Boken: Murar av glas (INLEDNING)

Handling

Mary är snart 9 år, och hennes omgivning märker snart att något är fel. Mary är långsam, hon leker inte med de andra barnen, och hon ser saker som inte finns.

Men för Mary börjar allt de hemska redan på dagis. Hon är osynlig bland de andra barnen, och skolans personal bara skäller på henne.

6 år senare får Mary diagnoserna ADHD och Bipolär sjukdom, och inser vad som så länge varit fel. Varför hade inte skolan någon förståelse? Varför ingrep ingen? Marys sorg förvandlas snart till ilska...

Förord/inledning

Det finns nog en början när jag tänker efter. Men den sitter långt inne. Jag kan inte komma på någon riktig början. Eller? Hm. Kanske berodde det på att jag föddes med en skada, eller kanske var det omständigheterna? Kanske förvandlades jag sakta till ett psykfall på grund av allt runt omkring? Föddes till att vara, eller helt enkelt förvandlades till?

Jag fick flera diagnoser som jag till en början trodde var JAG. Men jag kom senare på att jag inte är mina diagnoser. Jag är jag, och ingen annan! Jag fick diagnosen bipolärt syndrom som 16-åring, och adhd som15-åring. Fast med 20% underaktivitet istället för hyperaktivitet. Jag hallucinerade mycket, och större delen av mitt liv fram tills nu, har kretsat kring syner och röster.

I skrivande stund har jag precis kommit hem från ett samtal med en pub –kontakt. Utredningar kallas sådana fenomen. Det är en uppfinnig människorna har skapat, och har man en gång hamnat i en utredning, ja då är man fast. Den fortsätter i vad som känns som en oändlighet. Men jag måste erkänna att jag har fått några svar, och att jag mår bättre nu än jag gjort innan. Svarena tackar jag utredarna för, men att jag nu mår bättre tackar jag enbart mig själv för. Jag trodde inte det var möjligt att faktiskt klä på sig och gå på stan med vännerna. Att ens bli bjuden på en 18-årsfest, eller att gå i skolan. Inte efter de åren. Jag lyckades knappt med sådant som faktiskt var normalt i min ålder. Nu lyckas jag, men inte helt av mig själv, utan med hjälp av medicin. Jag lyckades i princip inte göra någonting av det jag nu med medicinen klarar.. Nu går jag på IV, du vet, stället där alla konstiga ungdomar går. Jag är sexton, jag går på gymnasiet, jag går i en speciallinje istället för en normal. I skrivande stund kämpar jag för att komma in på samhäll trotts nästan 40 % frånvaro. Nåja, jag är en begåvad flicka. Jag skulle kunna snappa åt mig mvg, men det gör jag inte. I skrivande stund är jag fortfarande påväg. Inte nått målet om ett så normalt liv som möjligt, men ändå en bra bit påväg. Men ser man tillbaka några år, var jag bara i början.