När jag känner att jag lever måste jag ta till otäcka metoder
När rakbladet öppnar huden så måste jag le
När tändstickans efterglöd borrar in i armen måste jag le
När nålen letar sig in i kroppen måste jag be
”Gud, ta mig inte till himlen jag måste leva, måste se”
Allt detta var det jag kände
Ett destruktiv val
En sjukhussal
Sy några stygn till
Att inte leva på det sätt jag vill
Jag tror livet är vackert
Glasmurarna skyddar
Men ack vad dessa är känsliga
Nästan lika känsliga som mina armar är mänskliga
Ärren skulle jag aldrig operera bort
de är en del av mig
En elak del som jag inte kan dölja
En tröttsam väg jag måste följa
Då skulle inte jag vara jag
Jag, Tricia, som snart ser en problemfri dag
(C) Tricia Johansson 30 Juli 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar