medan hon flåsar så det kommer vita ångor i den kyliga luften.
- Jag heter Lex, fortsätter han och tittar lite blygt på henne.