Jag tror att jag hade läst om fenomenet på ett internet-forum. Och jag var inte ens 12 år fyllda, så jag ska kanske inte döma mig själv. Men jag hade i alla fall läst att om man hade mycket inre smärta så gick det att döva den om man tillfogade sig fysisk smärta istället. För då kunde man ju koncentrera sig på det istället.
Hade jag varit vuxen och läst detta, hade jag tyckt att det lät väldigt konstigt. För både psykisk och fysisk smärta är svårt att hantera om det går över styr. Dessutom kan ju ingen psykisk smärta magiskt försvinna bara för att man skapar ännu mer smärta.
Men. Nu var jag ett barn. Jag tyckte det lät idealiskt. Och jag provade. Jag tog en liten kniv jag hittade i köket. Den var inte särskilt vass egentligen. Jag låste in mig på toaletten och "skrapade" snarare i huden. Tyckte det kändes rätt oskyldigt och inte så farligt just då. Men det var ju bara en början.
Dagen efteråt i skolan så hade jag hamnat kvar efter en lektion med min lärare på grund av att jag egentligen ville prata om en av mobbarna i skolan som ofta hotade mig. Läraren försäkrade mig om att det säkerligen bara var tomma hot, oavsett hur mycket jag bekräftade att det inte var det. På något sätt verkade hon känna på sig att något var fel med min arm. Kanske för att jag alltid gick i långärmat. Hon bad om att få se mina handleder, vilket jag först vägrade. Men hon fick se dem. Och BUP kopplades in. Jag minns dock att jag försökte manipulera dem genom att låtsas att jag slutat skada mig själv.
Ju mer tiden gick, ju mer började jag överdriva detta självskadebeteende. Något år efter att jag testat att skada mig för första gången provade jag att höja nivån en aning. Jag testade med rakblad. Det var då jag fick full effekt. Jag kände endorfinerna och jag fick ett rus som dels skrämde mig, och dels tillfredsställde mig. Jag hade läst på forumet att detta var att eftersträva. Men för att få den här effekten - som jag blev allt mer beroende av - var jag tvungen att skära djupare och djupare. Min kropp började bli för tolerant.
Och den där gången var jag tvungen att berätta. Det hade blivit ett överdrivet stort sår och jag fick inte stopp på blödningen. Jag kände mig - varför vet jag inte - ändå rätt stolt över mig själv. Det hade jag gjort sedan första början. Jag blev tillfredsställd av att se mig själv skadad, hur sjukt det än må låta. Kanske var det ett inlärt beteende eftersom jag aldrig fått intrycket att min kropp var viktig och fin. Ju djupare det blev, ju nöjdare blev jag med mig själv. Jag kunde aldrig riktigt förklara varför jag kände det så. Men nu fick jag panik. Såret skrämde mig. Det var för stort.
Jag hade fått permission från ungdomshemmet jag bodde på och var för närvarande hemma hos min pappa. Jag blev till slut tvungen att berätta för honom vad som hänt. Jag minns inte exakt i vilken ordning allting kom sen, men jag tror han ringde det psykiatriska akut-treamet som tog mig till sjukhuset efter att de konstaterat att såret behövde sys. Läkaren, som var en AT-läkare och hyfsat oerfaren, verkade väldigt irriterad. Han antydde att jag hade mindre rätt till vård för att jag tillfogat mig skadorna själv. Jag svarade att det inte var mitt beslut att komma dit och att han mer än gärna fick skicka hem mig igen om han ville. Läkaren ville dock hellre skicka mig till slutenvården "som konsekvens av mitt beteende". Jo visst, känner du ett behov av att straffa den som redan mår dåligt - det lät onekligen som ett straff när man uttalar det så - så visst. Jag kan inte hindra det. Då fick jag svaret att om han skulle velat straffa mig skulle han a sytt mig utan bedövning.
"Och bidra till mitt självskadebeteende? Varsågod. Kan jag skära mig genom halva armen kan jag nog bli sydd utan bedövning också", svarade jag.
Jag blev sen körd till ungdomsboendet där även min pappa stannade med mig över natten. Det hade redan hunnit bli långt över midnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar