Jag känner verkligen att jag lever just nu. Om livet bara leker, så leker också ens existens. Man blir mindre levande om att går som det ska. Har man smärta hela tiden förstärks den levande känslan, och den är i det fallet negativ.
Ja, jag vet. Jag pratar mycket i gåtor, jag pratar mycket i ord, och jag leker med svenska språket. Jag tror det är för att jag bär på så mycket som vill komma ut. Jag spenderar mycket tid med att sitta vid datorn och skriva. Hur länge som hellst. Jag känner mig levande på ett positivt sätt när jag skriver. Och även min passion för att tillverka smycken. Jag känner mig i sådana situationer levande på ett magiskt nästan verkligt sätt. Jag tror inte på ödet, jag tror inte på ett hellyckligt liv. Men en sak tror jag på: min egen styrka. J
ag försöker andas. In och ut. Ut och in. Men det går trögt. Jag bara famlar runt i tystnaden, men ändå njuter jag sålänge det varar. Jag bara ler mot ondskan. Den som följt mig så många år. År av utredningar, mobbning, slag och syner. Syner som bara jag såg. Medans andra håller på med sina yliga saker tänker jag på livet efter döden.
Kanske finns det inget? Kanske finns allt. Jag vet inte.
känner verkligen igen mig i det där med att tala i gåtor och att sitta och skriva i timtal. jag hakar ofta upp mig och glömmer resten.. ja, men det är väl en del i att vara bippo.
SvaraRaderaväldigt vackra smycken. ska genast börja följa din blogg även här. =)