Den udda

Detta är berättelsen om en flicka som försöker överleva barnpsyk och om kampen om ett friskt liv mot alla odds.

Obs! Jag har även en till berättelse som heter "Ingrid den udda" som handlar om mobbning... Detta är alltså en annan historia och dessa två hör ej ihop.

 

Den Udda

Hemmet låg en bit nedanför stan. Hon hade sett det många gånger, långt innan hon flyttade dit. Då hade hon tänkt att det måste vara galna fångar som satt där inlåsta, tills den dagen kom då hon själv tvingades in bakom murarna. 

 

Hon petade på den äckliga köttbiten på sin tallrik, och det vände sig i magen, när hon såg fettet rinna ner på gaffeln och under bordet. Hon hatade rent utsagt maten på behandlingshemmet. Potatisen var seg också. Men ändå föll den sönder när hon petade på den. Hon utbrast förtvivlat i sina tankar, att ”Potatisar! Hur kan man ha dem i grytan för länge? Eller för lite? De sprängs ju bara man tittar på dem!”. Ingrid ställde sig upp petade ut resterna ur den orörda maten i soporna. Fick några elaka skratt bakom sig, och personalen suckade. Hon smällde dörren till sitt rum när hon hörde fotspår. Åh, nu kommer de och ger mig en föreläsning om att man inte ska slänga mat, tänkte hon för sig själv. 

 

Göran kikade in. Vem fan är det? tänkte hon lite snabbt innan han svarade med att sätta sig på sängen i hennes rum. Den andra sängen. Det var två sängar. En bätsäng och en vanlig. Han satte sig på bältsängen och tittade sig omkring i det opersonliga rummet.

- Vi ska tydligen dela rum, för det finns inga fler rum på hemmet. Det är fullt, och jag är ett akutfall.
Så mycket i en mening, tänkte hon. Som om hon inte redan hade problem. Han satte sig upp.
- Du får ta bältsängen. Jag kommer sova i den sängen! sa han och petade på Ingrids sängkant.
- Men hallå? Skrek hon, jag var här först, och detta är mitt rum! Du får sova på bältsängen!
Hon markerade noga ordet ”du”. Vem tror han att han är?

 

Och så tjafsades det en lång stund när personalen lugnade ner dem. Ingrid fick sova på bältsängen. Såklart.

Självskadebeteendets flashbacks ringde som klockor i huvudet på henne. En svettig, äcklig dröm spred sig i hennes inre, och hon såg dem. Demonerna som petade på hennes armar och bara skrattade. Fågelskuggorna. Hon mindes det så tydligt att hon kände alla detaljer i ryggens knotor.

När hon vaknade satt Göran och bara glodde på henne. Han såg nästan rädd ut. Hon fattade inte så mycket när hon gick upp till spegeln och såg sig i den. Hela ansiktet var fullt av blod, och under naglarna satt det skinnbitar. Hon hade nog rivit sig i sömnen för att drömmen var helt olidlig.

 I det tysta och utan att ge en förklaring till Göran så gick hon in i badrummet och tvättade av sig. Hon blundade och körde ner huvudet i vattnet, som bildat en liten sjö, i handfatet. Det sved i hela ansiktet och vattnet färgades tomatröd. Hur kunde hon riva sig så djupt i sömnen? Hennes naturligt röda hår skimrade nu i samma färg som vattnet...

Doris, hennes kontaktperson, kom insvepande med sin stora fladdrande tröja. Hon hade alltid fladdrande stora tröjor, och hon hade en stor mage och stora ringar i öronen. Hon hade ett ganska lustigt utseende. Trots att hon såg så snäll ut hade hon ett strängt temperament.
- Ingrid! skrek hon. Vad håller du på med?
Ingrid med sitt upprivna ansikte tittade förvånat på henne.
- Vad har du använt? frågade hon med en mycket arg betoning på rösten.

- Jag gjorde det i sömnen, det var inte meningen… jag vet inte, jag skulle bara…
Hon brast i gråt. Det sved på kinderna när tårarna rullade ner för såren utmed käkbenet
- Såja, såja, lugnade Doris. Det ordnar sig. 

 

Doris satte sig på Ingrids säng och klappade på utrymmet bredvid sig, som om hon menade att hon skulle sätta sig. Men det gjorde hon inte. Istället gick hon ut på avdelningen och letade reda på en bok som hon kunde läsa sig slut på psykiskt, så hon kunde tänka på något annat. Vartannat barn på avdelningen syndade henne när hon gick där. På avdelningen fick man inte gå i kortärmat om man hade minsta tecken på armarna av självskadebeteende. Hur skulle detta gå? Hon kan ju inte ha slöja framför ansiktet.

Sofia skulle åka hem den dagen, det var hennes absolut bästa vän på avdelningen. Hennes mamma stod utanför och grät och kramades. De skulle flytta till någonstans i norrland. Ingrid kände ett styng av hämndkänsla, men vem skulle hon hämnas på egentligen? Ingen ville ju ha hem henne.

 Hon tänkte på stryptaget på skolgården. Hur skulle hon kunna glömma och förlåta? Pojken som alltid var på henne. Han gick fri i en vanlig skola. Hon gick på sjukhusskola i en låst avdelning. Hur kunde det vara så? Varför var hon som en galning som satt inspärrad? Hon undrade vad hon hade på avdelningen att göra på obestämd tid. Varje dag som gick så kom hopplöshetskänslan och känslan av ensamhet allt närmare tills det nästan satte sig innan för kläderna på henne.

Hur skulle hon överleva halva sin barndom på behandlingshemmet? Hon hade redan bott där i två år nu. Hon fick knappt göra någonting på egen hand. Hennes kolsvarta ögon bildade tårar. De droppade ner för den bleka kinden.

-Du vet att det bara är svartklädda rockare som skär sig va? skrek Göran föraktfullt.
- Sen när då? svarade Ingrid irriterat. Ser jag ut som en rockare?
- Nej, du är ju fan annorlunda. Varför gör du det om du inte är rockare?
- Är du helt störd eller?
- Det är en livsstil fattar du väl?
Ingrid morrade och gick sen iväg. Hur kan man vara så otroligt imbecill? Alltså, hon hade hatat den där Göran sen han kom och bara tog över hennes rum.

Det var den natten som tanken slog henne att hom kunde ta sin flykt därifrån. Hon visste mycket väl att om hon försökte skulle polisen släpa henne tillbaka, men varför inte? Hon kunde ju lyckas. Hon kunde ju försöka. Vad var det värsta som skulle kunna hända om hon nu blev tvungen att gå tillbaka? Att hon fortsätter som hon lever nu? Det fanns två möjligheter, och hon förlorade inte på något av dem, bara vinner på den ena ifall det går som det ska. Hon beslöt sig för att komma på en plan dagen där på. Hon kunde knappt vänta!

 

Slut.