Jag är så himla trött på att min j*vla Indiska släkt alltid skrattar åt mig för min engelska. Inte för att jag är dålig men jag har slutat försöka bevisa något. De är ju inte Gud...
De har skrattat åt mina försök sen jag var typ fem. En "första gången"-grej för ett litet barn är avgörande. Jag fick talsvårigheter både i svenska och engelska. Jag blev rädd och osäker. Det skapade problem med samhörighet i lågstadiet, vilket resulterade i grov mobbning som även klassades som grova övergrepp.
Från början tror jag att skratten var ganska oskyldiga, och jag trodde de lagt av med det nu, då jag blivit äldre och hyfsad bra i engelska. Grammatiken är lite si och så, men jag har ett väldigt stort ordförråd så jag brukar uppfattas som rätt skicklig.
Men det hände. På min syster Madeleines konfirmation började mamma skratta och immitera mig när jag pratade med hennes vän från Indien som jag aldrig träffat. Jag började gråta. Grammatiken var utmärkt. Likaså uttalet. Jag känner mig sämre än vad jag är. Ärligtalat, hur bra är de själva? De är indier och engelska är inte deras starka sida egentligen. Problemet är att de framhäver sig själva fast de inte är så mycket bättre.
Så vad är problemet? Att jag tar illa upp. Jag skulle bara bevisa motsatsen om jag var underlägsen dem. Och det vill jag inte, som sagt: de är ju inte Gud...
Men förnekar jag nu för mig själv att jag kanske skrev detta för att bevisa nåt?
Eller försökte jag bara skriva vad jag kände?
Jag vet inte. Men nu känns det bättre, och om ni inblandade läser och känner igen detta:
GE MIG MITT SJÄLVFÖRTROENDE TILLBAKA OCH STAY OFF!
(Detta gäller de indier som kan både svenska och engelska, då de andra ej kan läsa detta...)
BTW, jag har slagit rekord i hur långt jag skrivit i mobilen... Yep, detta är ett mobilinlägg skrivit med Blogger-appen.
/Trichia.
