Rättspsyk - Detta har berört mig djupt!

Jag har suttit timme efter timme och bara läst artiklar, debatter och krönikor om rättspsykiatrin och deras behandling av unga kvinnor med självskadebeteende. Jag har även läst utdrag och texter från "Slutstation rättspsyk" av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Detta ämne berör mig oerhört djupt, och efter jag läst om Camilla, 18, som vårdats på rättspsyk med tvångsåtgärder som mer eller mindre liknar vanvård så började jag stortjuta. Jag har även läst om andra tjejer som blivit isolerade under flera dygn, fått ha tvångshandskar på sig flera månader, och läkarna hade inte skrivit någon giltig anteckning i kvinnornas journaler om varför denna åtgärd vidtogs! Läste även om en flicka som blev bältad (bältsäng) i flera timmar och utan att en personal satt bredvid och lugnade ner (som det är bestämt att man MÅSTE göra!), utan istället satt utanför dörren och tittade på flickan genom ett glasfönster! För att läsa mer om vad rättpsyk innebär så rekomenderar jag att du besöker någon av länkarna ovan, t.ex länken till boken, eller författarnas hemsidor.

Jag kunde inte sluta läsa. Jag kan inte sluta läsa om detta ämne. Det är hemskt och berör mig illa, men samtidigt måste jag läsa det för att vi människor (hur känsliga vi än är!) måste informeras av denna helt vansinniga vård.

Jag blev väldigt arg när jag läste en kommentar till Thérèses artikel på Newsmill som menade att det är okej att använda rättspsyk på självskadande unga flickor då de faktiskt är "för sjuka" för något annat. Det lät nästan som skribenten menade att flickorna förtjänade det när de "beter sig onormalt". Och tyvärr är det många som faktiskt tänker så. Men hur illa skick dessa unga tjejer än är så är väl vanvård fel? För det är precis vad det är! Thérèse svarade på kommentaren med att mycket bra exempel: "Bara för att din kompis kanske är elak - det ger dig ingen rätt att slå honom!".

Jag tänker på min typ av vård. Om ni läst min andra blogg så ser ni att jag är på sjukhus. Detta är inte rättpsyk, och det är min största rädsla även om jag vet att jag faktiskt aldrig kommer komma dit. Detta är min största rädsla nu, jag är räddare för detta än jag är för att bli mördad mitt i natten i en mörk gränd! Och så ska man ju inte känna om något som ska vara till hjälp, om något som faktiskt ska ge dessa flickor ett liv utan självskadebeteende och suicid-tankar!

En sak som skrämmer mig lika mycket är att dessa kvinnor tvingas leva 24/7 tillsammans med dömda fångar. Det måste väl göra att flickorna tror att de har gjort något brott? Det är hjärntvättning!

När man hör om sånt här kan man faktiskt inte låta bli att bli skakig. De människor som inte reagerar så är ju känslolösa! Djur som har felbeteenden som t.ex blivit misshandlade av sina ägare blir oftast förflyttade till en annan ägare. Ibland känns det som om hundrar har mer livsvärde än dessa kvinnor.

Jag tänker ofta, vi vet att många tycker detta fel. Man hör och ser överallt om artiklar, krönikor och debatter om hur fel detta är. Varför händer då inget? Kan flera tusen eller miljoner människors röster vara helt betydelselösa?

Och här står jag och önskar att jag hade makten mer än att skriva detta inlägg. Jag önskar att jag var Gud, kunde trolla, kunde GÖRA något! Detta är bara ännu en artikel som kommer åsidoläggas av dessa kliniker, socialstyrelsen, staten och människor som i detta samanhang har precis samma makt som Gud har för troende.

Tricia