"Jag förstår vad du menar", svarade Lex på Linnéas förklaring om varför hon sprungit ut från byggnaden.
"Gör du?", svarade hon och torkade ögonen, trots att hon redan gjort det ett oräkneligt antal gånger tidigare, och de sedan länge varit torra.
"Vilken skola går du på?", undrade Lex. "Jag menar, vi var tydligen väldigt nära, när vi stötte på varandra".
"Sofiaskolan", svarade hon och väntade nästan hoppfullt att han skulle svara samma.
"Jag går på Nyx, du vet, skolan brevid".
"Vilken skola går du på?", undrade Lex. "Jag menar, vi var tydligen väldigt nära, när vi stötte på varandra".
"Sofiaskolan", svarade hon och väntade nästan hoppfullt att han skulle svara samma.
"Jag går på Nyx, du vet, skolan brevid".
Synd att vi inte går i samma klass, tänkte Linnéa när hon låg i sin säng den kvällen. Hon hörde sin mamma gråta i vardagsrummet. Det var flera år sedan hennes pappa dog, men det gjorde tydligen lika ont fortfarande. I alla fall för hennes mamma. Linnéa själv hade glömt honom för länge sedan.
En dag kommer jag må bra igen, en dag kommer jag att visa dem, tänkte Lex när han satt vid matbordet samma kväll. Hans ytterst ordinära familj åt köttfärssås och spaghetti, och Lex var som vanligt osynlig. Han hade sju stycken äldre bröder, och en lillasyster. Han glömdes alltid bort. Men det gjorde inget. För idag, för första gången sedan han kan minnas, hade någon lyssnat på honom. Bara honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar